AIF Göteborg - Menisken IF 2-2
Just nu läser jag den fyrahundrasidiga och väldigt glossiga coffee table-boken "The Making of Return of the Jedi" och jag kan därför, som retoriskt grepp, låtsas att den har inspirerat mig att skriva följande ord:
Det kommer en tid i varje människas liv då hon önskar att hon kunde bli den där räddaren i nöden. Precis som Holden Caulfield drömmer vi om att stå på en klippavsats och rädda små gulliga ewoker som kommer springande överallt ifrån. Att i sista stund komma ridande för att slåss för Rebeckas ära på nyårsdagen. Att som Lando och den trippelkindade Nien Nunb orädd flyga rakt in i den andra dödstjärnan utan tanke på egen vinning. Att som Buzz Aldrin osjälviskt låta Neil gå först.
Helt enkelt att vara Zlatan. En Hjälte!
I söndags hette min hjälte Johan Anängs brorsa. Helt osjälviskt och utan tanke på egen vinning tog han sig till Majvallen för att fylla den tomma elfte platsen. Plötsligt stod han bara där, som lysande, och tog emot lagets jubel. Vi skulle inte gå under i en eldstorm.
I söndags hette min hjälte Calle P. Helt osjälviskt och utan tanke på egen vinning gjorde han oss uppmärksamma på den mängd getingar som befann sig i omklädningsrummet.
Min hjälte hette också Doktor Sven. Helt orädd tog han sin handduk och snärtade getingen(-arna?) till döds.
I söndags var även Doktor Magnus min Zlatan. Så nära, så nära att göra årets bicycleta-mål.
Christian, Philip, båda målskyttar säkrare än Schweiz nationalhjälte Vilhelm Tell.
Claesson, Johan och jag själv. Sannerligen har inte den norska Nobelkommitén haft oss alla shortlistade i år?
Något annat skulle göra mig ledsen.
För i söndags hette min störste hjälte:
Johan Anängs brorsas brorsa.
Han tog en kula mot handen i tionde minuten. Boom! Handen bruten.
Trots detta kämpade han på hela matchen.
Helt orädd, osjälviskt och utan tanke på egen vinning.
Bubblare:
Publiken som trotsade fint väder för att titta på division 7.
Pontus med sitt röda kort.
