mot Olskroken

Mål: Henrik Andersson
Varningar: Per Noring

Trots evigt tjat om La Liga och hurvida Raùl har fler magrutor än Ronaldinho fortsätter Menisken spela klassisk svensk fotboll. Efter 0-5 mot Pushers BK och "Bra jobbat idag boys!","möcke bra jobbat idag gubbar" samt "Bra jobb igår gubbar. Jag ser stor potential från igår!" fortsatte Menisken med att släppa in 3 mål, missa 2 straffar samt enas om att vi hade spelat bra, ja, stundvis lysande.
Och ja matchen började onekligen bra med att vi som uppvärmning förevisades en "väl slagen straff" av pojke 12, GAIS. Om vi bara hade visat en smula uppmärksamhet hade det troligen gått ännu bättre denna mulna dag med glimtar av solsken. Sedan följde 20 minuter av lysande 4-4-2 spel, krönt av Henriks vackra mål och 75 minuter av hyfsat spel med ett antal snöpliga kontringsmål från Olskroken, en varning på Per Noring, några missade målchanser (då vi hellre spelade på lite extra för en chans att få iväg den där shyssta Henke Larson assisten än att riskera att bollen hamnar 10-20 meter utanför buren.) och två missade straffar:
För den Menisken spelare som inte varit närvarande vid den senaste fri/straffsparksträningen (Då Micke satte en boll och resten missade) kan detta synas underligt. Två missade straffar? Vem månde är ansvarig?
På Bergsjövallen var det utan tvekan Christopher som trots att han spammat forumet till den grad att lagledningen tvingats utse honom till förste straffläggare vägrade lägga någon av dem. Första straffen sköts istället av Niklas som noggrant studerat pojke 12s tidigare straffskott. Upplagt för jubel med andra ord. Problemet var att Olskrokens målvakt  var aningen längre än IFK Göteborg P12s dito och likt Ravelli sträckte ut sina taniga fingrar under luftfärden och  med fingerspetsarna motade bort bollen. När Menisken senare skänktes ytterligare en straff var det Sina som ville mest: Han tog så lång ansats han kunde, sköt så hårt hans sko klarade av och (likt Håkan Mild) sköt så högt över att han träffade kronan på en gammal bok väl placerad ett par 10-tal meter bakom mål.     
Den enda som överhuvudtaget kom i närheten av den temperamentsfulla sydeuropeiska typen av fotbollsspel var kosmopoliten Patrick Migas som, som vanligt, emellanåt skrek ut sin ångest över att ha blivit lämnad ensam i backlinjen. Något som ändå skänkte matchen en smula edge.