AIF Göteborg - Menisken IF 2-2
Just nu läser jag den fyrahundrasidiga och väldigt glossiga coffee table-boken "The Making of Return of the Jedi" och jag kan därför, som retoriskt grepp, låtsas att den har inspirerat mig att skriva följande ord:
Det kommer en tid i varje människas liv då hon önskar att hon kunde bli den där räddaren i nöden. Precis som Holden Caulfield drömmer vi om att stå på en klippavsats och rädda små gulliga ewoker som kommer springande överallt ifrån. Att i sista stund komma ridande för att slåss för Rebeckas ära på nyårsdagen. Att som Lando och den trippelkindade Nien Nunb orädd flyga rakt in i den andra dödstjärnan utan tanke på egen vinning. Att som Buzz Aldrin osjälviskt låta Neil gå först.
Helt enkelt att vara Zlatan. En Hjälte!
I söndags hette min hjälte Johan Anängs brorsa. Helt osjälviskt och utan tanke på egen vinning tog han sig till Majvallen för att fylla den tomma elfte platsen. Plötsligt stod han bara där, som lysande, och tog emot lagets jubel. Vi skulle inte gå under i en eldstorm.
I söndags hette min hjälte Calle P. Helt osjälviskt och utan tanke på egen vinning gjorde han oss uppmärksamma på den mängd getingar som befann sig i omklädningsrummet.
Min hjälte hette också Doktor Sven. Helt orädd tog han sin handduk och snärtade getingen(-arna?) till döds.
I söndags var även Doktor Magnus min Zlatan. Så nära, så nära att göra årets bicycleta-mål.
Christian, Philip, båda målskyttar säkrare än Schweiz nationalhjälte Vilhelm Tell.
Claesson, Johan och jag själv. Sannerligen har inte den norska Nobelkommitén haft oss alla shortlistade i år?
Något annat skulle göra mig ledsen.
För i söndags hette min störste hjälte:
Johan Anängs brorsas brorsa.
Han tog en kula mot handen i tionde minuten. Boom! Handen bruten.
Trots detta kämpade han på hela matchen.
Helt orädd, osjälviskt och utan tanke på egen vinning.
Bubblare:
Publiken som trotsade fint väder för att titta på division 7.
Pontus med sitt röda kort.
torsdag 10 oktober 2013
måndag 10 juni 2013
mot Celtic - Fear and loathing på Heden
Gothenburg Celtic FC - Menisken IF
Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Till exempel hade Chris tänkt sig att spela anfallare mot Celtic. Detta hade han till och med krävt.
Kärvt sattes han i backlinje.
Calle P hade nog tänkt sig en comeback mer i linje med "still DRE/matic", tv-henke hade nog tänkt sig fler mål, vanliga henke hade nog tänkt sig fler mål och Farshid hade nog sett för sitt inre hur han skulle lägga den där perfekta frisparken, som liksom i slowmotion skulle skruva sig genom luften likt en solodansare och före detta meniskenspelare som piruetterar över Göteborgsoperans stora scen för att avsluta på den lilla yta mellan orkesterdiket och ridån; den enda punkt som är omöjlig för målvakten att nå.
Istället öppnade Celtic hårt. Först sköt de ett skott i Agges ansikte. Sedan i mitt. Från fyra meters håll kom bollen farande och med reflexer som en sengångare var det bara att vända andra kinden till och ta den som en seriefigur i en tecknad kortfilm från fyrtiotalet.
En gång såg jag en K1-match på eurosport mellan en sumobrottare och en thaiboxare i vilken thaiboxaren flög runt som ett bi kring den vaggande brottaren och sprayade honom med sparkar och slag. Matchen höll på så länge att jag hann tänka att den aldrig skulle ta slut eftersom sumobrottarens skyddande fett absorberade nittioåtta procent av kraften i thaiboxarens sparkar medan brottaren som mest kanske skulle kunna skrämma motståndaren lite med sin imposanta hydda.
Då får plötsligt boxaren in en hård spark rakt på brottarens kind, ungefär exakt där en fotboll skulle träffa mig nio år senare. I avsaknad av en tillräcklig dos underhudsfett förflyttades huvudet då ut på brottarens axel för att sedan sakta glida tillbaka, han stod ett ögonblick och vajade lite fram och tillbaka och sedan föll hans kropp lodrätt ner på ringgolvet som draget av en väldigt stor magnet.
Ungefär så kändes det alltså även för mig. Bollen kom, den gjorde klart att jag hade känt varenda söm och ojämnhet i den, den segrade.
Efteråt reser jag mig en smula omtöcknade och ganska övertygad om att min näsa har exploderat till en blodig sörja. Det har den inte och spelet fortsätter.
Jag blir utbytt och sedan inbytt. Celtic gör 1-0 och plötsligt har en hel halvlek gått.
Vi kommer överens om att vi ska hålla igång den braiga inställningen, Celtic gör ganska snart 2-0 och sedan fortsätter matchen i Majorna.
Det är min bror som har bjudit in den närmaste familjen på 30-års kalas. Till förrätten serveras fumées blanches. Ett sötsurt gott vitt vin.
Sedan kommer huvudrätten in. Innan eller ytterlår från hårig ko med potatisgratäng. Till detta en chianti som jag valt eftersom det var en ko på systembolagets informationsskylt.
Det smakar rödvin. Allt känns redan bättre. Jag ser framför mig hur anfallaren Chris bryter igenom Celtic chockade försvar och sätter 2-1.
Efterrätten mangoglass med flamberad banan, samt portvinet old invalid bärs in och och Calle P still got no love for Celtic. Han gör säkerligen ett mål därborta på Heden.
Efter detta följde presentöppning och tårta. Men festen var inte slut för det.
Till tårtan fick man nämligen en 12 procentig belgisk öl från en flaska med champagnekork och jag intalade mig att Farshid hade fått en ny möjlighet att lägga den perfekta frisparken.
På kalaset spelades Brahms och på Heden satt 2-3 i krysset.
Ett fyrfaldigt leve:
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Nästa dag läste jag på menisken.se att matchen slutade 3-0.
Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Till exempel hade Chris tänkt sig att spela anfallare mot Celtic. Detta hade han till och med krävt.
Kärvt sattes han i backlinje.
Calle P hade nog tänkt sig en comeback mer i linje med "still DRE/matic", tv-henke hade nog tänkt sig fler mål, vanliga henke hade nog tänkt sig fler mål och Farshid hade nog sett för sitt inre hur han skulle lägga den där perfekta frisparken, som liksom i slowmotion skulle skruva sig genom luften likt en solodansare och före detta meniskenspelare som piruetterar över Göteborgsoperans stora scen för att avsluta på den lilla yta mellan orkesterdiket och ridån; den enda punkt som är omöjlig för målvakten att nå.
Istället öppnade Celtic hårt. Först sköt de ett skott i Agges ansikte. Sedan i mitt. Från fyra meters håll kom bollen farande och med reflexer som en sengångare var det bara att vända andra kinden till och ta den som en seriefigur i en tecknad kortfilm från fyrtiotalet.
En gång såg jag en K1-match på eurosport mellan en sumobrottare och en thaiboxare i vilken thaiboxaren flög runt som ett bi kring den vaggande brottaren och sprayade honom med sparkar och slag. Matchen höll på så länge att jag hann tänka att den aldrig skulle ta slut eftersom sumobrottarens skyddande fett absorberade nittioåtta procent av kraften i thaiboxarens sparkar medan brottaren som mest kanske skulle kunna skrämma motståndaren lite med sin imposanta hydda.
Då får plötsligt boxaren in en hård spark rakt på brottarens kind, ungefär exakt där en fotboll skulle träffa mig nio år senare. I avsaknad av en tillräcklig dos underhudsfett förflyttades huvudet då ut på brottarens axel för att sedan sakta glida tillbaka, han stod ett ögonblick och vajade lite fram och tillbaka och sedan föll hans kropp lodrätt ner på ringgolvet som draget av en väldigt stor magnet.
Ungefär så kändes det alltså även för mig. Bollen kom, den gjorde klart att jag hade känt varenda söm och ojämnhet i den, den segrade.
Efteråt reser jag mig en smula omtöcknade och ganska övertygad om att min näsa har exploderat till en blodig sörja. Det har den inte och spelet fortsätter.
Jag blir utbytt och sedan inbytt. Celtic gör 1-0 och plötsligt har en hel halvlek gått.
Vi kommer överens om att vi ska hålla igång den braiga inställningen, Celtic gör ganska snart 2-0 och sedan fortsätter matchen i Majorna.
Det är min bror som har bjudit in den närmaste familjen på 30-års kalas. Till förrätten serveras fumées blanches. Ett sötsurt gott vitt vin.
Sedan kommer huvudrätten in. Innan eller ytterlår från hårig ko med potatisgratäng. Till detta en chianti som jag valt eftersom det var en ko på systembolagets informationsskylt.
Det smakar rödvin. Allt känns redan bättre. Jag ser framför mig hur anfallaren Chris bryter igenom Celtic chockade försvar och sätter 2-1.
Efterrätten mangoglass med flamberad banan, samt portvinet old invalid bärs in och och Calle P still got no love for Celtic. Han gör säkerligen ett mål därborta på Heden.
Efter detta följde presentöppning och tårta. Men festen var inte slut för det.
Till tårtan fick man nämligen en 12 procentig belgisk öl från en flaska med champagnekork och jag intalade mig att Farshid hade fått en ny möjlighet att lägga den perfekta frisparken.
På kalaset spelades Brahms och på Heden satt 2-3 i krysset.
Ett fyrfaldigt leve:
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Nästa dag läste jag på menisken.se att matchen slutade 3-0.
fredag 24 maj 2013
mot Bifrost - Analys ... done
BK Bifrost - Menisken IF 9-1
1. Menisken förlorar 1-9.
2. Husby bränner bilar i frustration.
1. Menisken förlorar 1-9.
2. Husby bränner bilar i frustration.
torsdag 9 maj 2013
mot Billdal - Meniskalypse Now!
Menisken IF - Billdals BK 2-4
Det började som i en gammal Varan TV-sketch: det var kallt, det var nittiotal ... och så regnade det. Eller rättare sagt, det gjorde det inte.
Det hade varit en lång och kall vinter, det hade varit nittiotal för femton år sedan och så hade det ganska precis slutat regna. Således kämpade jag mig över leriga gräsmattor, gamla militärområden och avspärrade byggplatser i en tropisk fuktighet som mest påminde
om Da Trang 77' för att ta en inte helt historiskt korrekt liknelse.
De bredvidliggande utomhus-beach volleyboll-planerna gjorde då bara sitt till för känslan av hetta och Beach Boys sextiotal. Vi var unga (eller Phillip var ung i alla fall), vi var höga på billig energidryck (eller Barista skulle bli i alla fall för han drack två!) och vi skickades till ett ställe på andra sidan stan för att möta en fiende vi inget visste om. (Förutom att de kom från något ställe långt borta och att de hade en spelare som gjorde alla mål.)
Redan i omklädningen började de gamla historierna cirkulera igen. Agge drog den om hur Pontus heroiskt hade burit honom hem, troligen fem hundra meter och med skottt vinande kring huvudet efter att han hade blivit WIP (wounded in play) på en träning. Johan berättade om hemligstämplade turer till Indien och, åter igen här gissar jag bara, men antagligen Laos och Kambodja.
Precis när man så började tycka sig för sitt inre öra höra rotorbladen snurra avbröt Nisse och menade att det var dags att gå ner. Till planen.
Här följer ett uppvärmningsmontage med Kvibergs kaserner som mäktig militärhistorisk fond. Lite snabba klipp på missade passningar och Boliva som highfivear lite hit och dit.
Allt till någon fräck låt förstås.
Sedan började matchen.
Här skulle jag gärna ha sagt att vi bombaderade deras mål med fler skott än vad som fälldes under andra världskriget. Så var det ju absolut inte. Istället var det Billdal som pressade på och efter nästan hela matchen ledde de med fyra mål. Under tiden hade det mest spännande varit att Bredow bytts ut mot Agge och att Johan hade gjort några spökräddningar. Då slog sig Pontus helt plötsligt igenom hela Billdals försvarslinje och Claesson gjorde mål.
Ett helt okej mål ifall man inte jämför med Bolivias som skulle komma en stund senare.
Bolivia gjorde vad vi inom sportjournalistik med mycket militär jargong kallar ett prickskyttemål. Från en hyfsad bit utanför straffområdet hängde han bollen som vore den en landsförrädare dömd till döden genom hängning (hemskt jag vet) i bortre krysset. Efteråt skröt han för domare om vad han hade gjort och vad jag förmodar drog ett nytt sträck på hälen av sin fotbollssko.
Billdal fick en man utvisad men vann ändå med fyra mot två.
Trots förlusten hade det ändå varit en, om man jämför med krig, väldigt trevlig tillställning.
Det var bara Bredow som var MIA. Missing in action.
Han hade gått bort.
Stuckit någon gång under andra halvlek.
Det började som i en gammal Varan TV-sketch: det var kallt, det var nittiotal ... och så regnade det. Eller rättare sagt, det gjorde det inte.
Det hade varit en lång och kall vinter, det hade varit nittiotal för femton år sedan och så hade det ganska precis slutat regna. Således kämpade jag mig över leriga gräsmattor, gamla militärområden och avspärrade byggplatser i en tropisk fuktighet som mest påminde
om Da Trang 77' för att ta en inte helt historiskt korrekt liknelse.
De bredvidliggande utomhus-beach volleyboll-planerna gjorde då bara sitt till för känslan av hetta och Beach Boys sextiotal. Vi var unga (eller Phillip var ung i alla fall), vi var höga på billig energidryck (eller Barista skulle bli i alla fall för han drack två!) och vi skickades till ett ställe på andra sidan stan för att möta en fiende vi inget visste om. (Förutom att de kom från något ställe långt borta och att de hade en spelare som gjorde alla mål.)
Redan i omklädningen började de gamla historierna cirkulera igen. Agge drog den om hur Pontus heroiskt hade burit honom hem, troligen fem hundra meter och med skottt vinande kring huvudet efter att han hade blivit WIP (wounded in play) på en träning. Johan berättade om hemligstämplade turer till Indien och, åter igen här gissar jag bara, men antagligen Laos och Kambodja.
Precis när man så började tycka sig för sitt inre öra höra rotorbladen snurra avbröt Nisse och menade att det var dags att gå ner. Till planen.
Här följer ett uppvärmningsmontage med Kvibergs kaserner som mäktig militärhistorisk fond. Lite snabba klipp på missade passningar och Boliva som highfivear lite hit och dit.
Allt till någon fräck låt förstås.
Sedan började matchen.
Här skulle jag gärna ha sagt att vi bombaderade deras mål med fler skott än vad som fälldes under andra världskriget. Så var det ju absolut inte. Istället var det Billdal som pressade på och efter nästan hela matchen ledde de med fyra mål. Under tiden hade det mest spännande varit att Bredow bytts ut mot Agge och att Johan hade gjort några spökräddningar. Då slog sig Pontus helt plötsligt igenom hela Billdals försvarslinje och Claesson gjorde mål.
Ett helt okej mål ifall man inte jämför med Bolivias som skulle komma en stund senare.
Bolivia gjorde vad vi inom sportjournalistik med mycket militär jargong kallar ett prickskyttemål. Från en hyfsad bit utanför straffområdet hängde han bollen som vore den en landsförrädare dömd till döden genom hängning (hemskt jag vet) i bortre krysset. Efteråt skröt han för domare om vad han hade gjort och vad jag förmodar drog ett nytt sträck på hälen av sin fotbollssko.
Billdal fick en man utvisad men vann ändå med fyra mot två.
Trots förlusten hade det ändå varit en, om man jämför med krig, väldigt trevlig tillställning.
Det var bara Bredow som var MIA. Missing in action.
Han hade gått bort.
Stuckit någon gång under andra halvlek.
lördag 4 maj 2013
mot Björkåsen - Halleluja
Menisken IF - Björkåsen 6 - 4
Redan hemma gick min son runt och skanderade emellanåt ”Pappa, pappa, pappa”.
När jag sedan satt på spårvagnen och fick se en två hundra kilo tung Elvis Presley - förmodad död på toalett 1977 – kliva på, kände jag att det var någon som försökte säga mig något. Med sina karaktäristiska Elvisbrillor, en skjorta som var halvägs uppknäppt både nerifrån och uppifrån så att både en bälgande bröstkorg och en svallande mage kunde spegla sig i vårdagsolens glans och en hårman så svettglansig som bara några år av att ha varit huvudnummer i Las Vegas kan göra den.
Efter att sedan ha hört några kvinnor prata om kristendom samt sett att Lilla Therese bokhandel både sålde krucifix och biblar förstod jag.
Gud hade valt mig idag.
Jag skulle bli den nye Messi(as). Kungen av fotboll.
Allt var upplagt för underverk.
Vi skulle möta seriens bottenlag och så få hade känt sig kallade så jag var i stort sett garanterad nästan hundra procents speltid. Antagligen bara på topp.
Tyvärr växte bara den trogna skaran.
Först fyra, sedan fem, sedan sju, sedan elva, sedan fjorton, sedan femton.
Erik och hans fjorton lärjungar.
Jag blev direkt stärkt i min tro på mig själv genom Pontrus (Ty han ska vara klippan..) som i omklädningsrummet sa:
"Erik är den enda i laget som utvecklas åt rätt håll."
Sedan Blev jag förevisad mitt tröjnummer. De utvaldas nr 10.
Så började matchen. Och ganska snart kom det första underverket.
Motståndets målvakt stod plötsligt blind och döv och tappade bort bollen bakom sig. Ett mål direkt. Och sedan fler på det. Åt båda hållen.
Men jag var inte ens på planen. Hade jag misstagit mig om de gudomliga intentionerna?
Strax före halvtid blev jag inbytt och snart visste jag att jag hade tvivlat orätt. Från himlen pekade nämligen som ett enormt finger mot en miss i målvaktens försvarstänk: han täckte ju inte det övre högra hörnet på målet. Jag klippte resolut till. I ribban.
Grubblande spelade jag sedan vidare. Hade Gud till exempel inte menat att jag skulle utföra den högst mirakulösa infallet med bollen som Sven utförde. Hade inte Gud ämnat att använda sin magiska vind till att föra in mitt skott i mål under änglars pukstötar, istället för Pontrus lagda hörna. I desperat misstro och förnekelse vägrade jag att lämna plan.
Jag var ju Aslan, lejonet av Juda, den svenska division sju-fotbollens frälsare?
Pontrus upprepade sina ord efter matchen, men de voro tomma.
Vi hade vunnit, men jag var ingen reinkarnerad Garrincha, ingen Gunnar Gren reborn.
En falsk profet.
Det var först på väg längs nya Allén, mellan trädgårdsföreningen och Gamla Ullevi som det gick upp för mig.
Det var visst en helig återkomst som mig förutspåtts.
Likt Optimus Prime i det sista numret av den svenska Transformers-tidningen är han nämligen tillbaka.
Efter två tysta år.
Blogg-Eriks återkomst.
HALLELUJA!
Redan hemma gick min son runt och skanderade emellanåt ”Pappa, pappa, pappa”.
När jag sedan satt på spårvagnen och fick se en två hundra kilo tung Elvis Presley - förmodad död på toalett 1977 – kliva på, kände jag att det var någon som försökte säga mig något. Med sina karaktäristiska Elvisbrillor, en skjorta som var halvägs uppknäppt både nerifrån och uppifrån så att både en bälgande bröstkorg och en svallande mage kunde spegla sig i vårdagsolens glans och en hårman så svettglansig som bara några år av att ha varit huvudnummer i Las Vegas kan göra den.
Efter att sedan ha hört några kvinnor prata om kristendom samt sett att Lilla Therese bokhandel både sålde krucifix och biblar förstod jag.
Gud hade valt mig idag.
Jag skulle bli den nye Messi(as). Kungen av fotboll.
Allt var upplagt för underverk.
Vi skulle möta seriens bottenlag och så få hade känt sig kallade så jag var i stort sett garanterad nästan hundra procents speltid. Antagligen bara på topp.
Tyvärr växte bara den trogna skaran.
Först fyra, sedan fem, sedan sju, sedan elva, sedan fjorton, sedan femton.
Erik och hans fjorton lärjungar.
Jag blev direkt stärkt i min tro på mig själv genom Pontrus (Ty han ska vara klippan..) som i omklädningsrummet sa:
"Erik är den enda i laget som utvecklas åt rätt håll."
Sedan Blev jag förevisad mitt tröjnummer. De utvaldas nr 10.
Så började matchen. Och ganska snart kom det första underverket.
Motståndets målvakt stod plötsligt blind och döv och tappade bort bollen bakom sig. Ett mål direkt. Och sedan fler på det. Åt båda hållen.
Men jag var inte ens på planen. Hade jag misstagit mig om de gudomliga intentionerna?
Strax före halvtid blev jag inbytt och snart visste jag att jag hade tvivlat orätt. Från himlen pekade nämligen som ett enormt finger mot en miss i målvaktens försvarstänk: han täckte ju inte det övre högra hörnet på målet. Jag klippte resolut till. I ribban.
Grubblande spelade jag sedan vidare. Hade Gud till exempel inte menat att jag skulle utföra den högst mirakulösa infallet med bollen som Sven utförde. Hade inte Gud ämnat att använda sin magiska vind till att föra in mitt skott i mål under änglars pukstötar, istället för Pontrus lagda hörna. I desperat misstro och förnekelse vägrade jag att lämna plan.
Jag var ju Aslan, lejonet av Juda, den svenska division sju-fotbollens frälsare?
Pontrus upprepade sina ord efter matchen, men de voro tomma.
Vi hade vunnit, men jag var ingen reinkarnerad Garrincha, ingen Gunnar Gren reborn.
En falsk profet.
Det var först på väg längs nya Allén, mellan trädgårdsföreningen och Gamla Ullevi som det gick upp för mig.
Det var visst en helig återkomst som mig förutspåtts.
Likt Optimus Prime i det sista numret av den svenska Transformers-tidningen är han nämligen tillbaka.
Efter två tysta år.
Blogg-Eriks återkomst.
HALLELUJA!
måndag 22 april 2013
mot Styrsö - Vålnader
Menisken IF - Styrsö BK ...
Jag kommer gåendes från Drottningtorget.
Över heden, med tystnaden omkring sig, går en ensam själ, ett spöke, en vålnad.
Den passerar mig på en tjugo armlängders avstånd, drar fram genom de dunkla strålkastarnas skumma sken. Den dystra uppenbarelsen i vitt och svart tycks mig bekant och jag vänder mig om för att finna någon ledtråd i frågan. Mot klubbstugan försvinner i skymmningens hotfullhet en nummer arton.
Ett ljus går upp och lyser sin väg genom mitt i mörker höljda sinne:
Det är Bredow!
Jag grips av skräck, vad gör han här, är matchen slut? Nej! Enligt följande måste det vara:
Det röda kortet har kastat sin svarta skugga över oss.
Igen.
Bedrövad hastar jag mig bort mot de planer som ännu inte slagits av slutsignalens hot om närastående ödeläggelse, utan är fyllda av ett kämpande människoslag.
När jag närmare mig och ser de svartvita lag som är mitt, räknar jag dem för att kontrollera om det jag befarat är sant. Febrilt knäpper kugghjulen under mitt hjässevalv.
Men något slår slint i mitt adderande räknemaskinshuvud och jag blir nödgad att börja om; additionen gick inte ihop, ekvationen gick inte ut, det kan inte vara sant!
Omräkningen ger samma huvudsprängande resultat och jag kastar blicken, häver den, på bänken för att finna psykestyrka hos lagets ledargestalt.
Han är borta, inte där.
Min kalkyl sparkar sönder min hjärna, den är obarmhärtigt sann.
1 målvakt - 8 utespelare
1 - 8
Oct10
Jag kommer gåendes från Drottningtorget.
Över heden, med tystnaden omkring sig, går en ensam själ, ett spöke, en vålnad.
Den passerar mig på en tjugo armlängders avstånd, drar fram genom de dunkla strålkastarnas skumma sken. Den dystra uppenbarelsen i vitt och svart tycks mig bekant och jag vänder mig om för att finna någon ledtråd i frågan. Mot klubbstugan försvinner i skymmningens hotfullhet en nummer arton.
Ett ljus går upp och lyser sin väg genom mitt i mörker höljda sinne:
Det är Bredow!
Jag grips av skräck, vad gör han här, är matchen slut? Nej! Enligt följande måste det vara:
Det röda kortet har kastat sin svarta skugga över oss.
Igen.
Bedrövad hastar jag mig bort mot de planer som ännu inte slagits av slutsignalens hot om närastående ödeläggelse, utan är fyllda av ett kämpande människoslag.
När jag närmare mig och ser de svartvita lag som är mitt, räknar jag dem för att kontrollera om det jag befarat är sant. Febrilt knäpper kugghjulen under mitt hjässevalv.
Men något slår slint i mitt adderande räknemaskinshuvud och jag blir nödgad att börja om; additionen gick inte ihop, ekvationen gick inte ut, det kan inte vara sant!
Omräkningen ger samma huvudsprängande resultat och jag kastar blicken, häver den, på bänken för att finna psykestyrka hos lagets ledargestalt.
Han är borta, inte där.
Min kalkyl sparkar sönder min hjärna, den är obarmhärtigt sann.
1 målvakt - 8 utespelare
1 - 8
Oct10
mot Göteborgs City - L'Henke, c'est moi
Göteborgs City - Menisken IF 2 - 3
Minns ni Kurosawas film Sju Samurajer från 1954?
Toshira Mifune spelar samuraj-wannaben som inte platsar i laget som ska försvara en liten by med storgråtandes japanska bönder som hårt ansätts av fyrtio elaka rövare. I ungefär en timme blir Toshira Mifune -som inte är någon riktig samuraj- ratad av de andra yrkesmännen. Samurajernas ledare låter honom bara följa med i bakgrunden. Tålmodigt väntande på att han ska ge upp och förstå att han bara är en bondläpp som knappast kan slåss som en äkta samuraj.
Det gör Toshira aldrig.
Istället charmar han dem med sin humor, sin kämpaglöd, sin flyhänthet i fiske och sin fantastiska envetenhet att bli accepterad som en en riktig krigare. Med splittrade känslor blir han till slut en i laget. En snubbe som aldrig spelat med katana tidigare.
Det tär på honom.
Tvivlet
Till slut, i en av filmens mest gripande scener faller han ner på knä i en porlande bäck, desperat fastklamrande vid ett litet barn som räckts honom av dess döende, svältande och utfattiga mor, vars liv ändats av de elaka fyrtio rövarna. Paralyserad av en inre konflikt, mellan vad han vill vara och vad han är, sitter han där, mitt i skottlinjen och skriker.
Han skriker: Han är jag! Barnet är jag!
Ungefär så tänker jag mig att det kommer att vara för mig nästa gång jag hälsar på min bror och hans sambo. Sambon, Emma, äger nämligen en signerad bild av den sötsnygge fotbollsgiganten och på kortet så klart dreadlockade superstjärnan från Skåne, Henrik Larsson. Jag tänker mig, att jag kommer ta denna lilla tavla i min famn, sjunka ned på knä och hårt ansatt av en inre konflikt paralyserat skrika:
Han är jag! Henke är jag!
Tårarna kommer att falla hårt mot det skyddande glaset.
(ca) 175 mål gjorde Henrik Larsson i Celtic. Ingen brydde sig.
(ca) 17,5 mål gjorde jag på träningar. Ingen brydde sig.
En match avgjorde Henrik Larsson med två perfekt framspelningar. Alla brydde sig.
En match avgjorde jag med en perfekt framspelning. Alla (i laget) brydde sig.
Henrik Larsson ansågs så klart som en fantastisk fotbollsspelare innan CL-finalen 2006.
Men vem som helst kan gå in och göra en miljard mål i skotska ligan.
Få kan gå in och spela fram två mål i en CL-final. (se Zlatan)
Få har finessen att avgöra en viktig match så bra och med så lite tid kvar på matchen.
Den perfekt framspelningen är helt enkelt essensen i nästan all lagsport (ej fyrspann).
Det är i framspelsögonblicket laget får sin mening.
Den mellan samspelta nästan magiska förmågan att se en djupledslöpning innan den händer.
Att bara veta att du har en kamrat exakt fem meter bakom dig på diagonalen.
Att ha känslan av en perfekt lagd frispark som likt en kryssningsmissil söker sig till din medspelares huvud och in i buren.
Och
att se luckan mellan två försvare för en perfekt och hård(men rättvis) pass till Stefan som kommer snälltågsframrusande mot straffområdet samtidigt som Tina Turner sjunger "you're simply the best" i ditt undermedvetna.
Henrik Larsson vet hur det känns.
Jag vet hur det känns.
Toshira Mifune blir skjuten i slutet av filmen.
...
Han begravs med de andra samurajerna.
Sep10
Minns ni Kurosawas film Sju Samurajer från 1954?
Toshira Mifune spelar samuraj-wannaben som inte platsar i laget som ska försvara en liten by med storgråtandes japanska bönder som hårt ansätts av fyrtio elaka rövare. I ungefär en timme blir Toshira Mifune -som inte är någon riktig samuraj- ratad av de andra yrkesmännen. Samurajernas ledare låter honom bara följa med i bakgrunden. Tålmodigt väntande på att han ska ge upp och förstå att han bara är en bondläpp som knappast kan slåss som en äkta samuraj.
Det gör Toshira aldrig.
Istället charmar han dem med sin humor, sin kämpaglöd, sin flyhänthet i fiske och sin fantastiska envetenhet att bli accepterad som en en riktig krigare. Med splittrade känslor blir han till slut en i laget. En snubbe som aldrig spelat med katana tidigare.
Det tär på honom.
Tvivlet
Till slut, i en av filmens mest gripande scener faller han ner på knä i en porlande bäck, desperat fastklamrande vid ett litet barn som räckts honom av dess döende, svältande och utfattiga mor, vars liv ändats av de elaka fyrtio rövarna. Paralyserad av en inre konflikt, mellan vad han vill vara och vad han är, sitter han där, mitt i skottlinjen och skriker.
Han skriker: Han är jag! Barnet är jag!
Ungefär så tänker jag mig att det kommer att vara för mig nästa gång jag hälsar på min bror och hans sambo. Sambon, Emma, äger nämligen en signerad bild av den sötsnygge fotbollsgiganten och på kortet så klart dreadlockade superstjärnan från Skåne, Henrik Larsson. Jag tänker mig, att jag kommer ta denna lilla tavla i min famn, sjunka ned på knä och hårt ansatt av en inre konflikt paralyserat skrika:
Han är jag! Henke är jag!
Tårarna kommer att falla hårt mot det skyddande glaset.
(ca) 175 mål gjorde Henrik Larsson i Celtic. Ingen brydde sig.
(ca) 17,5 mål gjorde jag på träningar. Ingen brydde sig.
En match avgjorde Henrik Larsson med två perfekt framspelningar. Alla brydde sig.
En match avgjorde jag med en perfekt framspelning. Alla (i laget) brydde sig.
Henrik Larsson ansågs så klart som en fantastisk fotbollsspelare innan CL-finalen 2006.
Men vem som helst kan gå in och göra en miljard mål i skotska ligan.
Få kan gå in och spela fram två mål i en CL-final. (se Zlatan)
Få har finessen att avgöra en viktig match så bra och med så lite tid kvar på matchen.
Den perfekt framspelningen är helt enkelt essensen i nästan all lagsport (ej fyrspann).
Det är i framspelsögonblicket laget får sin mening.
Den mellan samspelta nästan magiska förmågan att se en djupledslöpning innan den händer.
Att bara veta att du har en kamrat exakt fem meter bakom dig på diagonalen.
Att ha känslan av en perfekt lagd frispark som likt en kryssningsmissil söker sig till din medspelares huvud och in i buren.
Och
att se luckan mellan två försvare för en perfekt och hård(men rättvis) pass till Stefan som kommer snälltågsframrusande mot straffområdet samtidigt som Tina Turner sjunger "you're simply the best" i ditt undermedvetna.
Henrik Larsson vet hur det känns.
Jag vet hur det känns.
Toshira Mifune blir skjuten i slutet av filmen.
...
Han begravs med de andra samurajerna.
Sep10
mot Gole - Björnberg
FC Gole - Menisken IF 2-4
E-DOC drar lite bakåt, slår en bestämd pass inåt i plan. Martin Björnberg stoppar bollen, lägger fram den en aning, sen får han feeling... och bollen ligger bakom mållinjen.
Vad som händer där emellan är svårt att beskriva.
Det är Gud som sträcker ner sin hand från himlen och bär bollen i mål.
Det är Jesus som återvänt från himmelriket. Han har vandrat regnbågen ner och kommit för att ingjuta den helige ande i en jävligt lång snubbe.
Det är Alis knock på Sonny Liston 65'.
Det är det vackraste vi sett i år.
Det är Meniskens återfödelse 2010.
Vi har blivit förlösta, Martin har förlöst oss.
Hans mål är den förstfödde. Arvtagaren. Den seriöse.
Påföljande mål kommer vara barnsliga och leka fisk, hårda och spöa målvakter, lättsamma och skojiga. Men den förste är den visa, seriösa, rådiga, starka.
Han gräver ner en foten i gräset, pendlar den andra och slår den hårt som sten in i den väntande, hungrande, förväntansfyllda offerbollen. Under en oändligt liten tidsrymd ligger sko och boll stilla mot varandra i djupaste samförstånd, sen injiceras den kinetiska drogen in i bollens blodomlopp och den drar iväg som skjuten ur en kanon, skär genom himlen som ett skalpellblad, rör sig genom luften med precision, formar luften till ett vackert mönster.
Uppåt, uppåt, åker den, sen, neråt, neråt, smeker ribban, mördar nätet.
Det är mål,
och Gud såg att målet var gott.
Aug10
E-DOC drar lite bakåt, slår en bestämd pass inåt i plan. Martin Björnberg stoppar bollen, lägger fram den en aning, sen får han feeling... och bollen ligger bakom mållinjen.
Vad som händer där emellan är svårt att beskriva.
Det är Gud som sträcker ner sin hand från himlen och bär bollen i mål.
Det är Jesus som återvänt från himmelriket. Han har vandrat regnbågen ner och kommit för att ingjuta den helige ande i en jävligt lång snubbe.
Det är Alis knock på Sonny Liston 65'.
Det är det vackraste vi sett i år.
Det är Meniskens återfödelse 2010.
Vi har blivit förlösta, Martin har förlöst oss.
Hans mål är den förstfödde. Arvtagaren. Den seriöse.
Påföljande mål kommer vara barnsliga och leka fisk, hårda och spöa målvakter, lättsamma och skojiga. Men den förste är den visa, seriösa, rådiga, starka.
Han gräver ner en foten i gräset, pendlar den andra och slår den hårt som sten in i den väntande, hungrande, förväntansfyllda offerbollen. Under en oändligt liten tidsrymd ligger sko och boll stilla mot varandra i djupaste samförstånd, sen injiceras den kinetiska drogen in i bollens blodomlopp och den drar iväg som skjuten ur en kanon, skär genom himlen som ett skalpellblad, rör sig genom luften med precision, formar luften till ett vackert mönster.
Uppåt, uppåt, åker den, sen, neråt, neråt, smeker ribban, mördar nätet.
Det är mål,
och Gud såg att målet var gott.
Aug10
mot Styrsö - Nr 100
Styrsö BK - Menisken IF 1-0
Som Jesus gick över vattnet rullade Meniskens en man korta trupp över vattnet mot Styrsö. Längst upp, längst bak i aktern satt vi och huttrade i snålblåsten. Funky C drog en handuk över sig och kröp ihop i fosterställning på bänken. Kanske bad han Jesus att stilla sjön så att Mackan skulle kunna ta sig över med nästa båt. "Ve er lärde, fariséer, skrymtare, att ni högmodigt lade ner skärgårdsserien, så vi arma själar tvingas ut på havet en gång om året."
Hårt svepte jag trenchcoaten om kroppen och gladdes ändå över att vi skulle hinna med att se andra halvlek av Ghana-Australien därute på ön.
...återigen går vi mot en färja, ändå tillfreds, ty vi ska få se andra halvlek av Ghana-Australien och dricka en kall öl. Jag, Funky C och en ny av de nya snubbarna klampar in på lokalkrogen och chockas svårt av åsynen av Viktoria och Daniel i en öppen kalesch. Trots att några herrar utanför sekunderna innan har förklarat att de inte visar Ghana-Australien eftersom Tv4... sändnings... fotbollskanalen... vi inte har... svt...
Illamående försöker vi få personalen att trolla fram Ghana-Australien utan att lyckas och beställer sedan två Starobrno(eller kanske pramen) och en Mariestad, sätter oss ner på uteserveringen och låter Funky C via mobilen liveuppdatera andra halvlek av Ghana-Australien.
...Idag är Jonte både coach och kapten. Som coach är han det perfekta mellantinget mellan Lagerbäck och Maradona. Utan att hoppa runt som en lite rundare adhd-variant av Leif Pagrotsky entusiasmerar han ändå hela laget nåt otroligt när han går igenom vårt svårt avancerade 3-5-2(3-2-3-2) upplägg. Med eld i ögonen och kulsprutekäft förklarar han pendelrörelser och anfallsmöjligheter. Uppspelt som en Styrsöbo på Kristi himmelsfärd leder han oss genom uppvärmningsövningar och stretching i ring. Solen ler över den vackra gräsplanen från vilken man förstås kan se en rispa av havet glittra. Kiosken öppen och hemmapubliken väller in över ena långsidan.
Snart kommer domaren blåsa igång matchen ca 90 latitudgrader härifrån. Jag har köpt två Ghana-spelare i drömelvan. (Drömelvan står mig förövrigt upp i halsen. Det är ett urschelt spel. Känner mig lurad efter att ha bränt 300000 i byten. Karten har precis tjänat 1500000 på att typ inte byta nån. Var var han på Styrsö? Antagligen hemma tog han hand om sitt favoritlag REAL Norra Guldheden. Ett icke existerande lag. Menisken finns på riktigt. Och här gick precis Jonte back 41000 spänn (På plan, gult kort, motståndaren gör mål, förlust).)
...Domaren blåser. Menisken har förlorat.
Tappert kämpade vi. Pga avsaknaden av vuvuzelor i publiken, var stämningen långt från en Syd Afrikansk en-tons-trumpets-kalas.
Det var rent ut sagt nästan fruktansvärt.
Spelare svor och tacklades! (sic)
Domaren delade ut kort och på läktaren lade man sig muntligen i domslut!
Allt detta bidrog till att de flesta var ganska glada att få lämna Styrsö (och livesändningarna av prinsessbröllopet) för att åka hem och se på riktig gentlemannasportsfotboll.
I VM svär man inte.
I VM spelar man inte med händerna och ljuger om det för domaren.
I VM filmar man inte.
I VM förlorar man inte med 7 mål.
I VM slåss man inte på plan.
I VM bråkar man inte inom truppen.
Och,
i VM är Karten är en av de 100 bästa tränarna.
Ghana-Australien slutade 1-1.
Juni10
Som Jesus gick över vattnet rullade Meniskens en man korta trupp över vattnet mot Styrsö. Längst upp, längst bak i aktern satt vi och huttrade i snålblåsten. Funky C drog en handuk över sig och kröp ihop i fosterställning på bänken. Kanske bad han Jesus att stilla sjön så att Mackan skulle kunna ta sig över med nästa båt. "Ve er lärde, fariséer, skrymtare, att ni högmodigt lade ner skärgårdsserien, så vi arma själar tvingas ut på havet en gång om året."
Hårt svepte jag trenchcoaten om kroppen och gladdes ändå över att vi skulle hinna med att se andra halvlek av Ghana-Australien därute på ön.
...återigen går vi mot en färja, ändå tillfreds, ty vi ska få se andra halvlek av Ghana-Australien och dricka en kall öl. Jag, Funky C och en ny av de nya snubbarna klampar in på lokalkrogen och chockas svårt av åsynen av Viktoria och Daniel i en öppen kalesch. Trots att några herrar utanför sekunderna innan har förklarat att de inte visar Ghana-Australien eftersom Tv4... sändnings... fotbollskanalen... vi inte har... svt...
Illamående försöker vi få personalen att trolla fram Ghana-Australien utan att lyckas och beställer sedan två Starobrno(eller kanske pramen) och en Mariestad, sätter oss ner på uteserveringen och låter Funky C via mobilen liveuppdatera andra halvlek av Ghana-Australien.
...Idag är Jonte både coach och kapten. Som coach är han det perfekta mellantinget mellan Lagerbäck och Maradona. Utan att hoppa runt som en lite rundare adhd-variant av Leif Pagrotsky entusiasmerar han ändå hela laget nåt otroligt när han går igenom vårt svårt avancerade 3-5-2(3-2-3-2) upplägg. Med eld i ögonen och kulsprutekäft förklarar han pendelrörelser och anfallsmöjligheter. Uppspelt som en Styrsöbo på Kristi himmelsfärd leder han oss genom uppvärmningsövningar och stretching i ring. Solen ler över den vackra gräsplanen från vilken man förstås kan se en rispa av havet glittra. Kiosken öppen och hemmapubliken väller in över ena långsidan.
Snart kommer domaren blåsa igång matchen ca 90 latitudgrader härifrån. Jag har köpt två Ghana-spelare i drömelvan. (Drömelvan står mig förövrigt upp i halsen. Det är ett urschelt spel. Känner mig lurad efter att ha bränt 300000 i byten. Karten har precis tjänat 1500000 på att typ inte byta nån. Var var han på Styrsö? Antagligen hemma tog han hand om sitt favoritlag REAL Norra Guldheden. Ett icke existerande lag. Menisken finns på riktigt. Och här gick precis Jonte back 41000 spänn (På plan, gult kort, motståndaren gör mål, förlust).)
...Domaren blåser. Menisken har förlorat.
Tappert kämpade vi. Pga avsaknaden av vuvuzelor i publiken, var stämningen långt från en Syd Afrikansk en-tons-trumpets-kalas.
Det var rent ut sagt nästan fruktansvärt.
Spelare svor och tacklades! (sic)
Domaren delade ut kort och på läktaren lade man sig muntligen i domslut!
Allt detta bidrog till att de flesta var ganska glada att få lämna Styrsö (och livesändningarna av prinsessbröllopet) för att åka hem och se på riktig gentlemannasportsfotboll.
I VM svär man inte.
I VM spelar man inte med händerna och ljuger om det för domaren.
I VM filmar man inte.
I VM förlorar man inte med 7 mål.
I VM slåss man inte på plan.
I VM bråkar man inte inom truppen.
Och,
i VM är Karten är en av de 100 bästa tränarna.
Ghana-Australien slutade 1-1.
Juni10
mot Proletären och City - Dubbelkrönika
Proletären FF - Menisken IF 4-1
Menisken IF - Göteborgs City FF 3-7
Bolivia försöker ivrigt pitcha någon idé han fått i skallen om att GCFF skulle vara någon slags rave-förening.
”Kom igen, de har ju neongrönt tryck på svarta tröjor.” säger han (typ).
Och så blastar de någon form av techno-music, eller är det eurodisco? Hade Lidas varit närvarande hade han kanske sagt att, nej, nej, nej, nej; acid jungle.
Vad jag iaf vet, och så uppenbarligen också Bolivia, är att det inte är dina vanliga, normala, härliga GES/Lasse Holm låtar. Alltså stämplar Bolivia dem med samma precision som ravekomissionen en gång arbetade med. Detta ÄR rave, och det går att besegra.
Väl ute på planen tror sig Bolivia så klart få än mer vatten på sin kvarn, när en skum lastbil kör förbi och spelar studentsflaksmusik på hög volym. Han greppar genast den stora stämpeln. Detta ÄR rave, och de går att besegra.
Likt Gudrun Schyman, ska vi nu bjudas upp till dans, tror Bolivia.
Allt detta är fel. VÄLDIGT fel!
Det här är inget rave. GCFF är inga glowsticksviftande, frimärksslickande, citykids. 90 minuter är inte ett helt dygn. Stroboskopen lyser inte. Det finns inga lasrar. Det här är ingen ravefest. Men det skulle faktiskt ha kunnat varit.
För var vi befinner oss är mitt i en mycket, mycket dålig tripp.
Någon (Grimmered?) har sålt oss dålig lsd, ecstacy, och kramsnus av sorten general. Puckade som vi är körde vi upp allt i käften på en gång.
Nu rinner generalen som ett vatten. Grumlig saliv rinner ut över Heden. Förra helgen blev vi stekta på Åkeredsvallen. Lucifer ville ha oss brända. Björnberg blev skjuten i huvudet av någon såsse. Han kröp runt i taket som babyn i Trainspotting och snurrade på huvudet. Mot GCFF blir han nedmejjad av Valentinsdagsmördarna i Chicago. I en nick på hörna flyger han ut och krockar med en motspelare. Nu ligger han och vrider sig i plågor. De får straff. Höga som vi är ser vi den dubbelt. Två gånger lidandet.
Calle P balanserar hela tiden på den rakbladsvass gränsen till ett Linda Blair i Exorcisten-anfall. Snart kommer även han börja snurra på huvudet, kasta fula ord och kaskadkräkas.
Två är nyckeltalet här. Fattar ni det?!
Två gånger blir Björnberg skadad. Två gånger är vi elva man från start. Två gånger kommer den tolfte sent. (Etta, tvåa) Två gånger sparkar jag över bollen i bra skottlägen. Två gånger springer jag in i en medanfallare som har vägen fri. Två är antalet frontmän i Flight of the Conchords. Två är de perfekta skott på volley, som avgör matcherna till motståndarnas favör. Två-Två (22) är det ungefärliga antalet gånger någon skriker ”hands” på plan.
Två är svaret på allt. Djävulens tal.
Ned kommer apokalypsens två ryttare. Hörnor och Frisparkar. De galloperar runt planerna och spottar in mål. Frustande skyfflar hästarna runt oss i straffområdet så att vi tappar markeringar. Vi försöker ställa oss i en täckande mur. Men Frisparkar stegrar sin häst och skrämmer iväg oss för långt till höger.
I Åkeredsvallens omklädningsrum smyger belsebub in och låser alla dörrar.
Hades röst dånar över den eldfängda himlen:
Det är DU som är Rogge!
Allihop!
Plastgräset förvandlas till plastormar och det svartnar för ögonen.
Efteråt visar Johan #1 sin fina Flight of the Conchords-tröja (regnbågsfärgat tryck), Mattias undrar om vi inte ska sparka någon och skapa ett skalbolag som har ”råd” att köpa några riktiga tränare och spelare (på skämt) och Calle P frågar om man vill ta en öl (på allvar).
Jag ser med två röda och svullna ögon på honom (linsproblem).
-Neä, jag ska nog gå runt baksidan av trädgårdsföreningen och ta spårvagnen hem.
För mitt inre ser jag hur avenyn spricker upp från poseidons tå till Operans bakersta stå. En avgrundsdjup spricka som sväljer spårvagnar och ölhak.
Upp ifrån underjorden väller floden Styx.
Vade retro nos, Satana!
Maj10
Menisken IF - Göteborgs City FF 3-7
Bolivia försöker ivrigt pitcha någon idé han fått i skallen om att GCFF skulle vara någon slags rave-förening.
”Kom igen, de har ju neongrönt tryck på svarta tröjor.” säger han (typ).
Och så blastar de någon form av techno-music, eller är det eurodisco? Hade Lidas varit närvarande hade han kanske sagt att, nej, nej, nej, nej; acid jungle.
Vad jag iaf vet, och så uppenbarligen också Bolivia, är att det inte är dina vanliga, normala, härliga GES/Lasse Holm låtar. Alltså stämplar Bolivia dem med samma precision som ravekomissionen en gång arbetade med. Detta ÄR rave, och det går att besegra.
Väl ute på planen tror sig Bolivia så klart få än mer vatten på sin kvarn, när en skum lastbil kör förbi och spelar studentsflaksmusik på hög volym. Han greppar genast den stora stämpeln. Detta ÄR rave, och de går att besegra.
Likt Gudrun Schyman, ska vi nu bjudas upp till dans, tror Bolivia.
Allt detta är fel. VÄLDIGT fel!
Det här är inget rave. GCFF är inga glowsticksviftande, frimärksslickande, citykids. 90 minuter är inte ett helt dygn. Stroboskopen lyser inte. Det finns inga lasrar. Det här är ingen ravefest. Men det skulle faktiskt ha kunnat varit.
För var vi befinner oss är mitt i en mycket, mycket dålig tripp.
Någon (Grimmered?) har sålt oss dålig lsd, ecstacy, och kramsnus av sorten general. Puckade som vi är körde vi upp allt i käften på en gång.
Nu rinner generalen som ett vatten. Grumlig saliv rinner ut över Heden. Förra helgen blev vi stekta på Åkeredsvallen. Lucifer ville ha oss brända. Björnberg blev skjuten i huvudet av någon såsse. Han kröp runt i taket som babyn i Trainspotting och snurrade på huvudet. Mot GCFF blir han nedmejjad av Valentinsdagsmördarna i Chicago. I en nick på hörna flyger han ut och krockar med en motspelare. Nu ligger han och vrider sig i plågor. De får straff. Höga som vi är ser vi den dubbelt. Två gånger lidandet.
Calle P balanserar hela tiden på den rakbladsvass gränsen till ett Linda Blair i Exorcisten-anfall. Snart kommer även han börja snurra på huvudet, kasta fula ord och kaskadkräkas.
Två är nyckeltalet här. Fattar ni det?!
Två gånger blir Björnberg skadad. Två gånger är vi elva man från start. Två gånger kommer den tolfte sent. (Etta, tvåa) Två gånger sparkar jag över bollen i bra skottlägen. Två gånger springer jag in i en medanfallare som har vägen fri. Två är antalet frontmän i Flight of the Conchords. Två är de perfekta skott på volley, som avgör matcherna till motståndarnas favör. Två-Två (22) är det ungefärliga antalet gånger någon skriker ”hands” på plan.
Två är svaret på allt. Djävulens tal.
Ned kommer apokalypsens två ryttare. Hörnor och Frisparkar. De galloperar runt planerna och spottar in mål. Frustande skyfflar hästarna runt oss i straffområdet så att vi tappar markeringar. Vi försöker ställa oss i en täckande mur. Men Frisparkar stegrar sin häst och skrämmer iväg oss för långt till höger.
I Åkeredsvallens omklädningsrum smyger belsebub in och låser alla dörrar.
Hades röst dånar över den eldfängda himlen:
Det är DU som är Rogge!
Allihop!
Plastgräset förvandlas till plastormar och det svartnar för ögonen.
Efteråt visar Johan #1 sin fina Flight of the Conchords-tröja (regnbågsfärgat tryck), Mattias undrar om vi inte ska sparka någon och skapa ett skalbolag som har ”råd” att köpa några riktiga tränare och spelare (på skämt) och Calle P frågar om man vill ta en öl (på allvar).
Jag ser med två röda och svullna ögon på honom (linsproblem).
-Neä, jag ska nog gå runt baksidan av trädgårdsföreningen och ta spårvagnen hem.
För mitt inre ser jag hur avenyn spricker upp från poseidons tå till Operans bakersta stå. En avgrundsdjup spricka som sväljer spårvagnar och ölhak.
Upp ifrån underjorden väller floden Styx.
Vade retro nos, Satana!
Maj10
mot Celtic - På motståndarnas modersmål
Menisken IF - Gothenburg Celtic FC 0-2
We wis doon oan Heden playin fitba, when the Doctor, naturally him being responsible fir the team ethics an aw that, screamed oan top oaf his fuckin lungs: F**ta! an gets the red caird, the cunt. Shamefully he walks oaf the pitch. The wee Celtic lads standin smookin oan the sidelines didnae understand shite. Askin us whae jist happened.
Ah said cunt, says Doc, ye cannae say that an fitba or ye gets thae red caird.
Fuck, even ah never hud the red caird fir sayin anything, says Calle P whae once got the red caird fir kicking doon oan a trash can by the sidelines.
So now wir doon tae ten against eleven n they huv tougher cunts oan the sides. Smokin n drinking, well, something.
Menisken whae hud almost aw oaf the first fahkin period, now's up against some hard fuckin competition. Even Pontan whae got really doon when he saw that the other team wir warmin up by smoking, realizing that he wasnae the toughest cunt on Heden coming here oan his motorcycle n aw still fights oan oot there. Some oaf us re also nae fit and well trained, n Doc hud his nice goal not being okayed by the ref. before he said f**ta, so wir nae overly optimistic.
Before aw this there's some oother shite been gauing oan too. First the referee didnae show up so we hud tae borrow a high-class ref whae jist did a fitba match before oors. Also thir wis lassies playin oan the pitch before us so we hud tae wait before we like could warm-up proper. Then the game began n as ah said we ooned it at first but now it felt a wee bit like it hud aw gone doon the drain. Ten playirs isnae much and ah didnae think that Sven showing up in tweed like some fakhin english lord got them oot a balance either.
Even so, the team really fights it.
N nae bad if yir askin mae. Wir killing thae game oot their. Playing them like they nivir bin played before. Haulding thae ball, passing it n shite.
Still oaf course the Celtics gets thir chances now n then, up tae the point where they fuckin score. 0-1.
A nice shot oan a half-volley impossible tae take fir our goalkeepir.
He was flyin through the air but coudnae dae anythin but wave at the ball.
The cunt oaf a ball didnae even wave back.
Eftir the halftime we coulnae have tried more fir an equalizer than we, wee cunts did.
Mattias, played like nae auld cunt, ah ken tell you that. He was the player oaf the game if ye ask me. Shite, we had at least a couple oaf gid chances, thein n thir.
Lidas almoast daein a goal aw by humself, runnin like a fakhin cunt aw across the pitch fae the defense tae thir penalty-shootin area jist tae loose the ball to some fuckin Celtic playir whein he gets their.
Still they eftir a lot oaf strugglein managed tae score anothir goal. 0-2. Them cunts.
That wasnae enough fir us though n we bit in till the very last minute.
Couldnae be helped though so we lost.
Went home with lowered heids but, in a wey, wi high sperits.
Us cunts.
Maj10
We wis doon oan Heden playin fitba, when the Doctor, naturally him being responsible fir the team ethics an aw that, screamed oan top oaf his fuckin lungs: F**ta! an gets the red caird, the cunt. Shamefully he walks oaf the pitch. The wee Celtic lads standin smookin oan the sidelines didnae understand shite. Askin us whae jist happened.
Ah said cunt, says Doc, ye cannae say that an fitba or ye gets thae red caird.
Fuck, even ah never hud the red caird fir sayin anything, says Calle P whae once got the red caird fir kicking doon oan a trash can by the sidelines.
So now wir doon tae ten against eleven n they huv tougher cunts oan the sides. Smokin n drinking, well, something.
Menisken whae hud almost aw oaf the first fahkin period, now's up against some hard fuckin competition. Even Pontan whae got really doon when he saw that the other team wir warmin up by smoking, realizing that he wasnae the toughest cunt on Heden coming here oan his motorcycle n aw still fights oan oot there. Some oaf us re also nae fit and well trained, n Doc hud his nice goal not being okayed by the ref. before he said f**ta, so wir nae overly optimistic.
Before aw this there's some oother shite been gauing oan too. First the referee didnae show up so we hud tae borrow a high-class ref whae jist did a fitba match before oors. Also thir wis lassies playin oan the pitch before us so we hud tae wait before we like could warm-up proper. Then the game began n as ah said we ooned it at first but now it felt a wee bit like it hud aw gone doon the drain. Ten playirs isnae much and ah didnae think that Sven showing up in tweed like some fakhin english lord got them oot a balance either.
Even so, the team really fights it.
N nae bad if yir askin mae. Wir killing thae game oot their. Playing them like they nivir bin played before. Haulding thae ball, passing it n shite.
Still oaf course the Celtics gets thir chances now n then, up tae the point where they fuckin score. 0-1.
A nice shot oan a half-volley impossible tae take fir our goalkeepir.
He was flyin through the air but coudnae dae anythin but wave at the ball.
The cunt oaf a ball didnae even wave back.
Eftir the halftime we coulnae have tried more fir an equalizer than we, wee cunts did.
Mattias, played like nae auld cunt, ah ken tell you that. He was the player oaf the game if ye ask me. Shite, we had at least a couple oaf gid chances, thein n thir.
Lidas almoast daein a goal aw by humself, runnin like a fakhin cunt aw across the pitch fae the defense tae thir penalty-shootin area jist tae loose the ball to some fuckin Celtic playir whein he gets their.
Still they eftir a lot oaf strugglein managed tae score anothir goal. 0-2. Them cunts.
That wasnae enough fir us though n we bit in till the very last minute.
Couldnae be helped though so we lost.
Went home with lowered heids but, in a wey, wi high sperits.
Us cunts.
Maj10
mot Grimmered - Sunday with 10 minuter kvar på matchen coming down
Grimmereds BK - Menisken IF 4-3
Lidas bönade och bad om att vi skulle glömma den här matchen. Icke sa nicke. Här ska vändas på varje sten. Även om vi gör det all hast då det är derby i morgon och ny match på tisdag.
Matchen gick till, enligt följande:
Några värmer upp på gräsmattan vid långsidan av plan, då det pågår fotbollsmatch där vi önskar vara. Vi blir bortkörda därifrån med motiveringen att Göteborg har nog med gräsplaner utan gräs. Vi kör bort ungarna som leker vid kortsidan av plan med motiveringen att vi ska värma upp där. Kidsen försöker köra bort de spelande lagen genom att skjuta in en boll på plan. Domaren avvisar dem och en av de spelande på plan försöker likt min far sätta sig i respekt genom att skjuta ungarnas boll så högt och långt bort som han kan. (Min far begrät med jämna mellanrum i min ungdom att han aldrig hade fått möjligheten att spela fotboll när han var liten då han uppfostrats i en tradition av arbete och revelj. Eftersom han således inte var särledes bra på sporten försökte han sätta sig i respekt hos oss barn genom att dra på sig gummistövlarna och skjuta bollen en bra bit över laggårn.)
Sen kan vi äntra planen.
Vi värmer upp. Solen värmer upp oss. Och en stund in i matchen blåser domaren för vätskepaus.
Det är 10-15 grader ute. Så ingen förstår riktigt varför.
Menisken spelar så där . 4-4-2. Gör mål på kontringar. Har inte riktigt den koll på mittfältet som jag annars i år har vant mig vid.
En satt kille från grimmered stångar sig blodig.
Kim sätter en strut. Kim blir arg.
Johan(Schager) är arg. Johan(1) blir arg.
Calle P gör ett mål.
Grimmered gör mål. Nån blir arg.
Solen skiner.
Kille som blöder blir tvångsbänkad av domaren.
Vi gör nåt mer mål.
Grimmered gör en massa mål på tio minuter typ.
Lidas blir jätteledsen.
Christian är väldigt självkritisk på forumet.
Sen är matchen slut.
Det krävs åtgärder här, ok? Så här kan vi ju inte fortsätta.
Kanske en majblomma är rätt svar?
Som Johan, när han försöker rädda serietidningen Kapten Stofil från oundviklig nedläggning (beslut redan fattat) genom att bära en pin föreställandes den förre detta Töreboda-profilen kanske vi ska skapa vår egen mustasch-kampanj. Bär ett litet rosa band mot bröstcancern eller som en snubbe från Hisingen jag känner; en smal rosa slips (Eller det var egentligen för att han tyckte det så tjusigt ut.). Det kryllar av dessa pin, band och andra externa attributskampanjer.
Se ut. Visa ditt stöd. Så ordnar det sig. Då kommer vi börja vinna.
Vad jag vill säga i dessa tider av förluster och avställda vinster är helt enkelt:
Meniskrar, mot supportershopen!
maj10
Lidas bönade och bad om att vi skulle glömma den här matchen. Icke sa nicke. Här ska vändas på varje sten. Även om vi gör det all hast då det är derby i morgon och ny match på tisdag.
Matchen gick till, enligt följande:
Några värmer upp på gräsmattan vid långsidan av plan, då det pågår fotbollsmatch där vi önskar vara. Vi blir bortkörda därifrån med motiveringen att Göteborg har nog med gräsplaner utan gräs. Vi kör bort ungarna som leker vid kortsidan av plan med motiveringen att vi ska värma upp där. Kidsen försöker köra bort de spelande lagen genom att skjuta in en boll på plan. Domaren avvisar dem och en av de spelande på plan försöker likt min far sätta sig i respekt genom att skjuta ungarnas boll så högt och långt bort som han kan. (Min far begrät med jämna mellanrum i min ungdom att han aldrig hade fått möjligheten att spela fotboll när han var liten då han uppfostrats i en tradition av arbete och revelj. Eftersom han således inte var särledes bra på sporten försökte han sätta sig i respekt hos oss barn genom att dra på sig gummistövlarna och skjuta bollen en bra bit över laggårn.)
Sen kan vi äntra planen.
Vi värmer upp. Solen värmer upp oss. Och en stund in i matchen blåser domaren för vätskepaus.
Det är 10-15 grader ute. Så ingen förstår riktigt varför.
Menisken spelar så där . 4-4-2. Gör mål på kontringar. Har inte riktigt den koll på mittfältet som jag annars i år har vant mig vid.
En satt kille från grimmered stångar sig blodig.
Kim sätter en strut. Kim blir arg.
Johan(Schager) är arg. Johan(1) blir arg.
Calle P gör ett mål.
Grimmered gör mål. Nån blir arg.
Solen skiner.
Kille som blöder blir tvångsbänkad av domaren.
Vi gör nåt mer mål.
Grimmered gör en massa mål på tio minuter typ.
Lidas blir jätteledsen.
Christian är väldigt självkritisk på forumet.
Sen är matchen slut.
Det krävs åtgärder här, ok? Så här kan vi ju inte fortsätta.
Kanske en majblomma är rätt svar?
Som Johan, när han försöker rädda serietidningen Kapten Stofil från oundviklig nedläggning (beslut redan fattat) genom att bära en pin föreställandes den förre detta Töreboda-profilen kanske vi ska skapa vår egen mustasch-kampanj. Bär ett litet rosa band mot bröstcancern eller som en snubbe från Hisingen jag känner; en smal rosa slips (Eller det var egentligen för att han tyckte det så tjusigt ut.). Det kryllar av dessa pin, band och andra externa attributskampanjer.
Se ut. Visa ditt stöd. Så ordnar det sig. Då kommer vi börja vinna.
Vad jag vill säga i dessa tider av förluster och avställda vinster är helt enkelt:
Meniskrar, mot supportershopen!
maj10
mot Hakoah - Lite mer jävlaranamma...
Menisken IF - IF Hakoah 0-0
Chrille hade dragit till Gran Canaria för att studera svennismer, vi andra var kvar i stan. Ironiskt nog var det här som svennebananstämningarna peakade då det var knattederby mellan Gais och IFK (lite av en förbandsspelning till den så viktiga Hakoah-Menisken-matchen.) Vid sidan av stod Gais-ledarna och pratade illa om Dressmanshoppande, sosseröstande och året till ära ett-av-allsvenskan-sämsta-lag-hejande IFK-svennar.
Få beskrivningar är mindre träffande. Blåvitt är så att säga the epiphany of Svennebananguden. I Sverige, I världen. (Det enda lag som tål att jämföras är Barca som jag inte känner någon som inte hejar på och New York Yankees som jag läste en artikel om). Mesta mästare, mesta "vi köper inte proffs(eller slavar) från tredje världen utan uppfostrar våra egna goa gubbar"-laget. Konforma som en fläskbit med bearneaissås.
IFKs supportrars svennighet beskrivs nog ändå bäst med följande två episoder:
På min egen svensexa blev jag tagen "till ett ställe där jag aldrig vart förut"(I Sparrings Ungdom): Lindome-centrum.
Något överraskande kallade mina ledsagare det för Göteborgs Harlem. -Något jag alltid hoppats låg i Bergsjön, och alltid trott legat i Biskopsgården.- Snart fick jag emellertid klarhet i upplägget. Där Bruce Willis i Die Hard 3 (Hans Wiklund tror jag gav den fem av fem) löper gatlopp genom Harlem med en reklamskylt där det står nedsättande om svarta, skulle jag nämligen göra det samma, fast i Lindome.
På min skylt stod det: JAG HATAR IFK.
Mitt mål: ta mig till Lindome station, pendeln till stan.
Knäsvag vandrade jag genom området, stapplande av skräck. Mitt inre fyllt av bilder av stenkastande huliganer. Som tur var, var lördagen dock ung och jag mötte nada, förutom en tant som skrattande cyklade vidare. Jag fortsatte min golgatavandring.
Även på stationen syntes ingen till, och skräcken förbyttes snart mot en ängslan att ingen skulle få uppröras över mitt hat...
Då dyker de upp, tatuerade, bakfulla, och med två lindome-tjejer efter sig: lindome-killarna.
Först vågar den smale sig fram. Han tittar skeptiskt på skylten.
Mållöst pressar han fram, ...Mäeen dûuuu...
Sen går han.
Då kommer den tjocke. Han ställer sig bredbent och ser på skylten. Sen säger han:
- Dûe,... asså, Jag älskar IFK,.. men jag kan ente riktigt blê arg. För det där, det där visar att du har bôllar...
Lindome-tjejerna sket i IFK, de tuggade tuggummi.
Episod två är Calle P som i frustration över att lillGais spöar skiten ur lillIFK hysteriskt börjar mumla om alkisar, parkbänkar och 18 sm guld.
Nej, Christian, vill du att vi verkligen ska se dig som kreddfri, kom tillbaka när du "har hejat på Gais, men gått över till Blåvitt"(Det blir värst för dig min vän).
Joel Alme och Ian Person till trots.
Matchen var jämn.
Magnus räddade vår enda riktiga målchans.
April10
Chrille hade dragit till Gran Canaria för att studera svennismer, vi andra var kvar i stan. Ironiskt nog var det här som svennebananstämningarna peakade då det var knattederby mellan Gais och IFK (lite av en förbandsspelning till den så viktiga Hakoah-Menisken-matchen.) Vid sidan av stod Gais-ledarna och pratade illa om Dressmanshoppande, sosseröstande och året till ära ett-av-allsvenskan-sämsta-lag-hejande IFK-svennar.
Få beskrivningar är mindre träffande. Blåvitt är så att säga the epiphany of Svennebananguden. I Sverige, I världen. (Det enda lag som tål att jämföras är Barca som jag inte känner någon som inte hejar på och New York Yankees som jag läste en artikel om). Mesta mästare, mesta "vi köper inte proffs(eller slavar) från tredje världen utan uppfostrar våra egna goa gubbar"-laget. Konforma som en fläskbit med bearneaissås.
IFKs supportrars svennighet beskrivs nog ändå bäst med följande två episoder:
På min egen svensexa blev jag tagen "till ett ställe där jag aldrig vart förut"(I Sparrings Ungdom): Lindome-centrum.
Något överraskande kallade mina ledsagare det för Göteborgs Harlem. -Något jag alltid hoppats låg i Bergsjön, och alltid trott legat i Biskopsgården.- Snart fick jag emellertid klarhet i upplägget. Där Bruce Willis i Die Hard 3 (Hans Wiklund tror jag gav den fem av fem) löper gatlopp genom Harlem med en reklamskylt där det står nedsättande om svarta, skulle jag nämligen göra det samma, fast i Lindome.
På min skylt stod det: JAG HATAR IFK.
Mitt mål: ta mig till Lindome station, pendeln till stan.
Knäsvag vandrade jag genom området, stapplande av skräck. Mitt inre fyllt av bilder av stenkastande huliganer. Som tur var, var lördagen dock ung och jag mötte nada, förutom en tant som skrattande cyklade vidare. Jag fortsatte min golgatavandring.
Även på stationen syntes ingen till, och skräcken förbyttes snart mot en ängslan att ingen skulle få uppröras över mitt hat...
Då dyker de upp, tatuerade, bakfulla, och med två lindome-tjejer efter sig: lindome-killarna.
Först vågar den smale sig fram. Han tittar skeptiskt på skylten.
Mållöst pressar han fram, ...Mäeen dûuuu...
Sen går han.
Då kommer den tjocke. Han ställer sig bredbent och ser på skylten. Sen säger han:
- Dûe,... asså, Jag älskar IFK,.. men jag kan ente riktigt blê arg. För det där, det där visar att du har bôllar...
Lindome-tjejerna sket i IFK, de tuggade tuggummi.
Episod två är Calle P som i frustration över att lillGais spöar skiten ur lillIFK hysteriskt börjar mumla om alkisar, parkbänkar och 18 sm guld.
Nej, Christian, vill du att vi verkligen ska se dig som kreddfri, kom tillbaka när du "har hejat på Gais, men gått över till Blåvitt"(Det blir värst för dig min vän).
Joel Alme och Ian Person till trots.
Matchen var jämn.
Magnus räddade vår enda riktiga målchans.
April10
mot Billdal - Antimenisken
Billdals BK - Menisken IF 2-1
Det var en vacker vårdag i April. I omklädningsrummet står Stefan "lil-Kim" Kristoffersson och rotar efter "Grejjerna". Sedan, fort ut till Christian "Chriss-Chross" Björkdahl i minibussen där basen dunkar. Vi hoppar in i bilen och glider ut på Allén. Det som till en början bara är en stilla misstanke, då Christian är lite för glad för att vara ute på en "runda" (Säger man så Calle?) och då introt till Wu-Tang Clans Beatles samplande While My Guitar Gently Weeps drar ut på tiden, blommar snart ut i en anklagelse: Christian, du lyssnar inte på Wu-Tang, -du lyssnar inte ens på Danger Mouses gråa Beatles-samplings-box-, du lyssnar på den röda beatles-samlings-boxen, och, du är inte ute på en runda.
När han sedan avslöjar att namedroppandet av Kim Deal på forumet några timmar tidigare var oavsiktligt, blir jag dövstum av chock.
Christian är inte ens cool i indierock-kretsar.
Magnus hoppar på vid järntorget och vi åker ut på landet. Där ligger billdal. Billdal är så mycket landet att de har döpt sin fotbollsplan till Hovås Billdal Arena. (Här får också vi anta att de låg på men inte lyckades övertala Coop/Ica Kvantum/IKEA att sponsra och ge arenan ett mer "classy" namn.)
Vi letar först efter nånstans att byta om, på Hovås Billdal Ice Hockey Center, men blir hänvisade till den gamla fina planen på andra sidan bäcken. Där finns det fina omklädningsrum berättar Billdalsborna för alla utom engelsmän(Neil) som istället blir hänvisade till HB Hockey Center. Spåkförbistring?, anglofobi?, kort sagt, vi vet inte varför. Till slut blir allting rätt i vilket fall och vi marcherar i samlad trupp tillbaka till Hovås Billdal Arena, nu ombytta.
Jonathan leder talkören med bravur, även om han glömt den viktigaste biten (1:44 i klippet ovan), och Ronnie Hellström ler nog från sin poster på väggen i flickornas omklädningsrum.
Idag kan välan inget slå ett sådant glatt gäng.
Menisken spelar också mycket riktigt väldigt bra. Vi håller i bollen, vi tar bollen, vi spelar bollen. Vi äger spelet under första halvlek. Men det blir inga mål. Alls.
Halvtidsvila.
Det känns ändå väldigt bra. Matchen förs på deras planhalva och förutom någon halvdan kontringschans så har de inget där vi får lägga hörna på hörna.
Menisken kommer väl ändå att slå detta, detta, whatcha'ma call it, detta Antimenisken.
Där Menisken spelar i tighta italienska trikåer spelar Billdal i amerikanska hockeykläder. På en snubbe hänger shortsen ända ned till knävecken. Hu, som Sofi Fahrman kanske hade sagt.
Där Menisken spelar stort, rullar boll, låtsas att de spelar i Serie A, spelar Billdal tight, slår långa bollar på Bengt, och låtsas möjligen -om det nu hade funnits någon sådan i Göteborg- att de spelar i en division under sjuan.
Där Menisken spelar med en långsam nr 10 som heter Erik på topp, spelar Billdal med en askvick nr 10 på topp som heter Erik.
Erik nr 10 gör två mål, frispelad av två långa bollar på Bengt. Erik nr 10 blir ledsen.
I ren frustration gör Magnus ett fantastiskt mål på halv-volley -Som en gevärskula sitter den spikrakt mitt i mål-, och Calle får gult kort efter att ha antytt att domaren skulle vara från trakten.
Matchen slutar 2-1. Ledsna lunkar vi tillbaka till omklädningsrummet, förbi hagar som det i svunna tider spelats fotboll på.
Vi vann inte så ofta då heller.
April10
Det var en vacker vårdag i April. I omklädningsrummet står Stefan "lil-Kim" Kristoffersson och rotar efter "Grejjerna". Sedan, fort ut till Christian "Chriss-Chross" Björkdahl i minibussen där basen dunkar. Vi hoppar in i bilen och glider ut på Allén. Det som till en början bara är en stilla misstanke, då Christian är lite för glad för att vara ute på en "runda" (Säger man så Calle?) och då introt till Wu-Tang Clans Beatles samplande While My Guitar Gently Weeps drar ut på tiden, blommar snart ut i en anklagelse: Christian, du lyssnar inte på Wu-Tang, -du lyssnar inte ens på Danger Mouses gråa Beatles-samplings-box-, du lyssnar på den röda beatles-samlings-boxen, och, du är inte ute på en runda.
När han sedan avslöjar att namedroppandet av Kim Deal på forumet några timmar tidigare var oavsiktligt, blir jag dövstum av chock.
Christian är inte ens cool i indierock-kretsar.
Magnus hoppar på vid järntorget och vi åker ut på landet. Där ligger billdal. Billdal är så mycket landet att de har döpt sin fotbollsplan till Hovås Billdal Arena. (Här får också vi anta att de låg på men inte lyckades övertala Coop/Ica Kvantum/IKEA att sponsra och ge arenan ett mer "classy" namn.)
Vi letar först efter nånstans att byta om, på Hovås Billdal Ice Hockey Center, men blir hänvisade till den gamla fina planen på andra sidan bäcken. Där finns det fina omklädningsrum berättar Billdalsborna för alla utom engelsmän(Neil) som istället blir hänvisade till HB Hockey Center. Spåkförbistring?, anglofobi?, kort sagt, vi vet inte varför. Till slut blir allting rätt i vilket fall och vi marcherar i samlad trupp tillbaka till Hovås Billdal Arena, nu ombytta.
Jonathan leder talkören med bravur, även om han glömt den viktigaste biten (1:44 i klippet ovan), och Ronnie Hellström ler nog från sin poster på väggen i flickornas omklädningsrum.
Idag kan välan inget slå ett sådant glatt gäng.
Menisken spelar också mycket riktigt väldigt bra. Vi håller i bollen, vi tar bollen, vi spelar bollen. Vi äger spelet under första halvlek. Men det blir inga mål. Alls.
Halvtidsvila.
Det känns ändå väldigt bra. Matchen förs på deras planhalva och förutom någon halvdan kontringschans så har de inget där vi får lägga hörna på hörna.
Menisken kommer väl ändå att slå detta, detta, whatcha'ma call it, detta Antimenisken.
Där Menisken spelar i tighta italienska trikåer spelar Billdal i amerikanska hockeykläder. På en snubbe hänger shortsen ända ned till knävecken. Hu, som Sofi Fahrman kanske hade sagt.
Där Menisken spelar stort, rullar boll, låtsas att de spelar i Serie A, spelar Billdal tight, slår långa bollar på Bengt, och låtsas möjligen -om det nu hade funnits någon sådan i Göteborg- att de spelar i en division under sjuan.
Där Menisken spelar med en långsam nr 10 som heter Erik på topp, spelar Billdal med en askvick nr 10 på topp som heter Erik.
Erik nr 10 gör två mål, frispelad av två långa bollar på Bengt. Erik nr 10 blir ledsen.
I ren frustration gör Magnus ett fantastiskt mål på halv-volley -Som en gevärskula sitter den spikrakt mitt i mål-, och Calle får gult kort efter att ha antytt att domaren skulle vara från trakten.
Matchen slutar 2-1. Ledsna lunkar vi tillbaka till omklädningsrummet, förbi hagar som det i svunna tider spelats fotboll på.
Vi vann inte så ofta då heller.
April10
mot FC Gole - Igen
Menisken IF - FC Gole 0-2
Goles andra mål minns jag, tror jag. Målvakts-Martin låg i målets vänstra hörn och sprattlade som en fantastisk fisk.
Och jag säger fisk eftersom att han trots att han räddade skott på skott på skott som Tjeckiens gamle ishockeyfantom Dominik Haŝek så lyckades han inte riktigt få fatt om bollen. Ja, något som ju också är stört omöjligt för en fisk.
Annars minns jag knappt något alls. Hela matchen framstår som ett slags tv-såpa-intro för mitt inre. Tio lösryckta bilder som ska sammanfatta förra veckans 90 minuter:
1 Christian kommer. ”Vad blev det?” ”Vet inte, det stod 2-0 till GAIS när jag gick.” (Väldigt viktigt.)
2 Pontus kommer. På sig har han ett par beiga cargobyxor och en mc-jacka och så fort han anlänt, börjar han snacka krämpor som voro han på ett åldringshem.
3 Han den nye (Patrik?), Pontus polare, dyker upp. På sig har han samma cargobyxor som Pontus.
4 Chris dyker upp. Han gillar AIK och fullbordar Meniskens publik-trojka. Eller, vänta, för Henrik var inte där eller, det var matchen innan väl.
5 Meniskens publik-trojka, hur stor den än är i våra ögon, står sig slätt i jämförelse med Goles. FC Gole har en tränarstab samt en enorm publik innefattande tre eller fyra damer. De sitter på gräset och dricker kaffe(latte?;spelarfruar?).
6 Björnberg slänger käft på plan.
7 Schagerström skriker fan så högt och länge han kan och får gult kort.
8 Lidström var väldigt bra och -följande minns jag inte, men antar- jävligt arg.
9 Målvakts-Martin var väldigt bra.
10 Gole vinner med 2-0. Detta kom jag egentligen inte ihåg. Fick kollas upp.
Så kan det vara när man har roligt tillsammans. Efteråt minns man ofta väldigt lite.
April10
Goles andra mål minns jag, tror jag. Målvakts-Martin låg i målets vänstra hörn och sprattlade som en fantastisk fisk.
Och jag säger fisk eftersom att han trots att han räddade skott på skott på skott som Tjeckiens gamle ishockeyfantom Dominik Haŝek så lyckades han inte riktigt få fatt om bollen. Ja, något som ju också är stört omöjligt för en fisk.
Annars minns jag knappt något alls. Hela matchen framstår som ett slags tv-såpa-intro för mitt inre. Tio lösryckta bilder som ska sammanfatta förra veckans 90 minuter:
1 Christian kommer. ”Vad blev det?” ”Vet inte, det stod 2-0 till GAIS när jag gick.” (Väldigt viktigt.)
2 Pontus kommer. På sig har han ett par beiga cargobyxor och en mc-jacka och så fort han anlänt, börjar han snacka krämpor som voro han på ett åldringshem.
3 Han den nye (Patrik?), Pontus polare, dyker upp. På sig har han samma cargobyxor som Pontus.
4 Chris dyker upp. Han gillar AIK och fullbordar Meniskens publik-trojka. Eller, vänta, för Henrik var inte där eller, det var matchen innan väl.
5 Meniskens publik-trojka, hur stor den än är i våra ögon, står sig slätt i jämförelse med Goles. FC Gole har en tränarstab samt en enorm publik innefattande tre eller fyra damer. De sitter på gräset och dricker kaffe(latte?;spelarfruar?).
6 Björnberg slänger käft på plan.
7 Schagerström skriker fan så högt och länge han kan och får gult kort.
8 Lidström var väldigt bra och -följande minns jag inte, men antar- jävligt arg.
9 Målvakts-Martin var väldigt bra.
10 Gole vinner med 2-0. Detta kom jag egentligen inte ihåg. Fick kollas upp.
Så kan det vara när man har roligt tillsammans. Efteråt minns man ofta väldigt lite.
April10
mot FC Gole - Ferdinand
Menisken IF mot FC Gole 2-4
Kommer ni ihåg VM-94? Kommer ni ihåg hur varmt det var? I USA var det ännu varmare. Det var mongo-varmt därborta. När tjockis-Brolin gjorde sin målgest blev han en vattenspridare av svett som snurrade runt över gräset. I Dallas sägs det att det var så sjukt varmt att Kenneth Andersson behövde dricka 250 liter vatten.
Det är när man minns sånt man som man gläds över att vi bor i en så sval och mörk region av världen. Här behöver man inte huka för nån gassande sol när man byter om på parkeringsplatsen, här behöver man inte svettas när man sitter i vinterjacka på bänken.
Det är bara svalt och skönt.
Nej, jag tror nog att vi kan sluta oss till att runt noll är en perfekt temperatur för den idrottande kroppen och att teambuildingsövningar som att byta om i mörkret på en tom och kall parkeringsplats är det bästa man kan göra för att stärka moralen.
Förutsättningarna var således perfekta när vi skulle spela fotboll mot FC Gole.
Det gick åt helvete.
Magnus hade nämligen lyckats låsa i sig på sjukhustoaletten precis innan match och svårt skärrad sprang han nu planlöst runt på plan och lämnade enorma ytor varthän han sprang.
Mittfältet försökte kompensera och kollapsade in i sig självt, Backlinjen fick panik och började tjotta bollar på Calle som inte hade ätit någon riktig mat dagen till ära utan bara petat med en gaffel i en "brunch".
Snart stod det 4-0.
Stefan var arg, eller egentligen inte men han verkade förvirrad av att tänka på byten, Lidas var ännu argare, men argast av dem alla var Pontus.
Pontus var jättearg. Han slet sitt hår och sin cape. Han bröt sitt svärd i tu, han bönade och grät, "Kom igen då!? Vad är det mä er? Stånga mig, gör vad som helst!"
Men Menisken gjorde knappt ingenting.
Alla stod bara stilla och tänkte på sommaren. Då är det fotbolls-vm i Sydafrika, 25 grader varmt, och man kan lukta på blommorna.
Mars10
Kommer ni ihåg VM-94? Kommer ni ihåg hur varmt det var? I USA var det ännu varmare. Det var mongo-varmt därborta. När tjockis-Brolin gjorde sin målgest blev han en vattenspridare av svett som snurrade runt över gräset. I Dallas sägs det att det var så sjukt varmt att Kenneth Andersson behövde dricka 250 liter vatten.
Det är när man minns sånt man som man gläds över att vi bor i en så sval och mörk region av världen. Här behöver man inte huka för nån gassande sol när man byter om på parkeringsplatsen, här behöver man inte svettas när man sitter i vinterjacka på bänken.
Det är bara svalt och skönt.
Nej, jag tror nog att vi kan sluta oss till att runt noll är en perfekt temperatur för den idrottande kroppen och att teambuildingsövningar som att byta om i mörkret på en tom och kall parkeringsplats är det bästa man kan göra för att stärka moralen.
Förutsättningarna var således perfekta när vi skulle spela fotboll mot FC Gole.
Det gick åt helvete.
Magnus hade nämligen lyckats låsa i sig på sjukhustoaletten precis innan match och svårt skärrad sprang han nu planlöst runt på plan och lämnade enorma ytor varthän han sprang.
Mittfältet försökte kompensera och kollapsade in i sig självt, Backlinjen fick panik och började tjotta bollar på Calle som inte hade ätit någon riktig mat dagen till ära utan bara petat med en gaffel i en "brunch".
Snart stod det 4-0.
Stefan var arg, eller egentligen inte men han verkade förvirrad av att tänka på byten, Lidas var ännu argare, men argast av dem alla var Pontus.
Pontus var jättearg. Han slet sitt hår och sin cape. Han bröt sitt svärd i tu, han bönade och grät, "Kom igen då!? Vad är det mä er? Stånga mig, gör vad som helst!"
Men Menisken gjorde knappt ingenting.
Alla stod bara stilla och tänkte på sommaren. Då är det fotbolls-vm i Sydafrika, 25 grader varmt, och man kan lukta på blommorna.
Mars10
mot BK Skjutet - Menisken av Hull
Töntigare än så här blir det inte:
Låten är tillägnad alla skärgårdsspelare därute:
Mats, Per, Vrångö IF, etc. och förstås Lidas som ska bli sjökapten.
Menisken IF mot BK Skjutet 2 - 2
Det var Menisken av Hull, det var Menisken ett lag
som med sviktande mittfält stod på
över Heden i regnstorm med nedkyld kapten
själva matchdagen, nollnollniååå.
"Surra britten till stolpen, så han stoppar ett mål"
ropa Karten, "Allright Neo, leftwing."
Och Pontus Cronholm han surra sig själv vid en stol
för han visste att nu krävs det mod.
Han fick Mats dojjors blänk fast av regnstorm och stänk
han satt halvblind, han fick dem i lo,
och i regnet låg målet, där bolla ska in,
och visst nickade Stefan in Kartens frispark.
"Nå vad säger du, Carl?" "kvalplats?" "Nej Karten.
Vi får byta ut spelare nu.
Vi har Grimmeredsmatchen och kvittering härnäst."
"Ut med anfallarna, från bänkarna in."
Men Johan red inte opp och han fick inte stopp
på den bollen som Skjutet gjort klart.
"Jag tror nog, sa Carl Gro-op, att Roonie gått ut,
ut emot oss, jag litar på Ron."
"Man på väg, man på väg. Det är Roonie, och andra.
Det är Meniskensupportrar, Hallåååå!!!"
"Fler supportrar på väg, så då kämpa nu på.
Alle man för vi vinner nog då."
Det var Pontus den äldre, en viking, en örn
som på tisdagen nollnollniåå.
Tog sin ölburk från marken och lyfte den högt.
Till att dricka en klunk eller två.
"Nå vad säger ni, Jocke?" Han sporde och tog
nio klunkar i en hastig följd.
"Det går la sådär." Den tionde klunken han tog,
och han svalde, det smaka väl bra.
"Sa ni: "går la sådär?" Men det går välan bra,
Jag menar Menisken de gjorde just mål.
Skulle skjutet kvittera, för vår frälsares skull?!"
Det blev dödstyst bland männen på plan.
----
----
----
----
Tränarn Karten tog sakta av en spelare från plan.
Spara krafterna du är du snäll.
Nämn ej slutet på matchen som har gått i kvav.
Nämn ej kortet Bolivia fått.
Och Po-ontus stod upp, han var blek, han var tärd.
Stormen tjöt knappt man hörde hans ord
när han sade med självande röst till sin värd:
"Menisken kämpa men vann ej ändå."
Oct09
Låten är tillägnad alla skärgårdsspelare därute:
Mats, Per, Vrångö IF, etc. och förstås Lidas som ska bli sjökapten.
Menisken IF mot BK Skjutet 2 - 2
Det var Menisken av Hull, det var Menisken ett lag
som med sviktande mittfält stod på
över Heden i regnstorm med nedkyld kapten
själva matchdagen, nollnollniååå.
"Surra britten till stolpen, så han stoppar ett mål"
ropa Karten, "Allright Neo, leftwing."
Och Pontus Cronholm han surra sig själv vid en stol
för han visste att nu krävs det mod.
Han fick Mats dojjors blänk fast av regnstorm och stänk
han satt halvblind, han fick dem i lo,
och i regnet låg målet, där bolla ska in,
och visst nickade Stefan in Kartens frispark.
"Nå vad säger du, Carl?" "kvalplats?" "Nej Karten.
Vi får byta ut spelare nu.
Vi har Grimmeredsmatchen och kvittering härnäst."
"Ut med anfallarna, från bänkarna in."
Men Johan red inte opp och han fick inte stopp
på den bollen som Skjutet gjort klart.
"Jag tror nog, sa Carl Gro-op, att Roonie gått ut,
ut emot oss, jag litar på Ron."
"Man på väg, man på väg. Det är Roonie, och andra.
Det är Meniskensupportrar, Hallåååå!!!"
"Fler supportrar på väg, så då kämpa nu på.
Alle man för vi vinner nog då."
Det var Pontus den äldre, en viking, en örn
som på tisdagen nollnollniåå.
Tog sin ölburk från marken och lyfte den högt.
Till att dricka en klunk eller två.
"Nå vad säger ni, Jocke?" Han sporde och tog
nio klunkar i en hastig följd.
"Det går la sådär." Den tionde klunken han tog,
och han svalde, det smaka väl bra.
"Sa ni: "går la sådär?" Men det går välan bra,
Jag menar Menisken de gjorde just mål.
Skulle skjutet kvittera, för vår frälsares skull?!"
Det blev dödstyst bland männen på plan.
----
----
----
----
Tränarn Karten tog sakta av en spelare från plan.
Spara krafterna du är du snäll.
Nämn ej slutet på matchen som har gått i kvav.
Nämn ej kortet Bolivia fått.
Och Po-ontus stod upp, han var blek, han var tärd.
Stormen tjöt knappt man hörde hans ord
när han sade med självande röst till sin värd:
"Menisken kämpa men vann ej ändå."
Oct09
mot Göteborgs City - Göteborgsderby
Menisken IF - Göteborgs City FF 2-0
Det är nog många där ute som tror att det är lätt att kommentera matcher i div 7.
Det är det alltså inte.
De är knappast så att vi har något jävla torn som vi kan sitta i och blicka ut över planen från. Inte heller har vi någon monitor att slänga ett öga på när vi är osäkra på vad som egentligen händer där på andra sidan gräsmattan.
Vi saknar därtill repris-funktioner, orkar knappast kolla upp vem som har vilket nummer eller någon annan liknande info som kan vara oss hjälplig.
Därför stannar dessa krönikor, kvalitativt, oftast på en väldigt låg nivå.
Man ljuger och fabulerar, drar ifrån och lägger till, överdriver och underdriver, ändrar matchresultat och utvisningsstatistik.
Allt detta kan tyvärr inte hjälpas.
INTE så länge div 7 stannar på en sådan låg nivå.
Jag menar:
Att komma till match utan att ha kollat upp vad motståndarna tänker ha på sig.
Vet man om att man har likadana långklänningar i garderoben så får man ju ringa varandra innan man drar iväg på bal. Och sen bara; Meniskens ursäkt:
"Nej, men jag kan inte byta klänning nu. Jag har ju bara en."
Jag säger som tjejen i Grease:
"You better shape up, cause I need a Men(isken) and my heart is set on you."
Alternativt: "En tröja gör inget ställ."
Jag menar:
Att inte ens nån tittar i lådan om det skulle kunna vara så att tvätten ligger där, just där där allt annat som tillhör Menisken ligger. Alla bara "Hjälp! Hjälp! Niklas är borta och vi vet inte vem som ska ge oss kläder då! Bäst att sitta still och titta upp i taket tills han kommer."
Jag menar:
Att ingen är tuff nog att ställa sig upp och säga "Vill ingen stå i mål?! Då, så hjälpa mig Gud, ska JAG ställa mig i målet, trots att jag en gång släppte in 23 mål i en div 4 match OCH att jag alltid tar alla skott i skrevet."
Jag menar:
Denna ständiga silly season. Spelare kommer titt som tätt upp till tränaren och bara:
"Nej, men ni har precis ansträngt er och pluggat in mitt namn och spelposition men nu tänker jag flytta. Jag ska på tre dagars/tre veckors/tre års/tre livstiders semester/jobb/barnaproducerande/ha ont i en kroppsdel(knät)/grisinfluensa i Bolivia/Kina/Lule/Uppsala/Sthlm/Indien/Möllan/Hemmet/en högre division,... så ja vi ses aldrig mer. Ciao."
Jag menar:
Att stämpla motståndarlagets målvakt i ansiktet. Det är bara inte snällt.
Tur då att Menisken sedan, vad jag förstått, Proletärenmatchen har rest sig två divisioner så att det numer krävs en äkta Mats Olsson för att beskriva detta fantastiska lag när de spelar(sic!) sig igenom hela Göteborgs Citys tappra försvar och efter en lång serie av obrutna (sic!) passningar, låter Mats placera den, lika mjukt och följdsamt som när Skansenjonas lägger tillbaka ett boa-konstriktorsägg som fallit ur terrariet, i öppet mål. 2-0. Menisken - City.
Jag tar ett steg tillbaka och erkänner ödmjukt att min förmåga inte räcker till.
Sep09
Det är nog många där ute som tror att det är lätt att kommentera matcher i div 7.
Det är det alltså inte.
De är knappast så att vi har något jävla torn som vi kan sitta i och blicka ut över planen från. Inte heller har vi någon monitor att slänga ett öga på när vi är osäkra på vad som egentligen händer där på andra sidan gräsmattan.
Vi saknar därtill repris-funktioner, orkar knappast kolla upp vem som har vilket nummer eller någon annan liknande info som kan vara oss hjälplig.
Därför stannar dessa krönikor, kvalitativt, oftast på en väldigt låg nivå.
Man ljuger och fabulerar, drar ifrån och lägger till, överdriver och underdriver, ändrar matchresultat och utvisningsstatistik.
Allt detta kan tyvärr inte hjälpas.
INTE så länge div 7 stannar på en sådan låg nivå.
Jag menar:
Att komma till match utan att ha kollat upp vad motståndarna tänker ha på sig.
Vet man om att man har likadana långklänningar i garderoben så får man ju ringa varandra innan man drar iväg på bal. Och sen bara; Meniskens ursäkt:
"Nej, men jag kan inte byta klänning nu. Jag har ju bara en."
Jag säger som tjejen i Grease:
"You better shape up, cause I need a Men(isken) and my heart is set on you."
Alternativt: "En tröja gör inget ställ."
Jag menar:
Att inte ens nån tittar i lådan om det skulle kunna vara så att tvätten ligger där, just där där allt annat som tillhör Menisken ligger. Alla bara "Hjälp! Hjälp! Niklas är borta och vi vet inte vem som ska ge oss kläder då! Bäst att sitta still och titta upp i taket tills han kommer."
Jag menar:
Att ingen är tuff nog att ställa sig upp och säga "Vill ingen stå i mål?! Då, så hjälpa mig Gud, ska JAG ställa mig i målet, trots att jag en gång släppte in 23 mål i en div 4 match OCH att jag alltid tar alla skott i skrevet."
Jag menar:
Denna ständiga silly season. Spelare kommer titt som tätt upp till tränaren och bara:
"Nej, men ni har precis ansträngt er och pluggat in mitt namn och spelposition men nu tänker jag flytta. Jag ska på tre dagars/tre veckors/tre års/tre livstiders semester/jobb/barnaproducerande/ha ont i en kroppsdel(knät)/grisinfluensa i Bolivia/Kina/Lule/Uppsala/Sthlm/Indien/Möllan/Hemmet/en högre division,... så ja vi ses aldrig mer. Ciao."
Jag menar:
Att stämpla motståndarlagets målvakt i ansiktet. Det är bara inte snällt.
Tur då att Menisken sedan, vad jag förstått, Proletärenmatchen har rest sig två divisioner så att det numer krävs en äkta Mats Olsson för att beskriva detta fantastiska lag när de spelar(sic!) sig igenom hela Göteborgs Citys tappra försvar och efter en lång serie av obrutna (sic!) passningar, låter Mats placera den, lika mjukt och följdsamt som när Skansenjonas lägger tillbaka ett boa-konstriktorsägg som fallit ur terrariet, i öppet mål. 2-0. Menisken - City.
Jag tar ett steg tillbaka och erkänner ödmjukt att min förmåga inte räcker till.
Sep09
mot Vrångö - Tom i bollen
Vrångö IF - Menisken IF 3-2
Jag fick frågan så många gånger. Säkert en fyra eller fem.
Den löd alltid på ett ungefär: "Men du, sitter du och spånar på ett sånt där klatschigt referat nu igen? I din tystnad?"
Och jag svarade alltid på ett ungefär att "Ja, nog gör jag det alltid."
Detta var i allmänhet en lögn. Endast en gång flög mina tankar åt det hållet.
Resten av gångerna tänkte jag inte alls.
Jag lät endast tiden passera i sakta gemak.
Utan att tänka.
En teknik jag lärde mig under militärtjänstgöringen. Där skulle det ha varit mycket dumt att slösa energi på tankar när man står i minus femton grader i en och en halv timme lång kö bara för att få äta lite gottigt isterband.
Nej, tankar får inte tiden att gå fortare när du väntar, de endast påminner dig om livets hemskhet.
Hade jag dristat mig att börja fundera på sakers tillstånd hade jag utan tvekan varit helt tömd på mental energi då jag passade på att hälsa på min bror efter matchen.
Resan tog nämligen 2(!!!) timmar. 2 timmar!
Då pratar vi bara hemresan.
Att ta sig till Vrångö tog för mig två och en halv timme.
Och då var den resan dessutom en jävla pärs.
Först ovetskap om vem som är kapten på båten.
På forumet får man inga besked så jag surrar mig själv vid rodret och tar spårvagnen till klubbstugan för att rädda det sjunkande skeppet.
Då ringer Lidström och avslöjar att de har en bil.
Sen är klubbstugan låst.
Måste ha hjälp av vaktmästaren.
Sen måste vi hitta parkering på Saltholmen.
Sen måste vi bära den jobbiga tygsäcken med kläder.
Sen måste vi vänta på sista spårvagnen.
Sen måste vi vänta på de sista stolpskotten.
Sen måste vi lyssna på Bolivia-Johans och Pontus, väldigt roliga, nonstop Wrong-ö-vitsande i femtio minuter.
JAG DÖÖÖÖÖÖR tänkte jag på ett ungefär i mitt stilla sinne då färjan anlände sin slutdestination; i närheten av Danmark; Vrångö.
DÅ MÅSTE VI GÅ ÖVER EN KILOMETER FÖR ATT KOMMA FRAM!
Det var nånstans under den gångmarschen som jag mycket förståligt slutade att tänka.
Jag var tvungen att förbereda mig på den långa resan hem.
De två timmar det skulle ta att komma ifrån denna plats, skulle bli helt outhärdliga om jag hade huvudet med mig.
Helt utan att reflektera över det beträdde jag således div 7c motsvarighet till Camp Nou.
Egen (Och på matchdag öppen!) kiosk, enorma läktare (delvis besatta och det med riktiga! supportrar), gräsplan, VIP-läktare och till och med en alldeles tvättäkta (icke spelande) coach som vandrade upp och ned längs sidan på plan precis som en sån där riktig coach gör.
Helt utan att reflektera över det såg jag Menisken vika sig under trycket och släppa in 3 mål på ungefär en kvart.
Helt utan att reflektera över det såg jag när Menisken reste sig och till slut nästan lyckades kvittera.
(Iof. När Magnus helt fräckt tog bollen från Vrångös målvakt och sköt högt över öppet mål ska jag nog erkänna att jag tänkte att "va fan!".)
Inte ens det väldigt lilla duschrummet fick mig att fundera på några lustiga Tyler Durden-funderingar om ifall man skulle skreva eller moona när man klämde sig förbi de två personer som hade lagt beslag på de två yttersta kvadratmetrarna i den tre gånger en meter stora lokalen utan det var först när jag kom hem till min bror jag åter öppnade tankekranen: Tittar på simpsons kanske byta till MTV äta pizza? ta en öl ska man gå ut varför är de gula egentligen...
Aug09
Jag fick frågan så många gånger. Säkert en fyra eller fem.
Den löd alltid på ett ungefär: "Men du, sitter du och spånar på ett sånt där klatschigt referat nu igen? I din tystnad?"
Och jag svarade alltid på ett ungefär att "Ja, nog gör jag det alltid."
Detta var i allmänhet en lögn. Endast en gång flög mina tankar åt det hållet.
Resten av gångerna tänkte jag inte alls.
Jag lät endast tiden passera i sakta gemak.
Utan att tänka.
En teknik jag lärde mig under militärtjänstgöringen. Där skulle det ha varit mycket dumt att slösa energi på tankar när man står i minus femton grader i en och en halv timme lång kö bara för att få äta lite gottigt isterband.
Nej, tankar får inte tiden att gå fortare när du väntar, de endast påminner dig om livets hemskhet.
Hade jag dristat mig att börja fundera på sakers tillstånd hade jag utan tvekan varit helt tömd på mental energi då jag passade på att hälsa på min bror efter matchen.
Resan tog nämligen 2(!!!) timmar. 2 timmar!
Då pratar vi bara hemresan.
Att ta sig till Vrångö tog för mig två och en halv timme.
Och då var den resan dessutom en jävla pärs.
Först ovetskap om vem som är kapten på båten.
På forumet får man inga besked så jag surrar mig själv vid rodret och tar spårvagnen till klubbstugan för att rädda det sjunkande skeppet.
Då ringer Lidström och avslöjar att de har en bil.
Sen är klubbstugan låst.
Måste ha hjälp av vaktmästaren.
Sen måste vi hitta parkering på Saltholmen.
Sen måste vi bära den jobbiga tygsäcken med kläder.
Sen måste vi vänta på sista spårvagnen.
Sen måste vi vänta på de sista stolpskotten.
Sen måste vi lyssna på Bolivia-Johans och Pontus, väldigt roliga, nonstop Wrong-ö-vitsande i femtio minuter.
JAG DÖÖÖÖÖÖR tänkte jag på ett ungefär i mitt stilla sinne då färjan anlände sin slutdestination; i närheten av Danmark; Vrångö.
DÅ MÅSTE VI GÅ ÖVER EN KILOMETER FÖR ATT KOMMA FRAM!
Det var nånstans under den gångmarschen som jag mycket förståligt slutade att tänka.
Jag var tvungen att förbereda mig på den långa resan hem.
De två timmar det skulle ta att komma ifrån denna plats, skulle bli helt outhärdliga om jag hade huvudet med mig.
Helt utan att reflektera över det beträdde jag således div 7c motsvarighet till Camp Nou.
Egen (Och på matchdag öppen!) kiosk, enorma läktare (delvis besatta och det med riktiga! supportrar), gräsplan, VIP-läktare och till och med en alldeles tvättäkta (icke spelande) coach som vandrade upp och ned längs sidan på plan precis som en sån där riktig coach gör.
Helt utan att reflektera över det såg jag Menisken vika sig under trycket och släppa in 3 mål på ungefär en kvart.
Helt utan att reflektera över det såg jag när Menisken reste sig och till slut nästan lyckades kvittera.
(Iof. När Magnus helt fräckt tog bollen från Vrångös målvakt och sköt högt över öppet mål ska jag nog erkänna att jag tänkte att "va fan!".)
Inte ens det väldigt lilla duschrummet fick mig att fundera på några lustiga Tyler Durden-funderingar om ifall man skulle skreva eller moona när man klämde sig förbi de två personer som hade lagt beslag på de två yttersta kvadratmetrarna i den tre gånger en meter stora lokalen utan det var först när jag kom hem till min bror jag åter öppnade tankekranen: Tittar på simpsons kanske byta till MTV äta pizza? ta en öl ska man gå ut varför är de gula egentligen...
Aug09
mot Game Off - Ramträff Galore
Menisken IF - Game Off IF 2-3
Det började lika tyst och ointressant som en viskning på Heden när iranier firar nyår. Inte så konstigt efter den uppladdningen:
Meniskens egen Promoe, Calle P, började med att effektivt hindra Pontus, Meniskens egen svennebanan, att spela sin taggande uppåtmusik genom att själv agera likt ungdomarna på 11an till Bergsjön och spela In da club-musik på högsta volym i sin Iphono-kopia.
Så istället för ett hormonstinnt ungdomslag från Torslanda som sjunger på Eye of the Tiger gick Menisken ut på plan likt ett gäng nerrökta ironiker och drog vitsar. (Dagens bästa var : Två gôbbar sitter i en båt. En ror åt väst, en åt ost...)
Alltså var det ingen som höjde på ögonbrynen när Kartens son föredrog att titta på en av Torslanda ungdomslags högoktaniga matcher på planen bredvid.
I den matchen stod det redan 2-0 eller 2-1 när vår målvakt Martin bestämde sig för att hotta upp spelet genom att springa utanför straffområdet och vifta okontrollerat med händerna tills nån blev utvisad.
Efter att Martin gått av plan sattes Calle in på den vakanta positionen och spekulationerna i hur stor chansen egentligen var att den tidigare röda kortsprenumeranten skulle fixa den imponerande bedriften att få två målvakter utvisade under samma match tog genast fart. Calle ägnade sig dock mest åt att göra fina frilägesräddningar och en variant på skorpionen som kallas den inversa barnaföderskan.
I vilket fall, utvisningen av Martin väckte hela laget ur dvalan och Menisken tog kontoll över matchen.
Det dröjde inte länge, sedan lät Magnus bollen rulla längs hela benet för att sedan tåvolleylobba bollen säkert i mål.
GameOff kontrade med att lura Calle att lägga vikten på fel fot och därför misslyckas med att peta ut bollen som gick i vår bur.
1-0, 1-1
Ett antal ramträffar senare chockade GameOff återigen oss genom att frispela en snubbe som gjorde säsongens högsta och brantaste lobbmål.
Ett antal ramträffar senare chockade Pontus oss genom att faktiskt göra ett mål.
Pontan gjorde ett så kallat Kenta Nilsson-mål. Målvakten var uppe på läktaren!
1-2, 2-2
Slutligen, och ett antal ramträffar senare, chockade domaren oss genom att ge Stefan rött då Mackan sa nåt i stil med: är du dum (eller?), dummerjöns, dumbom, dumskalle eller dummare då dumaren dömde hörna till GameOff.
Hörnan skruvade GameOff i mål.
2-3
Menisken kämpade dock in i det sista, bytte in anfallare på nästan alla positioner och var aldrig långt ifrån 3-3.
Aug09
Det började lika tyst och ointressant som en viskning på Heden när iranier firar nyår. Inte så konstigt efter den uppladdningen:
Meniskens egen Promoe, Calle P, började med att effektivt hindra Pontus, Meniskens egen svennebanan, att spela sin taggande uppåtmusik genom att själv agera likt ungdomarna på 11an till Bergsjön och spela In da club-musik på högsta volym i sin Iphono-kopia.
Så istället för ett hormonstinnt ungdomslag från Torslanda som sjunger på Eye of the Tiger gick Menisken ut på plan likt ett gäng nerrökta ironiker och drog vitsar. (Dagens bästa var : Två gôbbar sitter i en båt. En ror åt väst, en åt ost...)
Alltså var det ingen som höjde på ögonbrynen när Kartens son föredrog att titta på en av Torslanda ungdomslags högoktaniga matcher på planen bredvid.
I den matchen stod det redan 2-0 eller 2-1 när vår målvakt Martin bestämde sig för att hotta upp spelet genom att springa utanför straffområdet och vifta okontrollerat med händerna tills nån blev utvisad.
Efter att Martin gått av plan sattes Calle in på den vakanta positionen och spekulationerna i hur stor chansen egentligen var att den tidigare röda kortsprenumeranten skulle fixa den imponerande bedriften att få två målvakter utvisade under samma match tog genast fart. Calle ägnade sig dock mest åt att göra fina frilägesräddningar och en variant på skorpionen som kallas den inversa barnaföderskan.
I vilket fall, utvisningen av Martin väckte hela laget ur dvalan och Menisken tog kontoll över matchen.
Det dröjde inte länge, sedan lät Magnus bollen rulla längs hela benet för att sedan tåvolleylobba bollen säkert i mål.
GameOff kontrade med att lura Calle att lägga vikten på fel fot och därför misslyckas med att peta ut bollen som gick i vår bur.
1-0, 1-1
Ett antal ramträffar senare chockade GameOff återigen oss genom att frispela en snubbe som gjorde säsongens högsta och brantaste lobbmål.
Ett antal ramträffar senare chockade Pontus oss genom att faktiskt göra ett mål.
Pontan gjorde ett så kallat Kenta Nilsson-mål. Målvakten var uppe på läktaren!
1-2, 2-2
Slutligen, och ett antal ramträffar senare, chockade domaren oss genom att ge Stefan rött då Mackan sa nåt i stil med: är du dum (eller?), dummerjöns, dumbom, dumskalle eller dummare då dumaren dömde hörna till GameOff.
Hörnan skruvade GameOff i mål.
2-3
Menisken kämpade dock in i det sista, bytte in anfallare på nästan alla positioner och var aldrig långt ifrån 3-3.
Aug09
mot Grimmered - Lejonet av Grimme(red)
Menisken IF - Grimmereds BK 2-1
För en skribent är det ju alltid mer givande att såga än att hylla en insats gjord för världen. Vare sig det gäller skivsläpp eller dåligt genomförda fotbollsmatcher.
Inspirationen falnar helt enkelt ju bättre en match varit.
Då kan man iof sig alltid koncentrera krafterna på en enskild prestation. Det finns nämligen nästan alltid minst en spelare som, hur bra laget än presterat, klantat sig mer än nån gång förut. En insats som man som pennviftare kan dyka ner på som en hök, klorna utspärrade.
Ett lovligt byte helt enkelt.
I dessa fall bör man dock tänka till två gånger innan man drar sitt tangentbordssvärd.
För även om man i nästan alla fall får med sig läsaren i sådana häcklingsorgier så finns det alltid den lilla procenten gånger då insatsen i fråga varit så patetisk att publikens avsmak istället byts ut mot sympatier för den misslyckade och ibland t.o.m. hån mot skribenten.
Därför nöjer jag mig med att beskriva den väl genomförda matchen:
I den 25:e minuten får Kartengren inspiration direkt ifrån GUD och byter ut det hårt arbetande forwardsparet på plan mot Stefan och Johan som genast gör mål och avgör matchen.
Det är kallt. Det är 00-tal. Och så regnar det.
Juni09
För en skribent är det ju alltid mer givande att såga än att hylla en insats gjord för världen. Vare sig det gäller skivsläpp eller dåligt genomförda fotbollsmatcher.
Inspirationen falnar helt enkelt ju bättre en match varit.
Då kan man iof sig alltid koncentrera krafterna på en enskild prestation. Det finns nämligen nästan alltid minst en spelare som, hur bra laget än presterat, klantat sig mer än nån gång förut. En insats som man som pennviftare kan dyka ner på som en hök, klorna utspärrade.
Ett lovligt byte helt enkelt.
I dessa fall bör man dock tänka till två gånger innan man drar sitt tangentbordssvärd.
För även om man i nästan alla fall får med sig läsaren i sådana häcklingsorgier så finns det alltid den lilla procenten gånger då insatsen i fråga varit så patetisk att publikens avsmak istället byts ut mot sympatier för den misslyckade och ibland t.o.m. hån mot skribenten.
Därför nöjer jag mig med att beskriva den väl genomförda matchen:
I den 25:e minuten får Kartengren inspiration direkt ifrån GUD och byter ut det hårt arbetande forwardsparet på plan mot Stefan och Johan som genast gör mål och avgör matchen.
Det är kallt. Det är 00-tal. Och så regnar det.
Juni09
mot Game Off - OnOff
Game Off IF - Menisken IF 1-0
Mr. Miyagi din fan! Du lurade oss.
Om jag förstod den lille japanens wax on, wax off lektion rätt, så är det så att vel, ifrågasättande och osäkerhet på vad uppgiften är det enda som kan stoppa en. Fokusering på rätt saker, koncentration och ett vettigt handhavande av tvättsvampar leder däremot ohejdbart alltid mot önskat resultat.
Menisken har sällan eller aldrig varit så fokuserade, koncentrerade eller handhaft bollen på ett så vettigt sätt som nu, Mr. Miyagi.
Ändå förlorade vi.
Alla spelare var där i tid. Ställen var där i (för)tid. Pontus boombox blastade koncentrerat fram -för viss ungdom obekanta- slagdängor som "Det spelades bättre boll, på Gunnar Nordahls(Appråpå Zlatan som vi får anledning att återkomma till) tid."
Ingen var märkbart bakfull och t.o.m. Uppvärmning under ledning av Lidström hanns med.
Likvä förlorade vi.
Matchen började lite släpande men fokuserat. Martin B agerade just det mittfältsnav som vi saknade i matchen mot Vrångö.
Anfallet med Stefan, Pontus och Calle spelade lysande. Mittfältet spelade säkert men offensivt och i försvaret var Nils Jordan bättre på att hantera en boll med huvudet än hans namne Michael är med händerna. Nils velade inte ens på frågan om han var just bra på huvudet, innan match.
Helt i linje med Mr. Miyagis lektion.
Trots det förlorade vi.
Det offensiva och säkra spelet ledde till målchans efter målchans. Det enda Game Off verkade kunna sätta emot var en hyfsad backlinje och en jävligt kvick Axl Rose i anfallet. Det var bara en tidsfråga innan Menisken skulle sätta vinstmålet/n.
Pontus blev fri, Mats spelades fri, Calle, Stefan, osv.
...
Ingen "jiddrade" på plan, ingen bråkade från bänkarna.
Fokusering var total.
Likväl förlorade vi.
Game Off gjorde 1-0 i mitten på andra halvlek och Menisken lyckades inte ens kvittera, även om Calle var centimeter från att sätta en stenhård i krysset med 3 minuter kvar.
Trots allt detta är jag inte så fruktansvärd nedstämd som man skulle kunna tro.
Game Offs vinst kan ju tex inte ta ifrån mig nöjet att ha fått bevittna Göteborgs fotbollsdomarkårs egen "The Dude". The Dude dyker upp i mjukisbrallor och toppluva. The Dude springer inte. The Dude mer glider omkring.
The Dude trixar med bollen i pausen. The Dude är en jävel på att trixa. The Dude tar det lungt.
The Dude blir aldrig arg (om ingen jiddrar förstås). The Dude är min idol.
Sina, döp om din spårvagn efter honom, Meniskenledningen, rösta på honom som årets domare vid GFF årsmötet.
Game Offs vinst kan inte heller ta ifrån mig faktumet att Pontus nog fan kan ses som en mer misslyckad anfallare än jag efter denna dag. En anfallares främsta uppgift är ju ändå att göra mål.
Jag har missat så många målchanser att ett av Meniskens mål för 2009 är att jag ska göra just ett.
Pontus har missat så många att jag är typ Eto'o i jämförelse.
Men misströsta ej. Även Zlatan har ju en gång kritiserats för samma sak.
Tro mig, om ett och ett halvt år kommer du att göra ett bakvänd bicicleta mål (Alltså en framåtvolt där du klackar in mål) (Iof bara mot sketlaget Atalanta, men ändå) och vinna 7c:ans skytteliga.
Bara du slutar lyssna på den där japanske tomten.
Jun09
Mr. Miyagi din fan! Du lurade oss.
Om jag förstod den lille japanens wax on, wax off lektion rätt, så är det så att vel, ifrågasättande och osäkerhet på vad uppgiften är det enda som kan stoppa en. Fokusering på rätt saker, koncentration och ett vettigt handhavande av tvättsvampar leder däremot ohejdbart alltid mot önskat resultat.
Menisken har sällan eller aldrig varit så fokuserade, koncentrerade eller handhaft bollen på ett så vettigt sätt som nu, Mr. Miyagi.
Ändå förlorade vi.
Alla spelare var där i tid. Ställen var där i (för)tid. Pontus boombox blastade koncentrerat fram -för viss ungdom obekanta- slagdängor som "Det spelades bättre boll, på Gunnar Nordahls(Appråpå Zlatan som vi får anledning att återkomma till) tid."
Ingen var märkbart bakfull och t.o.m. Uppvärmning under ledning av Lidström hanns med.
Likvä förlorade vi.
Matchen började lite släpande men fokuserat. Martin B agerade just det mittfältsnav som vi saknade i matchen mot Vrångö.
Anfallet med Stefan, Pontus och Calle spelade lysande. Mittfältet spelade säkert men offensivt och i försvaret var Nils Jordan bättre på att hantera en boll med huvudet än hans namne Michael är med händerna. Nils velade inte ens på frågan om han var just bra på huvudet, innan match.
Helt i linje med Mr. Miyagis lektion.
Trots det förlorade vi.
Det offensiva och säkra spelet ledde till målchans efter målchans. Det enda Game Off verkade kunna sätta emot var en hyfsad backlinje och en jävligt kvick Axl Rose i anfallet. Det var bara en tidsfråga innan Menisken skulle sätta vinstmålet/n.
Pontus blev fri, Mats spelades fri, Calle, Stefan, osv.
...
Ingen "jiddrade" på plan, ingen bråkade från bänkarna.
Fokusering var total.
Likväl förlorade vi.
Game Off gjorde 1-0 i mitten på andra halvlek och Menisken lyckades inte ens kvittera, även om Calle var centimeter från att sätta en stenhård i krysset med 3 minuter kvar.
Trots allt detta är jag inte så fruktansvärd nedstämd som man skulle kunna tro.
Game Offs vinst kan ju tex inte ta ifrån mig nöjet att ha fått bevittna Göteborgs fotbollsdomarkårs egen "The Dude". The Dude dyker upp i mjukisbrallor och toppluva. The Dude springer inte. The Dude mer glider omkring.
The Dude trixar med bollen i pausen. The Dude är en jävel på att trixa. The Dude tar det lungt.
The Dude blir aldrig arg (om ingen jiddrar förstås). The Dude är min idol.
Sina, döp om din spårvagn efter honom, Meniskenledningen, rösta på honom som årets domare vid GFF årsmötet.
Game Offs vinst kan inte heller ta ifrån mig faktumet att Pontus nog fan kan ses som en mer misslyckad anfallare än jag efter denna dag. En anfallares främsta uppgift är ju ändå att göra mål.
Jag har missat så många målchanser att ett av Meniskens mål för 2009 är att jag ska göra just ett.
Pontus har missat så många att jag är typ Eto'o i jämförelse.
Men misströsta ej. Även Zlatan har ju en gång kritiserats för samma sak.
Tro mig, om ett och ett halvt år kommer du att göra ett bakvänd bicicleta mål (Alltså en framåtvolt där du klackar in mål) (Iof bara mot sketlaget Atalanta, men ändå) och vinna 7c:ans skytteliga.
Bara du slutar lyssna på den där japanske tomten.
Jun09
mot Vrångö - Don't fuck wit the Wrong Isle
Menisken IF - Vrångö IF 1-4
Nej, inte han! tänkte nog många då de fick se den smilande nunan igen.
Men inte jag.
Jag tänkte att där är han. Meniskens Zlatan, den persiske peruanen, Rahan Pakravan! Äntligen hemma igen.
Att han nu efter att ha levt i Malmö ett bra tag påminde mer om Maradona än Zlatan, i alla fall när det gäller kroppsformen, var ju bara ett stort fett plus.
Alla vet vi ju att ingen spelar fotboll som en tvättäkta latino.
Nej, det var absolut inte Rahan som skapade oron som ändå rådde i klubbstugan.
Vem?
Sven.
Det var Sven som dels kom lite sent, dels hade glömt byxor och strumpor samt som grädde på moset valde att inte ta expressfärdmedlet bil för att återbörda dem.
Allt för att hålla spänningen uppe.
Som tur är gick allt väl men matchen började i en 25 minuter lång katastrof.
Ett pinsamt och väldigt Menisken-match-aktigt insläppt första mål och sedan två-tre till varav ett på straff. Alla emot oss.
Så här hade det kunnat fortsätta. Lyckligtvis gjorde det inte det.
Förklaringarna är många och enligt mig dessa:
1 .Vrångö tröttnade.
2. Stefan tände till och presterade fantastiskt. Däribland ett fint mål efter att ha glidtacklat sig igenom Vrångös backlinje och ett gult kort.
3. Vad jag misstänker kan vara publikrekord för Menisken. Stödet från läktaren växte efter de första hemska minuterna till 10 (!) personer. Och då räknar jag inte med tränarstab och avbytare!
Värt att notera förövrigt är slutligen att ett mindre debacle på plan i efterhand ledde till att internet nästan kollapsade.
Matchen slutade 1-4.
Till Menisken!
Maj09
Nej, inte han! tänkte nog många då de fick se den smilande nunan igen.
Men inte jag.
Jag tänkte att där är han. Meniskens Zlatan, den persiske peruanen, Rahan Pakravan! Äntligen hemma igen.
Att han nu efter att ha levt i Malmö ett bra tag påminde mer om Maradona än Zlatan, i alla fall när det gäller kroppsformen, var ju bara ett stort fett plus.
Alla vet vi ju att ingen spelar fotboll som en tvättäkta latino.
Nej, det var absolut inte Rahan som skapade oron som ändå rådde i klubbstugan.
Vem?
Sven.
Det var Sven som dels kom lite sent, dels hade glömt byxor och strumpor samt som grädde på moset valde att inte ta expressfärdmedlet bil för att återbörda dem.
Allt för att hålla spänningen uppe.
Som tur är gick allt väl men matchen började i en 25 minuter lång katastrof.
Ett pinsamt och väldigt Menisken-match-aktigt insläppt första mål och sedan två-tre till varav ett på straff. Alla emot oss.
Så här hade det kunnat fortsätta. Lyckligtvis gjorde det inte det.
Förklaringarna är många och enligt mig dessa:
1 .Vrångö tröttnade.
2. Stefan tände till och presterade fantastiskt. Däribland ett fint mål efter att ha glidtacklat sig igenom Vrångös backlinje och ett gult kort.
3. Vad jag misstänker kan vara publikrekord för Menisken. Stödet från läktaren växte efter de första hemska minuterna till 10 (!) personer. Och då räknar jag inte med tränarstab och avbytare!
Värt att notera förövrigt är slutligen att ett mindre debacle på plan i efterhand ledde till att internet nästan kollapsade.
Matchen slutade 1-4.
Till Menisken!
Maj09
mot Proletären - Battling the Röda Fara
Menisken IF - Proletären FF 1-1
Stämningen var på topp och på planen spelades den gentlemannamässigaste fotboll som spelats när Menisken tog sig an Sveriges kanske mest kända div. 7 klubb, ett av få lag som granskats lika hårt som Malmö Red Hawks (I ett nummer av den borgerliga pressens månatliga flaggskepp Neo (Ingen koppling till Neil där.)).
I rättvisans namn ska ju tilläggas att Proletären är en större klubb än Menisken med förgreningar inom damfotbollen, och om man så önskar, möjligheter att uttöka till poesi eller fotografi.
Pontus hade börjat bäst med inhandlandet av en musikanläggning med dynamic bass boost som fick stå och blasta i omklädningsrummet innan match.
Proletären ledde för tillfället med 1-0 efter ett kontringsmål och nu böljade spelet fram och tillbaka på plan. Vid sidan av stod Lappalainen och styrde med fast hand sitt lag medan göteborgsvarvsJohan stod bredvid och tyst analyserade spelet som han var Tord Grip själv.
Stämningen var verkligen gemytlig.
Fram tills publiken dök upp:
Calle med ett par öl och en rökande Marjam hack i häl.
De två började så fort de kunde, som man säger i läktarsammanhang: förstöra för alla andra.
Sexistiska hejaramsor, högljutt gnäll på domare, påhopp på motståndarlaget, skämt om motståndarlagets kopplingar till den kommunistiska rörelsen samt utbjudning av alkohol och cigaretter till spelare.
Som tur är lät sig de flesta Menisken spelare inte beröras utan kämpade bara på, envetet som vanligt, sökandes det där viktiga kvitteringsmålet.
Jag säger som Proletären:
Utomordentligt starkt kamrater!
De flesta lät sig inte påverkas skrev jag. De flesta, men inte alla.
Två spelare föll svagt.
Svag var Pontus.
Han drog för allt vad han förmådde i sig av den hemska tobaksröken.
Svag var Neil.
Neil blev så uppeggad av den "engelska" läktarkulturen att han brottade till sig ett gult kort och dessutom -och lite tidigare- på ren vilja nickade in 1-1.
Den andra halvan av Meniskens läktare uppförde sig förövrigt så exemplariskt som två sportbladet journalister.
Maj09
Stämningen var på topp och på planen spelades den gentlemannamässigaste fotboll som spelats när Menisken tog sig an Sveriges kanske mest kända div. 7 klubb, ett av få lag som granskats lika hårt som Malmö Red Hawks (I ett nummer av den borgerliga pressens månatliga flaggskepp Neo (Ingen koppling till Neil där.)).
I rättvisans namn ska ju tilläggas att Proletären är en större klubb än Menisken med förgreningar inom damfotbollen, och om man så önskar, möjligheter att uttöka till poesi eller fotografi.
Pontus hade börjat bäst med inhandlandet av en musikanläggning med dynamic bass boost som fick stå och blasta i omklädningsrummet innan match.
Proletären ledde för tillfället med 1-0 efter ett kontringsmål och nu böljade spelet fram och tillbaka på plan. Vid sidan av stod Lappalainen och styrde med fast hand sitt lag medan göteborgsvarvsJohan stod bredvid och tyst analyserade spelet som han var Tord Grip själv.
Stämningen var verkligen gemytlig.
Fram tills publiken dök upp:
Calle med ett par öl och en rökande Marjam hack i häl.
De två började så fort de kunde, som man säger i läktarsammanhang: förstöra för alla andra.
Sexistiska hejaramsor, högljutt gnäll på domare, påhopp på motståndarlaget, skämt om motståndarlagets kopplingar till den kommunistiska rörelsen samt utbjudning av alkohol och cigaretter till spelare.
Som tur är lät sig de flesta Menisken spelare inte beröras utan kämpade bara på, envetet som vanligt, sökandes det där viktiga kvitteringsmålet.
Jag säger som Proletären:
Utomordentligt starkt kamrater!
De flesta lät sig inte påverkas skrev jag. De flesta, men inte alla.
Två spelare föll svagt.
Svag var Pontus.
Han drog för allt vad han förmådde i sig av den hemska tobaksröken.
Svag var Neil.
Neil blev så uppeggad av den "engelska" läktarkulturen att han brottade till sig ett gult kort och dessutom -och lite tidigare- på ren vilja nickade in 1-1.
Den andra halvan av Meniskens läktare uppförde sig förövrigt så exemplariskt som två sportbladet journalister.
Maj09
mot Öset BK - Menisken Ninjas
Menisken IF - Öset BK 1-4
Varför heter Frölunda numer Frölunda Indians? Var är logiken? Finns det indianer i Frölunda? Ligger det kanske ett okänt litet indianreservat bredvid säldammen i slottskogen? Är det indianer som har öppnat Casino Cosmopol? Även om något av ovan är sant, vad har indianerna med ishockey att göra?
Jag tror att det beror på att Frölunda-gänget vill slänga bort den hemska benämningen Lilla London. Göteborg ska inte längre förknippas med fjantiga mamasboys (se Neil) som kommer hit och lär oss spela fotboll. Göteborg ska bli tufft, gangsterskottlossing och bomber på avenyn, bilindustri, hamnen. Göteborg är lilla Chicago. Hockeylagen har tuffa indianer som symbol.
Menisken borde också byta namn.
Menisken borde lägga till sig med smeknamn.
Menisken Ninjas.
Allt sedan den skrikandes backlinjespelande lillfürhern lämnat Menisken för spel i soliga Halland har Menisken varit som pånyttfödd. Pånyttfödda Ninjas.
En Ninja känns igen på ett antal attribut.
En Ninja har svarta shorts och strumpor.
En Ninja klär sig aldrig i skrikande färger som t.ex. neongrön utan föredrar i dessa fall en sober röd tröja.
En Ninja är ganska disciplinerad.
Men framför är en Ninja oerhört tyst. Allt han gör sker under knäpp tystnad.
Istället för att dansa runt och sjunga ".. tillsammans är vi oslagbara .." ligger t.ex. numer vissa Meniskenspelare i djup meditation inför varje match.
Meniskens spelare klagar aldrig på de som spelar fult gång på gång i motståndarlaget, istället hämnas man fulheterna mot slutet av matchen med en elak fällning. Allt under knäpp tystnad. Värdigt Ninjor.
Meniskens publik består alltid av en två till fem personer som disciplinerat betraktar spelet under fullständig tystnad.
Att möta Öset blev därför lite av att möta sin motsats. Öset är är Yang till Meniskens Yin.
Öset är antiMenisken. Öset borde byta namn till Öset Vikings.
Vikingar är stora och högljudda. Vikingar skjuter långa bollar på Bengt, eller ja, han som i Vikingasammanhang kallas "Dansken".
Vikingar säger ifrån när nåt är fel.
Vikingar bryr sig inte om det går bra eller dåligt.
Det finns alltid kontruktiv kritik att ge och ta.
Matchen började bra för Menisken. Trots ett bombardemang av långbollar från Öset och tack vara ett underbart målvaktsspel från Johans sida höll Menisken ställningarna för att sedan, efter ungefär halva första, genomför sitt första riktigt lyckade anfall, där en av Ninjorna lade boll ninjastilla framför mig strax utanför Ösets straffområdet. Jag sköt, målvakten fångade, hystade ut och i den allmänna förvirringen gjorde Karten det bästa av situationen och gjorde mål. 1-0.
Efter det började tisdagens träning mer och mer ta ut sin rätt.
Mickes knäskål hoppade ut och Micke släpade sig av plan ( Helt tyst förstås).
Öset fick in ett mål och knäckte till slut Menisken i andra med tre ytterligare.
Förövrigt anser jag att tröjorn bör tvättas i 90 grader. Det är ju ändå Kappa och inte FuBu eller WuWear vi spelar i. Det ska vara som att dra på sig ett par nylonstrumpor på överkroppen att spela i Italienskt. Basta.
April09
Varför heter Frölunda numer Frölunda Indians? Var är logiken? Finns det indianer i Frölunda? Ligger det kanske ett okänt litet indianreservat bredvid säldammen i slottskogen? Är det indianer som har öppnat Casino Cosmopol? Även om något av ovan är sant, vad har indianerna med ishockey att göra?
Jag tror att det beror på att Frölunda-gänget vill slänga bort den hemska benämningen Lilla London. Göteborg ska inte längre förknippas med fjantiga mamasboys (se Neil) som kommer hit och lär oss spela fotboll. Göteborg ska bli tufft, gangsterskottlossing och bomber på avenyn, bilindustri, hamnen. Göteborg är lilla Chicago. Hockeylagen har tuffa indianer som symbol.
Menisken borde också byta namn.
Menisken borde lägga till sig med smeknamn.
Menisken Ninjas.
Allt sedan den skrikandes backlinjespelande lillfürhern lämnat Menisken för spel i soliga Halland har Menisken varit som pånyttfödd. Pånyttfödda Ninjas.
En Ninja känns igen på ett antal attribut.
En Ninja har svarta shorts och strumpor.
En Ninja klär sig aldrig i skrikande färger som t.ex. neongrön utan föredrar i dessa fall en sober röd tröja.
En Ninja är ganska disciplinerad.
Men framför är en Ninja oerhört tyst. Allt han gör sker under knäpp tystnad.
