mot Bifrost - Analys ... done

BK Bifrost - Menisken IF 9-1

1. Menisken förlorar 1-9.
2. Husby bränner bilar i frustration.

mot Billdal - Meniskalypse Now!

Menisken IF - Billdals BK 2-4

Det började som i en gammal Varan TV-sketch: det var kallt, det var nittiotal ... och så regnade det. Eller rättare sagt, det gjorde det inte.
Det hade varit en lång och kall vinter, det hade varit nittiotal för femton år sedan och så hade det ganska precis slutat regna. Således kämpade jag mig över leriga gräsmattor, gamla militärområden och avspärrade byggplatser i en tropisk fuktighet som mest påminde
om Da Trang 77' för att ta en inte helt historiskt korrekt liknelse.
De bredvidliggande utomhus-beach volleyboll-planerna gjorde då bara sitt till för känslan av hetta och Beach Boys sextiotal. Vi var unga (eller Phillip var ung i alla fall), vi var höga på billig energidryck (eller Barista skulle bli i alla fall för han drack två!) och vi skickades till ett ställe på andra sidan stan för att möta en fiende vi inget visste om. (Förutom att de kom från något ställe långt borta och att de hade en spelare som gjorde alla mål.)
Redan i omklädningen började de gamla historierna cirkulera igen. Agge drog den om hur Pontus heroiskt hade burit honom hem, troligen fem hundra meter och med skottt vinande kring huvudet efter att han hade blivit WIP (wounded in play) på en träning. Johan berättade om hemligstämplade turer till Indien och, åter igen här gissar jag bara, men antagligen Laos och Kambodja.
Precis när man så började tycka sig för sitt inre öra höra rotorbladen snurra avbröt Nisse och menade att det var dags att gå ner. Till planen.

Här följer ett uppvärmningsmontage med Kvibergs kaserner som mäktig militärhistorisk fond. Lite snabba klipp på missade passningar och Boliva som highfivear lite hit och dit.
Allt till någon fräck låt förstås.

Sedan började matchen.
Här skulle jag gärna ha sagt att vi bombaderade deras mål med fler skott än vad som fälldes under andra världskriget. Så var det ju absolut inte. Istället var det Billdal som pressade på och efter nästan hela matchen ledde de med fyra mål. Under tiden hade det mest spännande varit att Bredow bytts ut mot Agge och att Johan hade gjort några spökräddningar. Då slog sig Pontus helt plötsligt igenom hela Billdals försvarslinje och Claesson gjorde mål.
Ett helt okej mål ifall man inte jämför med Bolivias som skulle komma en stund senare.
Bolivia gjorde vad vi inom sportjournalistik med mycket militär jargong kallar ett prickskyttemål. Från en hyfsad bit utanför straffområdet hängde han bollen som vore den en landsförrädare dömd till döden genom hängning (hemskt jag vet) i bortre krysset. Efteråt skröt han för domare om vad han hade gjort och vad jag förmodar drog ett nytt sträck på hälen av sin fotbollssko.
Billdal fick en man utvisad men vann ändå med fyra mot två.

Trots förlusten hade det ändå varit en, om man jämför med krig, väldigt trevlig tillställning.
Det var bara Bredow som var MIA. Missing in action.
Han hade gått bort.
Stuckit någon gång under andra halvlek.

mot Björkåsen - Halleluja

Menisken IF - Björkåsen 6 - 4

Redan hemma gick min son runt och skanderade emellanåt ”Pappa, pappa, pappa”.
När jag sedan satt på spårvagnen och fick se en två hundra kilo tung Elvis Presley - förmodad död på toalett 1977 – kliva på, kände jag att det var någon som försökte säga mig något. Med sina karaktäristiska Elvisbrillor, en skjorta som var halvägs uppknäppt både nerifrån och uppifrån så att både en bälgande bröstkorg och en svallande mage kunde spegla sig i vårdagsolens glans och en hårman så svettglansig som bara några år av att ha varit huvudnummer i Las Vegas kan göra den.
Efter att sedan ha hört några kvinnor prata om kristendom samt sett att Lilla Therese bokhandel både sålde krucifix och biblar förstod jag.
Gud hade valt mig idag.
Jag skulle bli den nye Messi(as). Kungen av fotboll.
Allt var upplagt för underverk.
Vi skulle möta seriens bottenlag och så få hade känt sig kallade så jag var i stort sett garanterad nästan hundra procents speltid. Antagligen bara på topp.
Tyvärr växte bara den trogna skaran.
Först fyra, sedan fem, sedan sju, sedan elva, sedan fjorton, sedan femton.
Erik och hans fjorton lärjungar.

Jag blev direkt stärkt i min tro på mig själv genom Pontrus (Ty han ska vara klippan..) som i omklädningsrummet sa:
"Erik är den enda i laget som utvecklas åt rätt håll."
Sedan Blev jag förevisad mitt tröjnummer. De utvaldas nr 10.
Så började matchen. Och ganska snart kom det första underverket.
Motståndets målvakt stod plötsligt blind och döv och tappade bort bollen bakom sig. Ett mål direkt. Och sedan fler på det. Åt båda hållen.

Men jag var inte ens på planen. Hade jag misstagit mig om de gudomliga intentionerna?
Strax före halvtid blev jag inbytt och snart visste jag att jag hade tvivlat orätt. Från himlen pekade nämligen som ett enormt finger mot en miss i målvaktens försvarstänk: han täckte ju inte det övre högra hörnet på målet. Jag klippte resolut till. I ribban.
Grubblande spelade jag sedan vidare. Hade Gud till exempel inte menat att jag skulle utföra den högst mirakulösa infallet med bollen som Sven utförde. Hade inte Gud ämnat att använda sin magiska vind till att föra in mitt skott i mål under änglars pukstötar, istället för Pontrus lagda hörna. I desperat misstro och förnekelse vägrade jag att lämna plan.
Jag var ju Aslan, lejonet av Juda, den svenska division sju-fotbollens frälsare?
Pontrus upprepade sina ord efter matchen, men de voro tomma.
Vi hade vunnit, men jag var ingen reinkarnerad Garrincha, ingen Gunnar Gren reborn.
En falsk profet.

Det var först på väg längs nya Allén, mellan trädgårdsföreningen och Gamla Ullevi som det gick upp för mig.
Det var visst en helig återkomst som mig förutspåtts.
Likt Optimus Prime i det sista numret av den svenska Transformers-tidningen är han nämligen tillbaka.
Efter två tysta år.
Blogg-Eriks återkomst.

HALLELUJA!