måndag 11 augusti 2014

mot AIF - I Meniskens Wake

Jubileumsmatch

Fotboll är en farlig sport. Man kan t.ex. bryta ett ben i foten när man stilla träningsjoggar, man kan tappa en knäskål som likt Nils Strindbergs berlock med bild av fästmön Anna senare finnes i ett oväntat läge. Man kan ramla på huvudet och tappa minnet eller bli skjuten av rånare när man transporterar träningsutrustning.
Alla dessa risker ökar självfallet även med åren. Liksom risken för cancer och oönskat håravfall, men till skillnad från risken för tatuering som verkar peaka runt tjugosex. Det är därför något förvånande att så många, så gamla människor hade vågat sig ner till Heden för att fira Menisken och Arbetarnas gemensamma fyrtioårsjubileum.
De skulle nämligen spela fotboll.
I omklädningsrummet före fanns kaffe och kaka till de äldre och Nettos energidryck eller sockerdricka till de yngre. Stöldgods återlämnades och gamla trätomål trättes.
Pontan hade (hittat på?) ursäkten förkylning för att inte riskera sin image som tuffast på högstadiet. Det är troligen inte så "Ball" med jubileumsmatcher. Samtidigt kom Henrik och Stefan som inte behöver känna någon sådan press, men ändå inte kunde spela istället utklädda som Alejandro Sabella och Jogi Löw. Nisse hade med sig ett litet barn.
Förutom dessa var det i runda slängar sjutton äldre* personer samt ungefär två normalt åldrade som äntrade heden för den stundade bataljen.
Där stod AIF. Ett oväntat ordval; där stod AIF. Men det var verkligen AIF, objektet AIF som stod där. Det var som att gå och se expendables på bio. Man tänkte: Men detta är ju deras vanliga lag, det lag jag har spelat mot de senaste åren.
Samtidigt var ingen född efter 1974. Samtidigt hade alla eller i alla fall några, eller i alla fall någon varit med och grundat AIF på något sätt. Samtidigt var de bara typ tio pers men ändå på något sätt fullt lag. Huggna i granit. Hade hela arbetarrörelsen bestått av dessa hade världen sätt annorlunda ut idag.
För att förhindra hjärtattacker beslöts fort att att det skulle spelas niomanna på sjumannaplan.
Menisken delade in sig i två hockeyåttor som skulle bytas stötvis och AIF gick inte att dela på grund av den fasta och något ålderstiget stela form de antagit under så många år av aktivt spel.
Sen började matchen under oerhört tråkiga och långsamma minuter. Menisken hade nämligen börjat med att låta de mest pensionerade spelarna spela och det hela fick således en air av boule omkring sig. Under dessa olidliga minuter fanns det inte mycket annat att göra än att jämföra Henrik och Henriks bror med Ravellisarna, titta imponerat på Nisses son Theo som i stort sett kunde springa själv och titta på när Stefan satt ner på marken. Man hoppas verkligen att han får sitta på spårvagnen också. Dagens ungdomar kan vara så själviska ibland.
Som tur var hade Ronnie (som inte ser en dag äldre ut än Kalle på kaviartuben) pensionerat sig misstänkt ungt och kunde fylld av sin ungdoms styrka göra 1-0. Uppfylld av ödmjukhet bytte han genast ut sig själv vilket fick till följd av dagens hockeytänk att hela den äldre generationen motvilligt blev tvungen att lämna planen. Från och med detta ögonblick minns jag ärligt talat bara fragment och jag övergår därför till Finnegans Wake-formen:
Tumbleweed, tumbleweed, här rullar en ensam boll över fooooooootballlfield.
Dideridicht, målvakt ist nicht, målet placeras med vrist.
En väldigt gammal man, 1966 från är han?, vill inte spela back.
Bänken ba: Mats, du går in i försvaret. Han ba: Vägrar!!!! Anfall!!!
Sååå, vi vänt' och vänt'. Till slutet går en anfallare av. Mats går in, använder sin magnetiska vänstersko att dra in boll, skjuta med höger. Pang! Boooom!
JAG återvänder. Blir passad upp på! MÅÅÅÅåååÅÅÅÅÅL! GÅÅÅÅÅÅL!
Ja, jag har trötteligtröttnat på att skriva denna text.
Vi vinner med 5-1. Aif kan trösta sig med att de således är bättre än Brasilien.
Vi kan trösta oss med fingerfotbollsspelet vi fick i fyrtioårsgåva samt pasta och IPA.

I efterhand var alla överens om att det bästa med dagen var när vi fick känna på en äkta oanvänd matchtröja från sent åttiotal. Härligt tjock polyester (kanske), vackra tvärränder samt restaurang Pekings snygga logga. (Hade jag inte varit färgblind hade jag kanske även kommit ihåg färgerna. Var det blått och rött månne?) Den bedömdes till 10.0/10.0 gem mint på den klassiska serietidningsbedömningskalan och värderades till minst 100 kr.

*I enlighet med rådande åldersnormer har alla över trettio klassats som äldre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar