måndag 10 juni 2013

mot Celtic - Fear and loathing på Heden

Gothenburg Celtic FC - Menisken IF

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Till exempel hade Chris tänkt sig att spela anfallare mot Celtic. Detta hade han till och med krävt.
Kärvt sattes han i backlinje.
Calle P hade nog tänkt sig en comeback mer i linje med "still DRE/matic", tv-henke hade nog tänkt sig fler mål, vanliga henke hade nog tänkt sig fler mål och Farshid hade nog sett för sitt inre hur han skulle lägga den där perfekta frisparken, som liksom i slowmotion skulle skruva sig genom luften likt en solodansare och före detta meniskenspelare som piruetterar över Göteborgsoperans stora scen för att avsluta på den lilla yta mellan orkesterdiket och ridån; den enda punkt som är omöjlig för målvakten att nå.

Istället öppnade Celtic hårt. Först sköt de ett skott i Agges ansikte. Sedan i mitt. Från fyra meters håll kom bollen farande och med reflexer som en sengångare var det bara att vända andra kinden till och ta den som en seriefigur i en tecknad kortfilm från fyrtiotalet.
En gång såg jag en K1-match på eurosport mellan en sumobrottare och en thaiboxare i vilken thaiboxaren flög runt som ett bi kring den vaggande brottaren och sprayade honom med sparkar och slag. Matchen höll på så länge att jag hann tänka att den aldrig skulle ta slut eftersom sumobrottarens skyddande fett absorberade nittioåtta procent av kraften i thaiboxarens sparkar medan brottaren som mest kanske skulle kunna skrämma motståndaren lite med sin imposanta hydda.
Då får plötsligt boxaren in en hård spark rakt på brottarens kind, ungefär exakt där en fotboll skulle träffa mig nio år senare. I avsaknad av en tillräcklig dos underhudsfett förflyttades huvudet då ut på brottarens axel för att sedan sakta glida tillbaka, han stod ett ögonblick och vajade lite fram och tillbaka och sedan föll hans kropp lodrätt ner på ringgolvet som draget av en väldigt stor magnet.

Ungefär så kändes det alltså även för mig. Bollen kom, den gjorde klart att jag hade känt varenda söm och ojämnhet i den, den segrade.
Efteråt reser jag mig en smula omtöcknade och ganska övertygad om att min näsa har exploderat till en blodig sörja. Det har den inte och spelet fortsätter.
Jag blir utbytt och sedan inbytt. Celtic gör 1-0 och plötsligt har en hel halvlek gått.
Vi kommer överens om att vi ska hålla igång den braiga inställningen, Celtic gör ganska snart 2-0 och sedan fortsätter matchen i Majorna.
Det är min bror som har bjudit in den närmaste familjen på 30-års kalas. Till förrätten serveras fumées blanches. Ett sötsurt gott vitt vin.
Sedan kommer huvudrätten in. Innan eller ytterlår från hårig ko med potatisgratäng. Till detta en chianti som jag valt eftersom det var en ko på systembolagets informationsskylt.
Det smakar rödvin. Allt känns redan bättre. Jag ser framför mig hur anfallaren Chris bryter igenom Celtic chockade försvar och sätter 2-1.
Efterrätten mangoglass med flamberad banan, samt portvinet old invalid bärs in och och Calle P still got no love for Celtic. Han gör säkerligen ett mål därborta på Heden.
Efter detta följde presentöppning och tårta. Men festen var inte slut för det.
Till tårtan fick man nämligen en 12 procentig belgisk öl från en flaska med champagnekork och jag intalade mig att Farshid hade fått en ny möjlighet att lägga den perfekta frisparken.
På kalaset spelades Brahms och på Heden satt 2-3 i krysset.
Ett fyrfaldigt leve:
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Nästa dag läste jag på menisken.se att matchen slutade 3-0.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar