Proletären FF - Menisken IF 4-1
Menisken IF - Göteborgs City FF 3-7
Bolivia försöker ivrigt pitcha någon idé han fått i skallen om att GCFF skulle vara någon slags rave-förening.
”Kom igen, de har ju neongrönt tryck på svarta tröjor.” säger han (typ).
Och
så blastar de någon form av techno-music, eller är det eurodisco? Hade
Lidas varit närvarande hade han kanske sagt att, nej, nej, nej, nej;
acid jungle.
Vad jag iaf vet, och så uppenbarligen också Bolivia, är
att det inte är dina vanliga, normala, härliga GES/Lasse Holm låtar.
Alltså stämplar Bolivia dem med samma precision som ravekomissionen en
gång arbetade med. Detta ÄR rave, och det går att besegra.
Väl ute på
planen tror sig Bolivia så klart få än mer vatten på sin kvarn, när en
skum lastbil kör förbi och spelar studentsflaksmusik på hög volym. Han
greppar genast den stora stämpeln. Detta ÄR rave, och de går att
besegra.
Likt Gudrun Schyman, ska vi nu bjudas upp till dans, tror Bolivia.
Allt detta är fel. VÄLDIGT fel!
Det
här är inget rave. GCFF är inga glowsticksviftande, frimärksslickande,
citykids. 90 minuter är inte ett helt dygn. Stroboskopen lyser inte. Det
finns inga lasrar. Det här är ingen ravefest. Men det skulle faktiskt
ha kunnat varit.
För var vi befinner oss är mitt i en mycket, mycket dålig tripp.
Någon
(Grimmered?) har sålt oss dålig lsd, ecstacy, och kramsnus av sorten
general. Puckade som vi är körde vi upp allt i käften på en gång.
Nu
rinner generalen som ett vatten. Grumlig saliv rinner ut över Heden.
Förra helgen blev vi stekta på Åkeredsvallen. Lucifer ville ha oss
brända. Björnberg blev skjuten i huvudet av någon såsse. Han kröp runt i
taket som babyn i Trainspotting och snurrade på huvudet. Mot GCFF blir
han nedmejjad av Valentinsdagsmördarna i Chicago. I en nick på hörna
flyger han ut och krockar med en motspelare. Nu ligger han och vrider
sig i plågor. De får straff. Höga som vi är ser vi den dubbelt. Två
gånger lidandet.
Calle P balanserar hela tiden på den rakbladsvass
gränsen till ett Linda Blair i Exorcisten-anfall. Snart kommer även han
börja snurra på huvudet, kasta fula ord och kaskadkräkas.
Två är nyckeltalet här. Fattar ni det?!
Två
gånger blir Björnberg skadad. Två gånger är vi elva man från start. Två
gånger kommer den tolfte sent. (Etta, tvåa) Två gånger sparkar jag över
bollen i bra skottlägen. Två gånger springer jag in i en medanfallare
som har vägen fri. Två är antalet frontmän i Flight of the Conchords.
Två är de perfekta skott på volley, som avgör matcherna till
motståndarnas favör. Två-Två (22) är det ungefärliga antalet gånger
någon skriker ”hands” på plan.
Två är svaret på allt. Djävulens tal.
Ned
kommer apokalypsens två ryttare. Hörnor och Frisparkar. De galloperar
runt planerna och spottar in mål. Frustande skyfflar hästarna runt oss i
straffområdet så att vi tappar markeringar. Vi försöker ställa oss i en
täckande mur. Men Frisparkar stegrar sin häst och skrämmer iväg oss för
långt till höger.
I Åkeredsvallens omklädningsrum smyger belsebub in och låser alla dörrar.
Hades röst dånar över den eldfängda himlen:
Det är DU som är Rogge!
Allihop!
Plastgräset förvandlas till plastormar och det svartnar för ögonen.
Efteråt
visar Johan #1 sin fina Flight of the Conchords-tröja (regnbågsfärgat
tryck), Mattias undrar om vi inte ska sparka någon och skapa ett
skalbolag som har ”råd” att köpa några riktiga tränare och spelare (på
skämt) och Calle P frågar om man vill ta en öl (på allvar).
Jag ser med två röda och svullna ögon på honom (linsproblem).
-Neä, jag ska nog gå runt baksidan av trädgårdsföreningen och ta spårvagnen hem.
För
mitt inre ser jag hur avenyn spricker upp från poseidons tå till
Operans bakersta stå. En avgrundsdjup spricka som sväljer spårvagnar och
ölhak.
Upp ifrån underjorden väller floden Styx.
Vade retro nos, Satana!
Maj10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar