mot Björkåsen - Halleluja

Menisken IF - Björkåsen 6 - 4

Redan hemma gick min son runt och skanderade emellanåt ”Pappa, pappa, pappa”.
När jag sedan satt på spårvagnen och fick se en två hundra kilo tung Elvis Presley - förmodad död på toalett 1977 – kliva på, kände jag att det var någon som försökte säga mig något. Med sina karaktäristiska Elvisbrillor, en skjorta som var halvägs uppknäppt både nerifrån och uppifrån så att både en bälgande bröstkorg och en svallande mage kunde spegla sig i vårdagsolens glans och en hårman så svettglansig som bara några år av att ha varit huvudnummer i Las Vegas kan göra den.
Efter att sedan ha hört några kvinnor prata om kristendom samt sett att Lilla Therese bokhandel både sålde krucifix och biblar förstod jag.
Gud hade valt mig idag.
Jag skulle bli den nye Messi(as). Kungen av fotboll.
Allt var upplagt för underverk.
Vi skulle möta seriens bottenlag och så få hade känt sig kallade så jag var i stort sett garanterad nästan hundra procents speltid. Antagligen bara på topp.
Tyvärr växte bara den trogna skaran.
Först fyra, sedan fem, sedan sju, sedan elva, sedan fjorton, sedan femton.
Erik och hans fjorton lärjungar.

Jag blev direkt stärkt i min tro på mig själv genom Pontrus (Ty han ska vara klippan..) som i omklädningsrummet sa:
"Erik är den enda i laget som utvecklas åt rätt håll."
Sedan Blev jag förevisad mitt tröjnummer. De utvaldas nr 10.
Så började matchen. Och ganska snart kom det första underverket.
Motståndets målvakt stod plötsligt blind och döv och tappade bort bollen bakom sig. Ett mål direkt. Och sedan fler på det. Åt båda hållen.

Men jag var inte ens på planen. Hade jag misstagit mig om de gudomliga intentionerna?
Strax före halvtid blev jag inbytt och snart visste jag att jag hade tvivlat orätt. Från himlen pekade nämligen som ett enormt finger mot en miss i målvaktens försvarstänk: han täckte ju inte det övre högra hörnet på målet. Jag klippte resolut till. I ribban.
Grubblande spelade jag sedan vidare. Hade Gud till exempel inte menat att jag skulle utföra den högst mirakulösa infallet med bollen som Sven utförde. Hade inte Gud ämnat att använda sin magiska vind till att föra in mitt skott i mål under änglars pukstötar, istället för Pontrus lagda hörna. I desperat misstro och förnekelse vägrade jag att lämna plan.
Jag var ju Aslan, lejonet av Juda, den svenska division sju-fotbollens frälsare?
Pontrus upprepade sina ord efter matchen, men de voro tomma.
Vi hade vunnit, men jag var ingen reinkarnerad Garrincha, ingen Gunnar Gren reborn.
En falsk profet.

Det var först på väg längs nya Allén, mellan trädgårdsföreningen och Gamla Ullevi som det gick upp för mig.
Det var visst en helig återkomst som mig förutspåtts.
Likt Optimus Prime i det sista numret av den svenska Transformers-tidningen är han nämligen tillbaka.
Efter två tysta år.
Blogg-Eriks återkomst.

HALLELUJA!