Istället för att dansa runt och sjunga ".. tillsammans är vi oslagbara .." ligger t.ex. numer vissa Meniskenspelare i djup meditation inför varje match.
Meniskens spelare klagar aldrig på de som spelar fult gång på gång i motståndarlaget, istället hämnas man fulheterna mot slutet av matchen med en elak fällning. Allt under knäpp tystnad. Värdigt Ninjor.
Meniskens publik består alltid av en två till fem personer som disciplinerat betraktar spelet under fullständig tystnad.
Att möta Öset blev därför lite av att möta sin motsats. Öset är är Yang till Meniskens Yin.
Öset är antiMenisken. Öset borde byta namn till Öset Vikings.
Vikingar är stora och högljudda. Vikingar skjuter långa bollar på Bengt, eller ja, han som i Vikingasammanhang kallas "Dansken".
Vikingar säger ifrån när nåt är fel.
Vikingar bryr sig inte om det går bra eller dåligt.
Det finns alltid kontruktiv kritik att ge och ta.
Matchen började bra för Menisken. Trots ett bombardemang av långbollar från Öset och tack vara ett underbart målvaktsspel från Johans sida höll Menisken ställningarna för att sedan, efter ungefär halva första, genomför sitt första riktigt lyckade anfall, där en av Ninjorna lade boll ninjastilla framför mig strax utanför Ösets straffområdet. Jag sköt, målvakten fångade, hystade ut och i den allmänna förvirringen gjorde Karten det bästa av situationen och gjorde mål. 1-0.
Efter det började tisdagens träning mer och mer ta ut sin rätt.
Mickes knäskål hoppade ut och Micke släpade sig av plan ( Helt tyst förstås).
Öset fick in ett mål och knäckte till slut Menisken i andra med tre ytterligare.
Förövrigt anser jag att tröjorn bör tvättas i 90 grader. Det är ju ändå Kappa och inte FuBu eller WuWear vi spelar i. Det ska vara som att dra på sig ett par nylonstrumpor på överkroppen att spela i Italienskt. Basta.
April09
mot Högaborg-Kärralund FC - Helst vill vi bara åka hem och bryta ihop.
Menisken IF - Högaborg-Kärralund FC 1-6
Begravningsstämning redan när man stiger in i omklädningsrummet.
Pontus som vanligtvis står och hoppar på stället av energi likt en femåring som fått ett nintendo i julklapp ligger som en död, utslagen på en brits mitt i rummet. Själv blir jag så nedslagen av stämningen att jag knappt svarar på tilltal. En av få som är lite uppåt trots bortkommen tvätt är smyggaisarn Johan som verkar väldigt nöjd med att GAIS spöat ÖIS med 5-1.
Är det nåt at glädjas åt? Att Göteborgs (och med andra ord Sveriges) sen ett halvår bästa lag spelar skjortan av ett lag som för bara för ett halvår sen spelade hemmamatcher på samma plan som ett div 7 lag på dekis nu spelar träningsditon.
En självklarhet Chris, en självklarhet.
Sina dyker upp och börjar genast skryta med att han kört på sin gamla hemspråkslärare och en bil.
Spårvagnsförare som han är.
Sen kommer Karten med tvätten. Folk har hoppats på att åtminstone få se de nya sockermolnsvita kappatröjorna.
Men nej.
Återigen får vi dra på oss de gamla äckliga insvettade alltför åtsittande rödsvarta.
Gråten är nära nu, tänker nog alla i stilla sinnen.
Vi går ut mot plan och den utlovade spelartunneln visar sig vara ett gammalt fallfärdigt partytält.
Under uppvärmningen skiner solen på oss.
Kommer glädjen nu?
Nej, kylan håller oss kort.
Snart står det 0-2.
0-2 målet är vackert. En fantastisk sicksack-halvvolley-passning-serie som slutligen sitter i krysset.
Kanske är det detta som inspirerar oss. Torkar ögonen på oss och vänder våra blickar mot solen. För nu är Menisken tillbaka.
Martin (26) gör ett fantastiskt solonummer och skickar in bollen i deras bortre kryss ur vad från bänken i alla fall såg ut som en omöjlig vinkel.
Deras straffläggare skjuter ovanför på en - enligt samtliga närvarande (inklusive det egna laget och läktarn) förutom Lidström - helt korrekt utdömd straff.
Menisken spelar bra och håller spelet ungefär en kvart in i andra halvlek.
Efter det...
...
...
..
.
Efter det är det som om ÖIS valhalla-ande griper tag om laget och förvandlar oss kollektivt till David Stenman. Vi låter dem ösa in mål.
Så David, om du behöver prata med nån, behöver nån sorts terapisession...
Kom ner till Meniskens klubbrum på Heden.
Vi vet också hur det känns.
April09
Begravningsstämning redan när man stiger in i omklädningsrummet.
Pontus som vanligtvis står och hoppar på stället av energi likt en femåring som fått ett nintendo i julklapp ligger som en död, utslagen på en brits mitt i rummet. Själv blir jag så nedslagen av stämningen att jag knappt svarar på tilltal. En av få som är lite uppåt trots bortkommen tvätt är smyggaisarn Johan som verkar väldigt nöjd med att GAIS spöat ÖIS med 5-1.
Är det nåt at glädjas åt? Att Göteborgs (och med andra ord Sveriges) sen ett halvår bästa lag spelar skjortan av ett lag som för bara för ett halvår sen spelade hemmamatcher på samma plan som ett div 7 lag på dekis nu spelar träningsditon.
En självklarhet Chris, en självklarhet.
Sina dyker upp och börjar genast skryta med att han kört på sin gamla hemspråkslärare och en bil.
Spårvagnsförare som han är.
Sen kommer Karten med tvätten. Folk har hoppats på att åtminstone få se de nya sockermolnsvita kappatröjorna.
Men nej.
Återigen får vi dra på oss de gamla äckliga insvettade alltför åtsittande rödsvarta.
Gråten är nära nu, tänker nog alla i stilla sinnen.
Vi går ut mot plan och den utlovade spelartunneln visar sig vara ett gammalt fallfärdigt partytält.
Under uppvärmningen skiner solen på oss.
Kommer glädjen nu?
Nej, kylan håller oss kort.
Snart står det 0-2.
0-2 målet är vackert. En fantastisk sicksack-halvvolley-passning-serie som slutligen sitter i krysset.
Kanske är det detta som inspirerar oss. Torkar ögonen på oss och vänder våra blickar mot solen. För nu är Menisken tillbaka.
Martin (26) gör ett fantastiskt solonummer och skickar in bollen i deras bortre kryss ur vad från bänken i alla fall såg ut som en omöjlig vinkel.
Deras straffläggare skjuter ovanför på en - enligt samtliga närvarande (inklusive det egna laget och läktarn) förutom Lidström - helt korrekt utdömd straff.
Menisken spelar bra och håller spelet ungefär en kvart in i andra halvlek.
Efter det...
...
...
..
.
Efter det är det som om ÖIS valhalla-ande griper tag om laget och förvandlar oss kollektivt till David Stenman. Vi låter dem ösa in mål.
Så David, om du behöver prata med nån, behöver nån sorts terapisession...
Kom ner till Meniskens klubbrum på Heden.
Vi vet också hur det känns.
April09
mot Olskroken - MTV Cribs
Menisken - Olskroken 2-2
Vi var tä'baka på fjäll'e. Där i solen i snön bröt en vårbäck fram och böljade, kluckande, dansande ner för bergsidan. Gyllene som ett nyplockat hjortron smekte den våra strupar när vi åpet sörplade i oss av den skummande gudasaften.
I sanning, befann vi oss inte i en Jameson "rouff cuntrey, smoooth wheskey" reklam.
Njaeäj, men dock i den svenska motsvarigheten, Norrlands Guld, dito. Så, och, till den milda grad att Calle kände sig tvingad att säga "Få'ja lit' kylsprej?".
Ja, den mannen har nog inte en direkt sund inställning till alkoholen.
Memorera hela reklamfilmer om alkohol utantill, gå ut och beställa två kannor öl en vardagskväll, dyka upp bakfull till match och gå igång så jävla hårt på att det ligger en, två öl och väntar efter match att man trycker in två mål på ren vilja.
Nu var ju båda målen iof hyfsat tjusiga, men jag vill ändå inte underskatta "morot
framför åsna"-effekten.
En som då har betydligt större kontroll över sitt drickande var också den som denna
dag nästan ledde oss till seger. Karten började (efter uppvärmningen) med att gå
igenom taktik med hjälp av vattenflaskor. Neils vattenflaska sprang väldigt mycket.
Sen började matchen.
Första halvlek.
Ett sorgligt kapitel.
Tror jag.
Det är svårt för mig att veta, då jag var involverad i en fyrkant vid sidan av plan och mest stod och passade de andra tre fyrkantshörnen.
Det jag dock såg av första halvlek var segt. Tråkigt. Menisken är bra på att hålla i
bollen, men ofta dåligt alerta i passningsspelet.
Sen gjorde Olskroken 1-0.
Efter halvtidsvilan fick jag springa ut på plan för att dra Kapten Pers nummer i smutsen. Det enda av värde jag gjorde var att lura med mig två backar så att Mattias kunde assistera Calle i 1-1 målet. Calle fick passningen och lobbskruvade en chip runt målvaktens vänstra sida: vackert.
Calle stod även för 2-1 målet genom nick på hörna.
Nu fick "Kroken", som de visst kallar sig själva ångest, och kämpade och kämpade
tills de fått in ett fult kvitteringsmål med 4 minuter kvar.
Marjam (Vars namn -Om det nu verkligen är hans namn(jag drar mig till minnes -och det
ogärna- fallet Neo)- inte har något med Robin Hoods tjej MARION att göra utan uppenbarligen är en mansform av det vackra flicknamnet Mirjam.) fyllde 30 bast och bjöd på öl.
En veritabel vinstkväll med andra ord.
Mars09
Vi var tä'baka på fjäll'e. Där i solen i snön bröt en vårbäck fram och böljade, kluckande, dansande ner för bergsidan. Gyllene som ett nyplockat hjortron smekte den våra strupar när vi åpet sörplade i oss av den skummande gudasaften.
I sanning, befann vi oss inte i en Jameson "rouff cuntrey, smoooth wheskey" reklam.
Njaeäj, men dock i den svenska motsvarigheten, Norrlands Guld, dito. Så, och, till den milda grad att Calle kände sig tvingad att säga "Få'ja lit' kylsprej?".
Ja, den mannen har nog inte en direkt sund inställning till alkoholen.
Memorera hela reklamfilmer om alkohol utantill, gå ut och beställa två kannor öl en vardagskväll, dyka upp bakfull till match och gå igång så jävla hårt på att det ligger en, två öl och väntar efter match att man trycker in två mål på ren vilja.
Nu var ju båda målen iof hyfsat tjusiga, men jag vill ändå inte underskatta "morot
framför åsna"-effekten.
En som då har betydligt större kontroll över sitt drickande var också den som denna
dag nästan ledde oss till seger. Karten började (efter uppvärmningen) med att gå
igenom taktik med hjälp av vattenflaskor. Neils vattenflaska sprang väldigt mycket.
Sen började matchen.
Första halvlek.
Ett sorgligt kapitel.
Tror jag.
Det är svårt för mig att veta, då jag var involverad i en fyrkant vid sidan av plan och mest stod och passade de andra tre fyrkantshörnen.
Det jag dock såg av första halvlek var segt. Tråkigt. Menisken är bra på att hålla i
bollen, men ofta dåligt alerta i passningsspelet.
Sen gjorde Olskroken 1-0.
Efter halvtidsvilan fick jag springa ut på plan för att dra Kapten Pers nummer i smutsen. Det enda av värde jag gjorde var att lura med mig två backar så att Mattias kunde assistera Calle i 1-1 målet. Calle fick passningen och lobbskruvade en chip runt målvaktens vänstra sida: vackert.
Calle stod även för 2-1 målet genom nick på hörna.
Nu fick "Kroken", som de visst kallar sig själva ångest, och kämpade och kämpade
tills de fått in ett fult kvitteringsmål med 4 minuter kvar.
Marjam (Vars namn -Om det nu verkligen är hans namn(jag drar mig till minnes -och det
ogärna- fallet Neo)- inte har något med Robin Hoods tjej MARION att göra utan uppenbarligen är en mansform av det vackra flicknamnet Mirjam.) fyllde 30 bast och bjöd på öl.
En veritabel vinstkväll med andra ord.
Mars09
mot NoGame - Menisken vs Döden
Menisken IF vs NoGame IF 2-6
Där flög han förbi, dansandes. Migas, spänstig, kvick, graciös.
"Backen har ju grace!" är troligen tanken som slog de som publikade likt hammarna slår i Il Trovatore när Migas åter en gång gick ner i brygga.
Vilka piruetter!
Men Migas dansade inte heller med vilken div 8 mittfältare som helst, han dansade med Döden.
Ja jag kan klart se det framför mig hur matchen verkligen började:
Migas sitter i klubbrummet och förbereder sig mentalt inför matchen.
Som i en dröm försvinner champions league-temat som Majorna BK pumpar i bakgrunden ur Migas medvetande och han tittar upp mot porten ut till det stora omklädningsrummet.
En mystisk rök väller in. Migas reser sig. Framför honom står hon, i svart, med långa morotsdreads...
Migas: Vem är du?
Hon: Det är jag som är döden. Jag har kommit för att förnedra Menisken med sex mål i baken.
Sen, bara försvunnen. Wöeoöeö! skanderade Majorna. Da!Da! lät champions league-temat. Utanför strilade regnet ner.
Så nu var han alltså där ute och spelade det gröna fältets schack.
Uppslutning var den bästa this side of förra säsongen.
Aderton hade anmält sig, sexton spelade. Fredrik och Åke avsade båda i all ödmjukhet sina platser. Två damer, Åke, Micke och senare Per S samt till sist men inte till minst, Tobbe bildade publik (Tobbe med sällskap såg kanske 5 minuter av matchen om jag inte missminner mig). Vår, för div 7 ändock hyfsat stora publik var dock nada jämfört med om serievinsten spelande Majornas armé av supportrar. Säkert 30 pers stod och hejade vid sidan av plan 3. Och de bjöds på fin fotboll och en hel del fina mål av vad jag kunde uttröna efter att emellanåt sneglat åt det hållet. Det bjöds inte Meniskens trogna på.
Meniskens trogna bjöds på hjärnsläpp efter hjärnsläpp.
Det verkar onekligen som det är vår lott i livet, att ena matchen förlora pinsamt, för att andra matchen spela bländande uppvisningsfotboll.
Jag skulle vilja jämföra med den numera klassiska Salt Lake City uppgörelsen mellan Sverige och Vitryssland.
Menisken hade spelat lysande i matchen innan mot serieledande Björkåsen BK. Sverige hade spelat "Big Ice Hockey" och vunnit övertygande mot självaste Kanada. Matcherna skulle bli söndagspromenader. För Menisken räckte det med endast lika.
Både Menisken och Sverige var på något sätt med i matchen hela tiden men släppte båda in kontringsmål efter annat. Hoppet fanns alltid där på nåt sätt...
OCH båda lämnar ett outplånligt minne i medvetandet hos alla som bevittnade matchen (och här önskar jag be både Tommy och Lidström om ursäkt): Tommy Salo som tar ett skutt och tappar pucken ur handsken. Lidström som tar ett skutt och nickar bollen i en vacker båge över Johan och in i mål. Jag är glad att inte Menisken börjat streama sin matcher än.
I övrigt en ganska normal match. Menisken gör knappt mål på typ hundra målchanser, motståndarlaget gör mål på de flesta av sina samt på några som inte är det och Calle P våldför sig på en soptunna.
Vi avslutade i alla fall hela kalaset med en trevlig fotografering.
Väl mött nästa år igen.
Och Migas förlorar förövrigt även på operans stora scen mot Döden. I slutet av Requiem lägger han sig och somnar in.
Kom ihåg det! Ingen kan vinna mot Döden...
.../ No Game!
Oct08
Där flög han förbi, dansandes. Migas, spänstig, kvick, graciös.
"Backen har ju grace!" är troligen tanken som slog de som publikade likt hammarna slår i Il Trovatore när Migas åter en gång gick ner i brygga.
Vilka piruetter!
Men Migas dansade inte heller med vilken div 8 mittfältare som helst, han dansade med Döden.
Ja jag kan klart se det framför mig hur matchen verkligen började:
Migas sitter i klubbrummet och förbereder sig mentalt inför matchen.
Som i en dröm försvinner champions league-temat som Majorna BK pumpar i bakgrunden ur Migas medvetande och han tittar upp mot porten ut till det stora omklädningsrummet.
En mystisk rök väller in. Migas reser sig. Framför honom står hon, i svart, med långa morotsdreads...
Migas: Vem är du?
Hon: Det är jag som är döden. Jag har kommit för att förnedra Menisken med sex mål i baken.
Sen, bara försvunnen. Wöeoöeö! skanderade Majorna. Da!Da! lät champions league-temat. Utanför strilade regnet ner.
Så nu var han alltså där ute och spelade det gröna fältets schack.
Uppslutning var den bästa this side of förra säsongen.
Aderton hade anmält sig, sexton spelade. Fredrik och Åke avsade båda i all ödmjukhet sina platser. Två damer, Åke, Micke och senare Per S samt till sist men inte till minst, Tobbe bildade publik (Tobbe med sällskap såg kanske 5 minuter av matchen om jag inte missminner mig). Vår, för div 7 ändock hyfsat stora publik var dock nada jämfört med om serievinsten spelande Majornas armé av supportrar. Säkert 30 pers stod och hejade vid sidan av plan 3. Och de bjöds på fin fotboll och en hel del fina mål av vad jag kunde uttröna efter att emellanåt sneglat åt det hållet. Det bjöds inte Meniskens trogna på.
Meniskens trogna bjöds på hjärnsläpp efter hjärnsläpp.
Det verkar onekligen som det är vår lott i livet, att ena matchen förlora pinsamt, för att andra matchen spela bländande uppvisningsfotboll.
Jag skulle vilja jämföra med den numera klassiska Salt Lake City uppgörelsen mellan Sverige och Vitryssland.
Menisken hade spelat lysande i matchen innan mot serieledande Björkåsen BK. Sverige hade spelat "Big Ice Hockey" och vunnit övertygande mot självaste Kanada. Matcherna skulle bli söndagspromenader. För Menisken räckte det med endast lika.
Både Menisken och Sverige var på något sätt med i matchen hela tiden men släppte båda in kontringsmål efter annat. Hoppet fanns alltid där på nåt sätt...
OCH båda lämnar ett outplånligt minne i medvetandet hos alla som bevittnade matchen (och här önskar jag be både Tommy och Lidström om ursäkt): Tommy Salo som tar ett skutt och tappar pucken ur handsken. Lidström som tar ett skutt och nickar bollen i en vacker båge över Johan och in i mål. Jag är glad att inte Menisken börjat streama sin matcher än.
I övrigt en ganska normal match. Menisken gör knappt mål på typ hundra målchanser, motståndarlaget gör mål på de flesta av sina samt på några som inte är det och Calle P våldför sig på en soptunna.
Vi avslutade i alla fall hela kalaset med en trevlig fotografering.
Väl mött nästa år igen.
Och Migas förlorar förövrigt även på operans stora scen mot Döden. I slutet av Requiem lägger han sig och somnar in.
Kom ihåg det! Ingen kan vinna mot Döden...
.../ No Game!
Oct08
mot Björkåsen - À la recherche du temps perdus
Menisken IF vs BK Björkåsen 1-1
Först tänkte jag jävla skit k%k f/&&a helvete, sen: äh, med tanke på träningarna senaste tiden var det ganska bra gjort, ask frispelande Ronnie, jag träffade ju ändå bollen med foten, sen efter matchen: nu går jag hem och tar livet av mig. Sen nu, aningen senare att måste jag nog konstatera att det senaste var en ganska dum idé. Fatta själv; tjugosomething tar livet av sig pga missade mål i div 7 match. Mamma hade blivit väldigt arg I tell you.
Så iom att jag fortfarande lever och har hälsan ska jag på Pontus begäran lägga fram en så objektiv analys som möjligt. Objektiv i allmännhet när det gäller matchen och i synnerhet då det gäller missade målchanser...
Åke, Åke, Åge, Auge, Åke... Jag måste erkänna att i mina ögon var du den svagaste länken i ett intill perfekt spelande lag: Menisken i första halvlek. Du spelade superbt och hade dina fantastiska stunder av tåspets framspel men också av missade undanröjningar. Resten av laget och då framför allt mittfält och anfallare spelade helt fläckfritt. Var det någon spelare jag ville byta ut så var det faktiskt du. Så blev det också. (Dock helt utan min inblandning) Mot attackglidtacklaren Calle.
Sen med 10-15 minuter kvar av matchen fick även jag komma in och spela.
Och då var du där igen. Som en skyddsängel, som kämpade sig igenom hela motståndets försvar. Tillintetgjorde dom. Sen, - och nu kommer jag att tänka på Kill Bill vol 1 och historien om Munken Tai Pai eller nåt sånt som agerar med en offattbar godhet, passade du i din ogreppbara godhet bollen fram till mig. Där kom jag rusande mot mål med en perfekt passning från Åke rullandes rakt in i min benräckvidd...
Det är onekligen svårt så här i efterhand men jag ska försöka att förklara;
Vi kom kutande mot mål. Försvaret försöker stoppa Åke. Jag är praktiskt taget helt fri. Backarna har ingen koll på nåt förutom Åke. Jag liksom önskar att Åke bara drar till bollen in i mål, men förstår samtidigt onekligen att det naturliga är att passa mig. Således förstår jag långt innan bollen faktiskt passas och når mig att kag kommer få motta densamma, Jag förstår också att målvakten som ser hela situationen rättvänt förstår detsamma.
Jag står nu inför tre möjliga val:
1. Dra till den med högern.
2. Spring rakt på bollen.
3. Dra till den med vänstern.
Väljer jag 1an kommer jag med största sannolikhet dra den rakt på målvakten då bollen antingen kommer att skruvas lite åt vänster.
Väljer jag 2an kommer jag troligen ramla rakt in i målvakten med både boll och mig själv. Möjligen blir det ett Ronnie-mål, aka springa in bollen i mål, men om inte så vet jag samtidigt att jag kommer beskylla mig själv å det grövsta för att ha spelat oteknisk forceringsfotboll.
Alltså ger jag mig på 3an: styra in den mellan målvakten som pga Åkes anfall står aningen för långt åt vänster för att nå om jag drar den lite lite åt höger och stolpen.
Jag får aningen felträff och styr ut den en halvmeter till höger om deras högra stolpe.
Helvete.
Nu efter dennna analys vill jag nog ändå inbilla mig själv att jag trots allt fattade rätt beslut. Tack alla som hjälpte mig i bearbetning av detta händelseförlopp. Jag har sluppit att gå till en psykolog vilka enligt scientologer är direkt hälsovådliga.
Ja för där var vi alltså, head-to-head mot Björkåsen BK. Härligt väder trots tidigare regn. Men... I fjärran hotade mystiska blixtar som skrämde oss alla. Serieledarna var det ju trots allt. Kaninen på speed, Johan As humör lovade dock gott, oförskämt glad som vanligt. Meniskens egen Carlito Brigante, Migas, i stort sett dansade in i omklädningsrummet. Dansare som han är.
Matchen började bra. Ofantligt, fantastiskt. De bästa spel Menisken åstadkommit under Walles tid i klubben enligt Walle själv. Det var ett bländverk. Ett fyrverkeri. Som en vän till mig sa under Holland-Frankrike matchen i EM: De är fotbollsgudar.
Efter bara ca 10 minuter stod det 1-0. Pontus lekte Kurre Hamrin längs kortsidan och Walle tryckte upp bollen i nättaket. Hur exakt de gjorde har jag ingen aning om. Fotbollsgudar som sagt.
Hela första halvlek var jag övertygad om att Björkåsen redan hade vunnit serien och sket i hur det skulle gå. Men de var visst mest lite segare än Menisken i uppstarten denna afton. Och väldigt brydda av Väggen som stod framför Meniskens mål. En av deras forwards kom helt fri men lurades helt fräckt av Väggens handviftande och målet blev icke av som så många andra gånger för Björkåsen denna kvällning.
Till och med publiken var något utöver det vanliga. Publikgudar skulle man kunna säga.
Halva Majornas startelva var där och hurrade för Menisken, provocerade, skrålade, snackade om annat, försökte förlänga matchen, hämtade bollar. Ja, när jag berättar att de till och med gjorde vågen tror jag att ni kan förstå vilken fantastisk publik det var.
Och vilken match åter igen. Henrik kom förbi.
Domaren var bra. Björkåsen hade fina matchställ. Solen sken, fåglarna kvittrade, madeleinekakan smakade underbart! Barn lekte i parken, Ryssar kramade Georgier, Neil fick bara ett mindre utbrott av ilska, växthuseffekten stannade av för några minuter.
Alla var glada!
Sen fick Björkåsen en kille utvisad, gjorde 1-1 målet efter nåt missförstånd (de ville nog också innerst inne att Menisken skulle få vinna) och satte press på oss att sätta punkt för matchen innan Matchen satte punkt för oss. För mig sattes dock punkten av Calle P som satte P genom att bjuda på öl. Livet var en fest.
Inte ens cigaretter var längre skadliga för hälsan.
Oct08
Först tänkte jag jävla skit k%k f/&&a helvete, sen: äh, med tanke på träningarna senaste tiden var det ganska bra gjort, ask frispelande Ronnie, jag träffade ju ändå bollen med foten, sen efter matchen: nu går jag hem och tar livet av mig. Sen nu, aningen senare att måste jag nog konstatera att det senaste var en ganska dum idé. Fatta själv; tjugosomething tar livet av sig pga missade mål i div 7 match. Mamma hade blivit väldigt arg I tell you.
Så iom att jag fortfarande lever och har hälsan ska jag på Pontus begäran lägga fram en så objektiv analys som möjligt. Objektiv i allmännhet när det gäller matchen och i synnerhet då det gäller missade målchanser...
Åke, Åke, Åge, Auge, Åke... Jag måste erkänna att i mina ögon var du den svagaste länken i ett intill perfekt spelande lag: Menisken i första halvlek. Du spelade superbt och hade dina fantastiska stunder av tåspets framspel men också av missade undanröjningar. Resten av laget och då framför allt mittfält och anfallare spelade helt fläckfritt. Var det någon spelare jag ville byta ut så var det faktiskt du. Så blev det också. (Dock helt utan min inblandning) Mot attackglidtacklaren Calle.
Sen med 10-15 minuter kvar av matchen fick även jag komma in och spela.
Och då var du där igen. Som en skyddsängel, som kämpade sig igenom hela motståndets försvar. Tillintetgjorde dom. Sen, - och nu kommer jag att tänka på Kill Bill vol 1 och historien om Munken Tai Pai eller nåt sånt som agerar med en offattbar godhet, passade du i din ogreppbara godhet bollen fram till mig. Där kom jag rusande mot mål med en perfekt passning från Åke rullandes rakt in i min benräckvidd...
Det är onekligen svårt så här i efterhand men jag ska försöka att förklara;
Vi kom kutande mot mål. Försvaret försöker stoppa Åke. Jag är praktiskt taget helt fri. Backarna har ingen koll på nåt förutom Åke. Jag liksom önskar att Åke bara drar till bollen in i mål, men förstår samtidigt onekligen att det naturliga är att passa mig. Således förstår jag långt innan bollen faktiskt passas och når mig att kag kommer få motta densamma, Jag förstår också att målvakten som ser hela situationen rättvänt förstår detsamma.
Jag står nu inför tre möjliga val:
1. Dra till den med högern.
2. Spring rakt på bollen.
3. Dra till den med vänstern.
Väljer jag 1an kommer jag med största sannolikhet dra den rakt på målvakten då bollen antingen kommer att skruvas lite åt vänster.
Väljer jag 2an kommer jag troligen ramla rakt in i målvakten med både boll och mig själv. Möjligen blir det ett Ronnie-mål, aka springa in bollen i mål, men om inte så vet jag samtidigt att jag kommer beskylla mig själv å det grövsta för att ha spelat oteknisk forceringsfotboll.
Alltså ger jag mig på 3an: styra in den mellan målvakten som pga Åkes anfall står aningen för långt åt vänster för att nå om jag drar den lite lite åt höger och stolpen.
Jag får aningen felträff och styr ut den en halvmeter till höger om deras högra stolpe.
Helvete.
Nu efter dennna analys vill jag nog ändå inbilla mig själv att jag trots allt fattade rätt beslut. Tack alla som hjälpte mig i bearbetning av detta händelseförlopp. Jag har sluppit att gå till en psykolog vilka enligt scientologer är direkt hälsovådliga.
Ja för där var vi alltså, head-to-head mot Björkåsen BK. Härligt väder trots tidigare regn. Men... I fjärran hotade mystiska blixtar som skrämde oss alla. Serieledarna var det ju trots allt. Kaninen på speed, Johan As humör lovade dock gott, oförskämt glad som vanligt. Meniskens egen Carlito Brigante, Migas, i stort sett dansade in i omklädningsrummet. Dansare som han är.
Matchen började bra. Ofantligt, fantastiskt. De bästa spel Menisken åstadkommit under Walles tid i klubben enligt Walle själv. Det var ett bländverk. Ett fyrverkeri. Som en vän till mig sa under Holland-Frankrike matchen i EM: De är fotbollsgudar.
Efter bara ca 10 minuter stod det 1-0. Pontus lekte Kurre Hamrin längs kortsidan och Walle tryckte upp bollen i nättaket. Hur exakt de gjorde har jag ingen aning om. Fotbollsgudar som sagt.
Hela första halvlek var jag övertygad om att Björkåsen redan hade vunnit serien och sket i hur det skulle gå. Men de var visst mest lite segare än Menisken i uppstarten denna afton. Och väldigt brydda av Väggen som stod framför Meniskens mål. En av deras forwards kom helt fri men lurades helt fräckt av Väggens handviftande och målet blev icke av som så många andra gånger för Björkåsen denna kvällning.
Till och med publiken var något utöver det vanliga. Publikgudar skulle man kunna säga.
Halva Majornas startelva var där och hurrade för Menisken, provocerade, skrålade, snackade om annat, försökte förlänga matchen, hämtade bollar. Ja, när jag berättar att de till och med gjorde vågen tror jag att ni kan förstå vilken fantastisk publik det var.
Och vilken match åter igen. Henrik kom förbi.
Domaren var bra. Björkåsen hade fina matchställ. Solen sken, fåglarna kvittrade, madeleinekakan smakade underbart! Barn lekte i parken, Ryssar kramade Georgier, Neil fick bara ett mindre utbrott av ilska, växthuseffekten stannade av för några minuter.
Alla var glada!
Sen fick Björkåsen en kille utvisad, gjorde 1-1 målet efter nåt missförstånd (de ville nog också innerst inne att Menisken skulle få vinna) och satte press på oss att sätta punkt för matchen innan Matchen satte punkt för oss. För mig sattes dock punkten av Calle P som satte P genom att bjuda på öl. Livet var en fest.
Inte ens cigaretter var längre skadliga för hälsan.
Oct08
mot Fiskebäck - Robban BIATCH!
Menisken vs Fiskebäck 1-5
Allt började så bra. Vi träffades vid Heden. Lidström noterade träffande att Calle, Micke och Karten såg ut som ett gäng hip-hopare. Micke spelade oförstående, Karten föreföll oförstående. Johan och Jocke skulle köra. Jag sjönk ner i baksätet på Jockes Peugeot. Baksätet på Jockes peugeot var endast snäppet rymligare än baksätet på Migas "sport"-bil. Alltså fick jag prompt sätta mig upp när framsätet skulle fällas bak för att få plats med Lappalainen där. Vi manövrerade ut på vägen och satte kurs mot Göteborgs West Side. Vädret var nice, solen höll på att gå ner över stilla havet och stereon pumpade Snoop Dogg. Det enda som saknades var lite pneumatics då vi tog av mot Långebeach, körde lite fel, men till slut kom fram till Fiskebäcks hemmaplan. (Fiskebäck motsvarade snarast den helvita delen av Hollywood än nåt annat. Så ni inte får för er nåt annat.) I omklädningsrummet steg stämningen, Pontus och Johan hade t.o.m. tagit med några extra lite cigaretter (the chronic på svenska) som skulle rökas efter vinsten. Härlit.
Lite senare började skiten. Menisken började lite halvkasst. Fiskebäck bättre. Efter ett tag stod också därefter 1-0 (vackert långskott) sen 2-0 (klassiskt Menisken spelar förvirrat situation). Menisken tog sig lite i kragen och Ronnie spelades fri av Karten, placerade den vackert i nedre högra hörnet av målet. Sen spelade vi bra ett tag, men till slut fick Fiskebäck in 3-1 och allt gick åt helvete.
Varför frågar man sig?
Är det Neils ande som besatt oss alla. Smoggen låg visserligen tät över plan och Fiskebäcks kapten tackade oss med aningen ironi i rösten efter matchen för den härliga engelska fotbollen.
Eller var det gangsta-rapens våldsglorifiering som ordnade alla dessa gula kort, Calle var ju redan efter 5 minuter redo att kuta in på plan och börja slåss.
Eller kanske den aggresiva gå runt i mysbyxor-kulturen som genomsyrar allt från Norrland.
Pinsamt var det i vilket fall. Att inte kunna handskas psykologiskt med en div 7 domares nycker. Jag bryr mig inte om röda, gula kort (snarare är jag lite stolt) eller straffsparkar, men att tappa fokus på spelet för att man tycker div 7 domaren är kass är oförlåtligt. Basta! Vi har ju tidigare vunnit med en kass fascistisk domare på plan.
Matchen sluta 18-0 och jag fick följa med in till Järntorget i Robbans van. Sen satte jag mig på 11an och satte på The Chronic på min gamla Sony Ipodkopia...
Samtidigt som Nuthin but a g-thang baby ebbade ut gled vagnen genom tunneln som separerar a-lagarnas, kommunisternas och knarkarnas Kortedala från Bergsjön.
Äntligen, back in the riktiga hood.
Sep08
Allt började så bra. Vi träffades vid Heden. Lidström noterade träffande att Calle, Micke och Karten såg ut som ett gäng hip-hopare. Micke spelade oförstående, Karten föreföll oförstående. Johan och Jocke skulle köra. Jag sjönk ner i baksätet på Jockes Peugeot. Baksätet på Jockes peugeot var endast snäppet rymligare än baksätet på Migas "sport"-bil. Alltså fick jag prompt sätta mig upp när framsätet skulle fällas bak för att få plats med Lappalainen där. Vi manövrerade ut på vägen och satte kurs mot Göteborgs West Side. Vädret var nice, solen höll på att gå ner över stilla havet och stereon pumpade Snoop Dogg. Det enda som saknades var lite pneumatics då vi tog av mot Långebeach, körde lite fel, men till slut kom fram till Fiskebäcks hemmaplan. (Fiskebäck motsvarade snarast den helvita delen av Hollywood än nåt annat. Så ni inte får för er nåt annat.) I omklädningsrummet steg stämningen, Pontus och Johan hade t.o.m. tagit med några extra lite cigaretter (the chronic på svenska) som skulle rökas efter vinsten. Härlit.
Lite senare började skiten. Menisken började lite halvkasst. Fiskebäck bättre. Efter ett tag stod också därefter 1-0 (vackert långskott) sen 2-0 (klassiskt Menisken spelar förvirrat situation). Menisken tog sig lite i kragen och Ronnie spelades fri av Karten, placerade den vackert i nedre högra hörnet av målet. Sen spelade vi bra ett tag, men till slut fick Fiskebäck in 3-1 och allt gick åt helvete.
Varför frågar man sig?
Är det Neils ande som besatt oss alla. Smoggen låg visserligen tät över plan och Fiskebäcks kapten tackade oss med aningen ironi i rösten efter matchen för den härliga engelska fotbollen.
Eller var det gangsta-rapens våldsglorifiering som ordnade alla dessa gula kort, Calle var ju redan efter 5 minuter redo att kuta in på plan och börja slåss.
Eller kanske den aggresiva gå runt i mysbyxor-kulturen som genomsyrar allt från Norrland.
Pinsamt var det i vilket fall. Att inte kunna handskas psykologiskt med en div 7 domares nycker. Jag bryr mig inte om röda, gula kort (snarare är jag lite stolt) eller straffsparkar, men att tappa fokus på spelet för att man tycker div 7 domaren är kass är oförlåtligt. Basta! Vi har ju tidigare vunnit med en kass fascistisk domare på plan.
Matchen sluta 18-0 och jag fick följa med in till Järntorget i Robbans van. Sen satte jag mig på 11an och satte på The Chronic på min gamla Sony Ipodkopia...
Samtidigt som Nuthin but a g-thang baby ebbade ut gled vagnen genom tunneln som separerar a-lagarnas, kommunisternas och knarkarnas Kortedala från Bergsjön.
Äntligen, back in the riktiga hood.
Sep08
mot Göteborg City - Mannen från Mariestad
Menisken IF vs Göteborgs City FF 4-2
Johan
Yeah -- you felt it was because of some lack of trust of confidence -- but it's -- it's, because I admire you and I love you that I kept things secret from you. That's why at his moment you're the only one I completely trust. Karten -- ah, he's got a good heart -- but he's week, and he's stupid, and this is life and death. Sina, you're my målvaktsbrother.
Sina
I always wanted to thought of as a brother by you, Johan -- a real målvaktsbrother.
Johan
I know. You're gonna take over -- you're gonna be the Målvakt. If what I think has happened has happened, I'm gonna leave here tonight. I give you complete power, Sina -- over Karten and his men, Ronnie, Calle P, everyone. I am trusting you with the lives of my lag and my spelare -- the future of this förening.
Vi kan endast spekulera, men det är onekligen något åt det här hållet som jag tror diskussionerna rörde sig vid lagledningens krismöte efter uppgiften läckt ut att Johan Källström skulle komma att utebli från den så viktiga matchen mot Göteborgs City FF. Det räcker med att endast snegla åt statistikhållet för att förstå problemet. Johan har spelat 12 av 16 matcher. Johan har släppt in endast 19 av 42 mål. Alltså borde man ha kunnat räkna med en 5 mål uppförsbacke för att ens lyckas kvittera mot GCFF. (Speciellt så om man även i åtanke hade vårt senaste resultat mot nämnda lag: 0-6)
Det kan jag säga att jag räknade med.
Men jag räknade inte med Sina, halvguden.
Jag vill ju inte förminska er andra eller edera prestationer men Sina var ju faktiskt Sina. Jag har dessutom glömt bort vad alla andra presterade i samband med att jag drack lite för mycket i helgen men jag vill förstå att ingen av er förebrår mig för det då man släppte ut en av bakfylla påtagligt påverkad Calle på plan.
I vilket fall, jag anlände alltså Meniskens klubbrum lite tidigt; dörren låst, ingen vaktmästare inom räckhåll. Omklädningsrummet var fullsmockat med GCFFare som bytte om till Metallicas St. Anger (sic) på högsta volym. Något störd av detta uschla musikval gick jag ut ur lokalen och mötte upp Christofer eller Chris som han också kan kallas. Sen började Meniskrarna strömma till. GCFF drog snart vidare och vi kunde åtnjuta lite tystnad.
Var fortfarande övertygad om att vi skulle förlora men blev aningen inspirerad av Pontus och Johan (Den nye alltså) som var så övertända att man blev rädd. Den gnutta hopp de två tände släcktes dock så fort Sina kom. En så pass suave målvakt skulle aldrig fungera liksom. Han verkade ju nästan hög. Avtrubbad av spårvagnskörning på de värsta tänkbara passen, a.k.a. Meniskens träningstidspass, gick han runt nedtjackad som en filbunke i klubblokalen.
Resten av dagen minns jag lite som en dröm...
Det var trevligt på bänken med Micke, Fredrik och Calle. Alla måste stoppa in tröjan i byxorna. Man fick inte prata med domaren om man inte var kapten. Man fick inte springa över sidolinjen hur som helst. Folk som står vi sidlinjen måste uppmärksamma domaren på att bollen är ute om så är fallet.
Man ska inte skrika offside utan fortsätta spela tills domaren blåser. Jag minns vi gjorde 4 mål varav Sina ett gjorde på straff, att GCFF gjorde 2 mål samt att jag är övertygad om att Sina om jag hade bett honom hade gjort en skorpionen-räddning.
Tänk, nu tuffar han säkert runt där ute nånstans i en sjuans eller åttans spårvagn, plingar några extra gånger åt idioter som springer över spåren eller taxichauffören som just kört in i vagnen, hjälper någon gammal tant som vill betala i biljettluckan där man inte längre får, allt med hans patenterade Sina-leende.
Sep08
Johan
Yeah -- you felt it was because of some lack of trust of confidence -- but it's -- it's, because I admire you and I love you that I kept things secret from you. That's why at his moment you're the only one I completely trust. Karten -- ah, he's got a good heart -- but he's week, and he's stupid, and this is life and death. Sina, you're my målvaktsbrother.
Sina
I always wanted to thought of as a brother by you, Johan -- a real målvaktsbrother.
Johan
I know. You're gonna take over -- you're gonna be the Målvakt. If what I think has happened has happened, I'm gonna leave here tonight. I give you complete power, Sina -- over Karten and his men, Ronnie, Calle P, everyone. I am trusting you with the lives of my lag and my spelare -- the future of this förening.
Vi kan endast spekulera, men det är onekligen något åt det här hållet som jag tror diskussionerna rörde sig vid lagledningens krismöte efter uppgiften läckt ut att Johan Källström skulle komma att utebli från den så viktiga matchen mot Göteborgs City FF. Det räcker med att endast snegla åt statistikhållet för att förstå problemet. Johan har spelat 12 av 16 matcher. Johan har släppt in endast 19 av 42 mål. Alltså borde man ha kunnat räkna med en 5 mål uppförsbacke för att ens lyckas kvittera mot GCFF. (Speciellt så om man även i åtanke hade vårt senaste resultat mot nämnda lag: 0-6)
Det kan jag säga att jag räknade med.
Men jag räknade inte med Sina, halvguden.
Jag vill ju inte förminska er andra eller edera prestationer men Sina var ju faktiskt Sina. Jag har dessutom glömt bort vad alla andra presterade i samband med att jag drack lite för mycket i helgen men jag vill förstå att ingen av er förebrår mig för det då man släppte ut en av bakfylla påtagligt påverkad Calle på plan.
I vilket fall, jag anlände alltså Meniskens klubbrum lite tidigt; dörren låst, ingen vaktmästare inom räckhåll. Omklädningsrummet var fullsmockat med GCFFare som bytte om till Metallicas St. Anger (sic) på högsta volym. Något störd av detta uschla musikval gick jag ut ur lokalen och mötte upp Christofer eller Chris som han också kan kallas. Sen började Meniskrarna strömma till. GCFF drog snart vidare och vi kunde åtnjuta lite tystnad.
Var fortfarande övertygad om att vi skulle förlora men blev aningen inspirerad av Pontus och Johan (Den nye alltså) som var så övertända att man blev rädd. Den gnutta hopp de två tände släcktes dock så fort Sina kom. En så pass suave målvakt skulle aldrig fungera liksom. Han verkade ju nästan hög. Avtrubbad av spårvagnskörning på de värsta tänkbara passen, a.k.a. Meniskens träningstidspass, gick han runt nedtjackad som en filbunke i klubblokalen.
Resten av dagen minns jag lite som en dröm...
Det var trevligt på bänken med Micke, Fredrik och Calle. Alla måste stoppa in tröjan i byxorna. Man fick inte prata med domaren om man inte var kapten. Man fick inte springa över sidolinjen hur som helst. Folk som står vi sidlinjen måste uppmärksamma domaren på att bollen är ute om så är fallet.
Man ska inte skrika offside utan fortsätta spela tills domaren blåser. Jag minns vi gjorde 4 mål varav Sina ett gjorde på straff, att GCFF gjorde 2 mål samt att jag är övertygad om att Sina om jag hade bett honom hade gjort en skorpionen-räddning.
Tänk, nu tuffar han säkert runt där ute nånstans i en sjuans eller åttans spårvagn, plingar några extra gånger åt idioter som springer över spåren eller taxichauffören som just kört in i vagnen, hjälper någon gammal tant som vill betala i biljettluckan där man inte längre får, allt med hans patenterade Sina-leende.
Sep08
mot Majorna - Migas har tio år till pension!
MENISKEN - MAJORNA BK 0-3
Jag hade från början tänkt att förra veckans matchref skulle, och då apropå Åkes horisontaldans/spasmattack, ha handlat om unga spelare kontra äldre.
Speciellt så efter att, för femtioelfte gången ha fått höra nån gnälla över att han känner att han inte är tjugo längre. Well, tänkte jag skriva, Jag känner mig som den tjugoåring jag praktiskt taget är. Efter varje träning, efter varje match känner jag mig lite snabbare, lite bättre, lite uthålligare. Och när jag lägger i den där extra växeln, jag aldrig tidigare har ägt ute på plan, är jag en ung Michael Owens anno 1998, Majakovskij som skriver
"У меня в душе ни одного седого волоса, и старческой нежности нет в ней! Мир огромив мощью голоса, иду – красивый, двадцатидвухлетний."
eller T1000 som kutar efter folk med sådana där Usain Bolt steg och slänger sig
och förvandlar benet till ett kromat stålsvärd som skär genom boll och anklar och lämnar en paraolympier efter sig med blodet sprutandes ur benstumparna och en paff boll.
Nu blev det inte så att jag skrev dessa tankar då jag fann dem en smula over the top. Jag är ju knappast en ny nr 50.
Ändå blev jag så klart besviken när Meniskens knatteavdelning krossade mina fascistoida drömmar om den unge superkrigaren. Ronnie 26, Robban 22 och Fredrik 22.
Alla gav de upp på grund av småkrämpor. Nog för att även jag ibland vill hävda att jag stod på min fysiska top när jag var nio och staplade ved och drog grenar hemma på gården. Men kom igen! Tänk på alla gamla (27+) meniskrar som stannade kvar och kämpade! Till och med gamle Per Svensson, som efter vad jag kan utröna gått i pension, trotsade sina ålderskrämpor för att komma ned och njuta av lite högklassig fotboll.
För visst spelade Menisken emellanåt superbt. Halva första halvlek var något av en fröjd för ögat att skåda, Jocke, Pontus och Ronnie lyste i anfallet. Mittfältet och backlinjen spelade säkert som sällan tidigare och Johan var kanske bäste man på plan under hela matchen. Majorna som hade "katastrofen" 1-1 från våren i bakhuvudet blev mer och mer frustrerade. Nån försökte ta halvnelson på Ronnie. En annan (Neil, som fick gult kort för tilltaget) gav Majornas målvakt en hockeytackling som skulle gjort Walle stolt. Sen tryckte Majorna på och fick in en boll i boet.
1-0.
Halvlek.
Fredrik byts ut. Jag går in. På höger mittfält. En nästan helt ny position för mig. Jag får panik. Neil hjälper mig med ett par visdomsord. Johan likaså. Ronnie får kramp. Jag springer dit för att hjälpa honom. Jag får panik. Det är första gången jag hjälper nån med kramp. Jag tar tag i foten på honom och trycker lite på Måfå. Ronnie skriker.
Ut lite hjälpande visdomsord och tills slut får jag ändå till det. Till Ronnies sorg vill ingen av klendankarna Robban och Fredrik dock byta med honom. Till slut offrar sig ändå Fredrik. Menisken börjar spela riktigt segt. Ingen orkar riktigt springa och uppspelen stannar för det mesta vid mittcirkeln. Vi släpper in två mål till. Matchen tar slut och vi är lite tillbaka där vi började.
För nog är det så, att en av anledningarna att Majorna (med ett gäng hetlevrade ungtuppar) vinner över Meniskens rutinerade mannar att ung ändå är äldst.
Sep 08
Jag hade från början tänkt att förra veckans matchref skulle, och då apropå Åkes horisontaldans/spasmattack, ha handlat om unga spelare kontra äldre.
Speciellt så efter att, för femtioelfte gången ha fått höra nån gnälla över att han känner att han inte är tjugo längre. Well, tänkte jag skriva, Jag känner mig som den tjugoåring jag praktiskt taget är. Efter varje träning, efter varje match känner jag mig lite snabbare, lite bättre, lite uthålligare. Och när jag lägger i den där extra växeln, jag aldrig tidigare har ägt ute på plan, är jag en ung Michael Owens anno 1998, Majakovskij som skriver
"У меня в душе ни одного седого волоса, и старческой нежности нет в ней! Мир огромив мощью голоса, иду – красивый, двадцатидвухлетний."
eller T1000 som kutar efter folk med sådana där Usain Bolt steg och slänger sig
och förvandlar benet till ett kromat stålsvärd som skär genom boll och anklar och lämnar en paraolympier efter sig med blodet sprutandes ur benstumparna och en paff boll.
Nu blev det inte så att jag skrev dessa tankar då jag fann dem en smula over the top. Jag är ju knappast en ny nr 50.
Ändå blev jag så klart besviken när Meniskens knatteavdelning krossade mina fascistoida drömmar om den unge superkrigaren. Ronnie 26, Robban 22 och Fredrik 22.
Alla gav de upp på grund av småkrämpor. Nog för att även jag ibland vill hävda att jag stod på min fysiska top när jag var nio och staplade ved och drog grenar hemma på gården. Men kom igen! Tänk på alla gamla (27+) meniskrar som stannade kvar och kämpade! Till och med gamle Per Svensson, som efter vad jag kan utröna gått i pension, trotsade sina ålderskrämpor för att komma ned och njuta av lite högklassig fotboll.
För visst spelade Menisken emellanåt superbt. Halva första halvlek var något av en fröjd för ögat att skåda, Jocke, Pontus och Ronnie lyste i anfallet. Mittfältet och backlinjen spelade säkert som sällan tidigare och Johan var kanske bäste man på plan under hela matchen. Majorna som hade "katastrofen" 1-1 från våren i bakhuvudet blev mer och mer frustrerade. Nån försökte ta halvnelson på Ronnie. En annan (Neil, som fick gult kort för tilltaget) gav Majornas målvakt en hockeytackling som skulle gjort Walle stolt. Sen tryckte Majorna på och fick in en boll i boet.
1-0.
Halvlek.
Fredrik byts ut. Jag går in. På höger mittfält. En nästan helt ny position för mig. Jag får panik. Neil hjälper mig med ett par visdomsord. Johan likaså. Ronnie får kramp. Jag springer dit för att hjälpa honom. Jag får panik. Det är första gången jag hjälper nån med kramp. Jag tar tag i foten på honom och trycker lite på Måfå. Ronnie skriker.
Ut lite hjälpande visdomsord och tills slut får jag ändå till det. Till Ronnies sorg vill ingen av klendankarna Robban och Fredrik dock byta med honom. Till slut offrar sig ändå Fredrik. Menisken börjar spela riktigt segt. Ingen orkar riktigt springa och uppspelen stannar för det mesta vid mittcirkeln. Vi släpper in två mål till. Matchen tar slut och vi är lite tillbaka där vi började.
För nog är det så, att en av anledningarna att Majorna (med ett gäng hetlevrade ungtuppar) vinner över Meniskens rutinerade mannar att ung ändå är äldst.
Sep 08
mot AIF - Hvorfor er Åke syk?
MENISKEN IF - AIF GÖTEBORG 2-0
Dagen efter.
Idag mår jag lite illa. Jag skulle gärna säga att det beror på att jag hängde på Lidström till Chalmers (pubrunda), drack mig redlös, och somnade i vägochvattenfontänen med ansiktet neråt waterboarding-style.
Eller att det beror på att jag hängde med Calle P på en hamburgare och öl, drack mig redlös och somnade, tillsammans, tänkandes: det där FC Gothia kanske inte är en sån dum idé.
Nu beror mitt illamående snarare på att jag inte drack eller åt något på runt 18 timmar efter matchen förutom en kaffe en bulle, en brownie och ett knäckebröd, än på att jag firade vår vinst på något oansvarigt sätt. Därför går jag ut med en allmän uppmaning:
Fira! Sup och knarka! Men glöm inte att äta och dricka!
