Proletären FF - Menisken IF 3-1
Som vanligt har vi fått springa runt och leta nycklar till ett eventuellt omklädningsrum tidigare så vi är lite nedkylda också.
Vi värmer upp. Bolivia ger order om att värma upp målvakten. Jag vägrar.
Istället får jag vara med och spela fotboll mellan småmål. Detta blir dagens höjdpunkt.
Matchen börjar. Proletärens nummer tio spelar inte där det var tänkt. Den gröna tavlan meningslös.
Jag har fått roll som någon slags signalist som ska lyssna på Bolivias telefon. Kanske kommer det ett barn idag. Till vänster på plan springer Isaac som en galning. Han bor som i straffområdet, trots att han är mittfältare. Hassan är lysande i backlinjen. Det är jämnt och spännande. Domaren och flera av Proletärens spelare är oense om vad man får säga på slagfältet. Jag myser i min tjocka oversize signalistvärmejacka.
Den luktar precis som min barndoms sunkiga sovtäcken vi använde när vi sov i tält. Vackert spazziga nittiotalsdesignade i turkos, vitt och blått. Hur många nätter ute i skog och mark har de inte värmt mig. I dessa unket sött doftande sovtäcken låg jag på Arvikafestivalen och hörde för hög cp-techno, i dessa av kroppar uppmjukade textilier har jag sovit hos släkten på Västgötaslätten, i dessa noppriga material firat midsommar på Orust. Vilken lukt, vilken värme.
Menisken IF-jackorna är med all sannolikhet ännu äldre.
Ack vilka, myter och legender bär de inte på.
I halvlek står det noll noll. Calle P går in. Calle P går ut. Jag går in. Bolivia gör ett noll. Jag går ut. Calle P går in.
På tio minuter har jag blivit helt slut. Hjärtat dunkar, vad hade jag på mittfältet att göra?
Tyvärr är hela Menisken slutkört. Vi orkar bara spela i sjuttio minuter.
Proletären gör tre mål, sen åker vi hem.