I mitt nuvarande tillstånd ska jag ändå ge er en matchrapport:
Där var han, Colina Jr., en skallig domare med örnblick, som kikade ut över heden. Hans isblick frös fast oss i backen och hans öga för oschysst spel gjorde oss knäsvaga; livrädda att han skulle komma att ta sig an vår match mot arbetarna och ge rött kort till Neil när Neil eventuellt skulle börja karatesparka på liggande motståndare.
Nu var det ju som tur var inte vår match Colina Jr bedömde, utan en match vi tvingades titta på, då Menisken nästan blivit så fina i kanten att man ens vägrar värma upp på grus, och då nu alla gräsplättar var upptagna.
När vi till slut ändå tvingade ut oss på grus började också Wallander genast gnälla om "kontraktsbrott".
Sedan var det dags för match. Match mot Arbetarnas IF som dagen till ära fick spela i Meniskens vita tröjor (grattis). Det var även den stora comebacken för Migas, Ronnie och Fredrik efter mer eller mindre långa sortier (Ronnie har t.ex. gått och gift sig).
"Nykomlingarna" samt Jockes kompis som var publik bjöds också sannerligen på arketypiskt div 7 spel:
Sparkar, knuffar, misstag i backlinjer, långa bollar på bengt och fula mål.
Det sistnämnda stod en av "nykomlingarna" själv för då Ronnie gjorde mål genom att först skjuta på målvakten och sedan forcera in returen med hela kroppen.
Det förstnämnda svarade Neil för då han under ett kort tag spårade ut och började agera aningen irrationellt. Spekulationerna haglade vid sidan av plan.
Full?, Englands missade EM-plats?, Brittiska imperiets fall? eller bara vanlig engelsk fotbollskultur?
I vilket fall gjorde Robban 2-0 och efter vad jag har hört var det ett fantastiskt mål. Själv stod jag som vanligt och tittade åt ett annat håll.
Robban tog enligt uppgift bollen vid halvplan, gjorde en Maradona, passade sig själv, gjorde tunnel på en arbetare och satte bollen i krysset.
[(Allt detta är enligt uppgift inte sant. (Robban gjorde dock utan tvekan 2-0 målet. (Enligt mina källor)))]
Sen var det typ halvtid och sen andra halvlek då Åke (som är ungefär lika gammal som Johan) fick en smäll på knät och låg och sprattlade som en fisk på torra land tills vi räddade honom med en begagnad ispåse som sedan passades vidare till en arbetare som fick ont strax efter. (Påsen hade tidigare lånats ut till en annan skadad arbetare.) Det var hemskt men såg också roligt ut, ungefär som videoklipp på internet. Jag hoppas att alla mår bra till nästa match.
Mickes knä, Åkes knä, Neils psyke, Fredriks fötter, Jockes kompis, Kartens hund, Ronnies fru och Walles hockeylag.
Är ni sjuka, krya på er! Är ni friska, stay friska!
September 2008
Dagen efter.
Idag mår jag lite illa. Jag skulle gärna säga att det beror på att jag hängde på Lidström till Chalmers (pubrunda), drack mig redlös, och somnade i vägochvattenfontänen med ansiktet neråt waterboarding-style.
Eller att det beror på att jag hängde med Calle P på en hamburgare och öl, drack mig redlös och somnade, tillsammans, tänkandes: det där FC Gothia kanske inte är en sån dum idé.
Nu beror mitt illamående snarare på att jag inte drack eller åt något på runt 18 timmar efter matchen förutom en kaffe en bulle, en brownie och ett knäckebröd, än på att jag firade vår vinst på något oansvarigt sätt. Därför går jag ut med en allmän uppmaning:
Fira! Sup och knarka! Men glöm inte att äta och dricka!
I mitt nuvarande tillstånd ska jag ändå ge er en matchrapport:
Där var han, Colina Jr., en skallig domare med örnblick, som kikade ut över heden. Hans isblick frös fast oss i backen och hans öga för oschysst spel gjorde oss knäsvaga; livrädda att han skulle komma att ta sig an vår match mot arbetarna och ge rött kort till Neil när Neil eventuellt skulle börja karatesparka på liggande motståndare.
Nu var det ju som tur var inte vår match Colina Jr bedömde, utan en match vi tvingades titta på, då Menisken nästan blivit så fina i kanten att man ens vägrar värma upp på grus, och då nu alla gräsplättar var upptagna.
När vi till slut ändå tvingade ut oss på grus började också Wallander genast gnälla om "kontraktsbrott".
Sedan var det dags för match. Match mot Arbetarnas IF som dagen till ära fick spela i Meniskens vita tröjor (grattis). Det var även den stora comebacken för Migas, Ronnie och Fredrik efter mer eller mindre långa sortier (Ronnie har t.ex. gått och gift sig).
"Nykomlingarna" samt Jockes kompis som var publik bjöds också sannerligen på arketypiskt div 7 spel:
Sparkar, knuffar, misstag i backlinjer, långa bollar på bengt och fula mål.
Det sistnämnda stod en av "nykomlingarna" själv för då Ronnie gjorde mål genom att först skjuta på målvakten och sedan forcera in returen med hela kroppen.
Det förstnämnda svarade Neil för då han under ett kort tag spårade ut och började agera aningen irrationellt. Spekulationerna haglade vid sidan av plan.
Full?, Englands missade EM-plats?, Brittiska imperiets fall? eller bara vanlig engelsk fotbollskultur?
I vilket fall gjorde Robban 2-0 och efter vad jag har hört var det ett fantastiskt mål. Själv stod jag som vanligt och tittade åt ett annat håll.
Robban tog enligt uppgift bollen vid halvplan, gjorde en Maradona, passade sig själv, gjorde tunnel på en arbetare och satte bollen i krysset.
[(Allt detta är enligt uppgift inte sant. (Robban gjorde dock utan tvekan 2-0 målet. (Enligt mina källor)))]
Sen var det typ halvtid och sen andra halvlek då Åke (som är ungefär lika gammal som Johan) fick en smäll på knät och låg och sprattlade som en fisk på torra land tills vi räddade honom med en begagnad ispåse som sedan passades vidare till en arbetare som fick ont strax efter. (Påsen hade tidigare lånats ut till en annan skadad arbetare.) Det var hemskt men såg också roligt ut, ungefär som videoklipp på internet. Jag hoppas att alla mår bra till nästa match.
Mickes knä, Åkes knä, Neils psyke, Fredriks fötter, Jockes kompis, Kartens hund, Ronnies fru och Walles hockeylag.
Är ni sjuka, krya på er! Är ni friska, stay friska!
September 2008
mot Grimmered
Lidas bönade och bad om att vi skulle glömma den här matchen. Icke sa nicke. Här ska vändas på varje sten. Även om vi gör det all hast då det är derby i morgon och ny match på tisdag.
Matchen gick till, enligt följande:
Några värmer upp på gräsmattan vid långsidan av plan, då det pågår fotbollsmatch där vi önskar vara. Vi bli bortkörda därifrån med motiveringen att Göteborg har nog med gräsplaner utan gräs. Vi kör bort ungarna som leker vid kortsidan av plan med motiveringen att vi ska värma upp där. Kidsen försöker köra bort de spelande lagen genom att skjuta in en boll på plan. Domaren avvisar dem och spelare nr 10 från ett av lagen på plan försöker likt min far sätta sig i respekt genom att skjuta ungarnas boll så högt och långt bort som han kan. (Min far begrät med jämna mellanrum i min ungdom att han aldrig hade fått möjligheten att spela fotboll när han var liten då han uppfostrats i en tradition av arbete och revelj. Eftersom han således inte var särledes bra på fotboll försökte han sätta sig i respekt hos oss barn genom att dra på sig gummistövlarna och skjuta bollen en bra bit över laggårn.)
Sen kan vi äntra planen.
Vi värmer upp. Solen värmer upp oss. Och en stund in i matchen blåser domaren för vätskepaus.
Det är 10-15 grader ute. Så ingen förstår riktigt varför.
Menisken spelar så där . 4-4-2. Gör mål på kontringar. Har inte riktigt den koll på mittfältet som jag annars i år har vant mig vid.
En satt nr. 20 från grimmered stångar sig blodig.
Kim sätter en strut. Kim blir arg.
Johan(Schager) är arg. Johan(1) blir arg.
Calle P gör ett mål.
Grimmered gör mål. Nån blir arg.
Solen skiner.
Nr. 20 blir tvångsbänkad av domaren.
Vi gör nåt mer mål.
Grimmered gör en massa mål på tio minuter typ.
Lidas blir jätteledsen.
Christian är väldigt självkritisk på forumet.
Sen är matchen slut.
Det krävs åtgärder här, ok? Så här kan vi ju inte fortsätta.
Kanske en majblomma är rätt svar?
Som Johan, när han försöker rädda serietidningen Kapten Stofil från oundviklig nedläggning (beslut redan fattat) genom att bära en pin föreställandes den förre detta Töreboda-profilen kanske vi ska skapa vår egen mustasch-kampanj. Bär ett litet rosa band mot bröstcancern eller som en snubbe från Hisingen jag känner; en smal rosa slips (Eller det var egentligen för att han tyckte det så tjusigt ut.). Det kryllar av dessa pin, band och andra externa attributskampanjer.
Se ut. Visa ditt stöd. Så ordnar det sig. Då kommer vi börja vinna.
Vad jag vill säga i dessa tider av förluster och avställda vinster är helt enkelt:
Meniskrar, mot supportershopen!
Matchen gick till, enligt följande:
Några värmer upp på gräsmattan vid långsidan av plan, då det pågår fotbollsmatch där vi önskar vara. Vi bli bortkörda därifrån med motiveringen att Göteborg har nog med gräsplaner utan gräs. Vi kör bort ungarna som leker vid kortsidan av plan med motiveringen att vi ska värma upp där. Kidsen försöker köra bort de spelande lagen genom att skjuta in en boll på plan. Domaren avvisar dem och spelare nr 10 från ett av lagen på plan försöker likt min far sätta sig i respekt genom att skjuta ungarnas boll så högt och långt bort som han kan. (Min far begrät med jämna mellanrum i min ungdom att han aldrig hade fått möjligheten att spela fotboll när han var liten då han uppfostrats i en tradition av arbete och revelj. Eftersom han således inte var särledes bra på fotboll försökte han sätta sig i respekt hos oss barn genom att dra på sig gummistövlarna och skjuta bollen en bra bit över laggårn.)
Sen kan vi äntra planen.
Vi värmer upp. Solen värmer upp oss. Och en stund in i matchen blåser domaren för vätskepaus.
Det är 10-15 grader ute. Så ingen förstår riktigt varför.
Menisken spelar så där . 4-4-2. Gör mål på kontringar. Har inte riktigt den koll på mittfältet som jag annars i år har vant mig vid.
En satt nr. 20 från grimmered stångar sig blodig.
Kim sätter en strut. Kim blir arg.
Johan(Schager) är arg. Johan(1) blir arg.
Calle P gör ett mål.
Grimmered gör mål. Nån blir arg.
Solen skiner.
Nr. 20 blir tvångsbänkad av domaren.
Vi gör nåt mer mål.
Grimmered gör en massa mål på tio minuter typ.
Lidas blir jätteledsen.
Christian är väldigt självkritisk på forumet.
Sen är matchen slut.
Det krävs åtgärder här, ok? Så här kan vi ju inte fortsätta.
Kanske en majblomma är rätt svar?
Som Johan, när han försöker rädda serietidningen Kapten Stofil från oundviklig nedläggning (beslut redan fattat) genom att bära en pin föreställandes den förre detta Töreboda-profilen kanske vi ska skapa vår egen mustasch-kampanj. Bär ett litet rosa band mot bröstcancern eller som en snubbe från Hisingen jag känner; en smal rosa slips (Eller det var egentligen för att han tyckte det så tjusigt ut.). Det kryllar av dessa pin, band och andra externa attributskampanjer.
Se ut. Visa ditt stöd. Så ordnar det sig. Då kommer vi börja vinna.
Vad jag vill säga i dessa tider av förluster och avställda vinster är helt enkelt:
Meniskrar, mot supportershopen!
mot Olskroken
Menisken - Olskroken 2-2
Vi var tä'baka på fjäll'e. Där i solen i snön bröt en vårbäck fram och böljade, kluckande, dansande ner för bergsidan. Gyllene som ett nyplockat hjortron smekte den våra strupar när vi åpet sörplade i oss av den skummande gudasaften.
I sanning, befann vi oss inte i en Jameson "rouff cuntrey, smoooth wheskey" reklam. Njaeäj, men dock i den svenska motsvarigheten, Norrlands Guld, dito. Så, och, till den milda grad att Calle kände sig tvingad att säga "Få'ja lit' kylsprej?".
Ja, den mannen har nog inte en direkt sund inställning till alkoholen.
Memorera hela reklamfilmer om alkohol utantill, gå ut och beställa två kannor öl en vardagskväll, dyka upp bakfull till match och gå igång så jävla hårt på att det ligger en, två öl och väntar efter match att man trycker in två mål på ren vilja.
Nu var ju båda målen iof hyfsat tjusiga, men jag vill ändå inte underskatta "morot framför åsna"-effekten.
En som då har betydligt större kontroll över sitt drickande var också den som denna dag nästan ledde oss till seger. Karten började (efter uppvärmningen) med att gå igenom taktik med hjälp av vattenflaskor. Neils vattenflaska sprang väldigt mycket.
Sen började matchen.
Första halvlek.
Ett sorgligt kapitel.
Tror jag.
Det är svårt för mig att veta, då jag var involverad i en fyrkant vid sidan av plan och mest stod och passade de andra tre fyrkantshörnen.
Det jag dock såg av första halvlek var segt. Tråkigt. Menisken är bra på att hålla i bollen, men ofta dåligt alerta i passningsspelet.
Sen gjorde Olskroken 1-0.
Efter halvtidsvilan fick jag springa ut på plan för att dra Kapten Pers nummer i smutsen. Det enda av värde jag gjorde var att lura med mig två backar så att Mattias kunde assistera Calle i 1-1 målet. Calle fick passningen och lobbskruvade en chip runt målvaktens vänstra sida: vackert.
Calle stod även för 2-1 målet genom nick på hörna.
Nu fick "Kroken", som de visst kallar sig själva ångest, och kämpade och kämpade tills de fått in ett fult kvitteringsmål med 4 minuter kvar.
Marjam (Vars namn -Om det nu verkligen är hans namn(jag drar mig till minnes -och det ogärna- fallet Neo)- inte har något med Robin Hoods tjej MARION att göra utan uppenbarligen är en mansform av det vackra flicknamnet Mirjam.) fyllde 30 bast och bjöd på öl.
En veritabel vinstkväll med andra ord.
Vi var tä'baka på fjäll'e. Där i solen i snön bröt en vårbäck fram och böljade, kluckande, dansande ner för bergsidan. Gyllene som ett nyplockat hjortron smekte den våra strupar när vi åpet sörplade i oss av den skummande gudasaften.
I sanning, befann vi oss inte i en Jameson "rouff cuntrey, smoooth wheskey" reklam. Njaeäj, men dock i den svenska motsvarigheten, Norrlands Guld, dito. Så, och, till den milda grad att Calle kände sig tvingad att säga "Få'ja lit' kylsprej?".
Ja, den mannen har nog inte en direkt sund inställning till alkoholen.
Memorera hela reklamfilmer om alkohol utantill, gå ut och beställa två kannor öl en vardagskväll, dyka upp bakfull till match och gå igång så jävla hårt på att det ligger en, två öl och väntar efter match att man trycker in två mål på ren vilja.
Nu var ju båda målen iof hyfsat tjusiga, men jag vill ändå inte underskatta "morot framför åsna"-effekten.
En som då har betydligt större kontroll över sitt drickande var också den som denna dag nästan ledde oss till seger. Karten började (efter uppvärmningen) med att gå igenom taktik med hjälp av vattenflaskor. Neils vattenflaska sprang väldigt mycket.
Sen började matchen.
Första halvlek.
Ett sorgligt kapitel.
Tror jag.
Det är svårt för mig att veta, då jag var involverad i en fyrkant vid sidan av plan och mest stod och passade de andra tre fyrkantshörnen.
Det jag dock såg av första halvlek var segt. Tråkigt. Menisken är bra på att hålla i bollen, men ofta dåligt alerta i passningsspelet.
Sen gjorde Olskroken 1-0.
Efter halvtidsvilan fick jag springa ut på plan för att dra Kapten Pers nummer i smutsen. Det enda av värde jag gjorde var att lura med mig två backar så att Mattias kunde assistera Calle i 1-1 målet. Calle fick passningen och lobbskruvade en chip runt målvaktens vänstra sida: vackert.
Calle stod även för 2-1 målet genom nick på hörna.
Nu fick "Kroken", som de visst kallar sig själva ångest, och kämpade och kämpade tills de fått in ett fult kvitteringsmål med 4 minuter kvar.
Marjam (Vars namn -Om det nu verkligen är hans namn(jag drar mig till minnes -och det ogärna- fallet Neo)- inte har något med Robin Hoods tjej MARION att göra utan uppenbarligen är en mansform av det vackra flicknamnet Mirjam.) fyllde 30 bast och bjöd på öl.
En veritabel vinstkväll med andra ord.
mot Billdal - Meniskandal
Meniskandal
Det första som slår en när mig när vi anländer Billdals hemma-arena är att det ligger i en hage, nr 2: gräsplanen (den mytomspunna äkta gräs-gräsplanen som man måste åka en mil utanför stan för att nå) är troligen den sämsta äkta gräs-gräsplan jag någonsin sett. Möjligen är den jämförbar med min gamla högstadieskolas gräsplätt på vilken vi en gång spelade Rugby vilket var ganska roligt. Nr: 3: Laget vi ska möta är ungt, har en tränare i Tommy Söderberg-stass och består i mina ögon av ett gäng med dvärgar.
Ja, trots att vi har bannat oss själva: "underskatta dem inte, det var det Grimmered gjorde med oss, tänk sista kvarten hela tiden, Div 7, allt kan hända", kunde jag inte låta bli att se deras noll poäng och 36 insläppta mål skina som en leende sol ner på oss där i hagen på landet. Kunde inte låta bli att se Neil komma svävandes, krökt som en ostbåge och nicka in mål på mål på mål. Kunde inte låta bli att se Pontus dribbla in mål på mål på mål. Kunde inte låta bli att se Andy vid sidlinjen, glad som en lärka, kvittrandes "10-0, bra jobbat killar!" gång på gång på gång.
Billdals IF bestod inte av dvärgar. Det var bara planen som lutade åt deras håll.
Flera av dem var ganska långa.
Det visade sig när matchen började. Billdal var först på både första och andra. Gjorde fina nickningar i mittfältet.
Menisken tog det lugnt. Spelade lagerbäck-fotboll. Metodiskt. 1-0 så kan vi vila sen.
Billdals spelade Hiddink-fotboll. Inte så rutinerat. Inte så tekniskt skickligt. Men med en otrolig hunger.
(De hade dessutom lika mycket otur med ramträffar som Ryssland.)
Menisken hade även vi några ramträffar men kanske framför allt problem med underlaget och planens storlek. Långboll efter långboll gick allt för långt.
Neil nickade inte många gånger, och när han gjorde det var det oftast med fötterna på jorden.
Pontus dribblade sig visserligen förbi 3-4 billdalsspelare några gånger, men blev det nåt mål? Nej.
Andy var inte glad som en lärka.
Själv blev jag så bedrövad att jag under stora delar av matchen drabbades av fältkoma. Istället för att titta på matchen stod jag och sparkade planlöst på en av reservbollarna.
Andra halvlek fortsatte ungefär i samma stil. Menisken slutade försöka nå anfallarna med långbollar som ändå försvann i det höga gräset bakom motståndarmålet och började spela mer genom Åke på vänsterkanten och genom Noring på mitten. En förbättring som till slut gav betalt i David Bukos 1-0 mål. Vi blev i mina ögon samtidigt ännu sämre på att gå in i duellerna och matchen slutade 1-1.
Jag saknade Migas stürmschaftsführerstämma den dagen kan jag säga.
Skäll på mig! stånga mig! gör vad som helst! säg bara inte att vi gjorde en ok match. (Tjuren Ferdinand slickar Mikael på hans stora blomstertatuering på bröstet. Slut.)
Vårfinal: Spelarna betygsätts!
Joakim Lamotte ¤¤¤¤
Heter han verkligen så?
Neo Cheshire ¤¤¤¤
Vilken spelare! Vilket språk! Vilket namn! Vilken nickmaskin!
Rahan Pakravan ¤
Har inte direkt levt upp till förväntningarna.
Mikael Lappalainen ¤¤¤
2 mål på 4 matcher. Skadan drar dock ned betyget.
Per Svensson ¤¤¤
Guldmenisken bakfull. Dåligt föredöme.
Robert Nordström ¤¤¤¤
Övertygande debut.
Andreas Gunrup ¤¤¤¤
Vem är det? Är det han som har fått barn?
Erik Wallander ¤¤¤¤¤
Erik. Walle. Pele. Skräddan. Skräddarn. nr. 21. Mr. C.
3 poäng på 6 matcher.
Ronnie Larsson ¤¤¤
Fuskade till sig ett gult kort bara för att ha nåt i statistiken. I don't know.
Calle Pettersson ¤¤¤
Bråkar med domaren, aggressiv. Försöker se ut som en brottsling. Vår nye Eric Cantona?
Andreas A och J ¤¤¤¤
En jävla många Andreas i det här laget.
Lidström och Migas ¤¤¤¤
Backar ska ha gula kort! Inte fjanta sig och göra mål.
Edi Khoshaba ¤¤¤¤
Johan, Ludvig, Sven, Sina, Tobias, Henrik, Mattias 1 & 2, Zlatko, Karten, Chris, Noring, Åke, Pontus, Buko ¤¤¤
Ni behövs också.
Det första som slår en när mig när vi anländer Billdals hemma-arena är att det ligger i en hage, nr 2: gräsplanen (den mytomspunna äkta gräs-gräsplanen som man måste åka en mil utanför stan för att nå) är troligen den sämsta äkta gräs-gräsplan jag någonsin sett. Möjligen är den jämförbar med min gamla högstadieskolas gräsplätt på vilken vi en gång spelade Rugby vilket var ganska roligt. Nr: 3: Laget vi ska möta är ungt, har en tränare i Tommy Söderberg-stass och består i mina ögon av ett gäng med dvärgar.
Ja, trots att vi har bannat oss själva: "underskatta dem inte, det var det Grimmered gjorde med oss, tänk sista kvarten hela tiden, Div 7, allt kan hända", kunde jag inte låta bli att se deras noll poäng och 36 insläppta mål skina som en leende sol ner på oss där i hagen på landet. Kunde inte låta bli att se Neil komma svävandes, krökt som en ostbåge och nicka in mål på mål på mål. Kunde inte låta bli att se Pontus dribbla in mål på mål på mål. Kunde inte låta bli att se Andy vid sidlinjen, glad som en lärka, kvittrandes "10-0, bra jobbat killar!" gång på gång på gång.
Billdals IF bestod inte av dvärgar. Det var bara planen som lutade åt deras håll.
Flera av dem var ganska långa.
Det visade sig när matchen började. Billdal var först på både första och andra. Gjorde fina nickningar i mittfältet.
Menisken tog det lugnt. Spelade lagerbäck-fotboll. Metodiskt. 1-0 så kan vi vila sen.
Billdals spelade Hiddink-fotboll. Inte så rutinerat. Inte så tekniskt skickligt. Men med en otrolig hunger.
(De hade dessutom lika mycket otur med ramträffar som Ryssland.)
Menisken hade även vi några ramträffar men kanske framför allt problem med underlaget och planens storlek. Långboll efter långboll gick allt för långt.
Neil nickade inte många gånger, och när han gjorde det var det oftast med fötterna på jorden.
Pontus dribblade sig visserligen förbi 3-4 billdalsspelare några gånger, men blev det nåt mål? Nej.
Andy var inte glad som en lärka.
Själv blev jag så bedrövad att jag under stora delar av matchen drabbades av fältkoma. Istället för att titta på matchen stod jag och sparkade planlöst på en av reservbollarna.
Andra halvlek fortsatte ungefär i samma stil. Menisken slutade försöka nå anfallarna med långbollar som ändå försvann i det höga gräset bakom motståndarmålet och började spela mer genom Åke på vänsterkanten och genom Noring på mitten. En förbättring som till slut gav betalt i David Bukos 1-0 mål. Vi blev i mina ögon samtidigt ännu sämre på att gå in i duellerna och matchen slutade 1-1.
Jag saknade Migas stürmschaftsführerstämma den dagen kan jag säga.
Skäll på mig! stånga mig! gör vad som helst! säg bara inte att vi gjorde en ok match. (Tjuren Ferdinand slickar Mikael på hans stora blomstertatuering på bröstet. Slut.)
Vårfinal: Spelarna betygsätts!
Joakim Lamotte ¤¤¤¤
Heter han verkligen så?
Neo Cheshire ¤¤¤¤
Vilken spelare! Vilket språk! Vilket namn! Vilken nickmaskin!
Rahan Pakravan ¤
Har inte direkt levt upp till förväntningarna.
Mikael Lappalainen ¤¤¤
2 mål på 4 matcher. Skadan drar dock ned betyget.
Per Svensson ¤¤¤
Guldmenisken bakfull. Dåligt föredöme.
Robert Nordström ¤¤¤¤
Övertygande debut.
Andreas Gunrup ¤¤¤¤
Vem är det? Är det han som har fått barn?
Erik Wallander ¤¤¤¤¤
Erik. Walle. Pele. Skräddan. Skräddarn. nr. 21. Mr. C.
3 poäng på 6 matcher.
Ronnie Larsson ¤¤¤
Fuskade till sig ett gult kort bara för att ha nåt i statistiken. I don't know.
Calle Pettersson ¤¤¤
Bråkar med domaren, aggressiv. Försöker se ut som en brottsling. Vår nye Eric Cantona?
Andreas A och J ¤¤¤¤
En jävla många Andreas i det här laget.
Lidström och Migas ¤¤¤¤
Backar ska ha gula kort! Inte fjanta sig och göra mål.
Edi Khoshaba ¤¤¤¤
Johan, Ludvig, Sven, Sina, Tobias, Henrik, Mattias 1 & 2, Zlatko, Karten, Chris, Noring, Åke, Pontus, Buko ¤¤¤
Ni behövs också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)