Det hela började kl 09:45 på lördagsmorgonen. Sju tappra själar hade dykt upp på Heden 4 för att umgås och spela lite boll. Att beskriva stämningen som loj skulle vara att ta till en underdrift. Vi snarast halvjoggade runt på plan i den 20-gradiga värmen. Spelade lite två-mål och sedan lite straffsparksträning följt av ytterligare lite två-mål då vi mest stod still. Möjligen viftade vi lite med foten då bollen kom i närheten.
Efter "träningen" kom jag hem och konstaterade att jag trots allt ådragit mig ett klassiskt skrubbsår.
Som sig bör satt det klassiska skrubbsåret på knät och jag tog en dusch och tvättade rent det från de där små plastbitarna som du har i dina fotbollskor när du kommer hem efter match eller träning. (De lägger sig i hela lägenheten och din respektive klagar.) Satte på ett plåster och tänkte inte mer på det. (Senare på kvällen blandade jag en grogg på Malibu, Flaggpunsch, Jaeger och en 18 årig Glenn, Migas satt visst hemma och drack champagne med jordgubbar tillsammans med en annan... man!?)
När jag vaknade nästa dag och tittade på mitt ben fick jag se en klibbig gul sörja någon kletat på. Det var var.
Ueäeh, tänkte jag och angrep såret med läkarsprit. Sedan försökte jag få såret att lufttorka. Ett par timmar satt vi och utkämpade vår batalj innan jag täckte den hiskeliga saken med ett plåster då min utgång krävde ett par byxor. (Kortbyxor hör hemma på planen.) När jag sedan kom hem började vi om.
Denna episod upprepade sig sedan på måndagen och på matchdagen var jag nära till tårar då jag väl förstod att man inte kan springa omkring med ananasyoghurt rinnandes nerför smalbenet under match. Det fanns bara en lösning.
Den slutgiltiga.
I fyra timmar satt jag i slottskogen och lät solens obarmhärtiga strålar bränna mitt sår till döds.
Matchklar.
Knappt 5 minuter in i matchen tappar Mauritzon bollen i straffområdet efter en hörna. Den studsar runt lite bland spelarna som trängs där och letar sig strax in i mål. FC Fiskebäck dominerar de första 30 totalt. 3 mot 0.
Det ser mörkt ut på Meniskens avbytarbänk. Calle P är förbannad. Migas är varnad efter en synnerligen aggresiv brytning på vänsterkanten. Lidström likaså. Menisken gör några byten. Stämning börjar trots allt bli lite bättre.
Den sista kvarten av första vänder det... nästan. Andreas får en fot på Svenssons fina hörna. Bollen går i mål.
Menisken vaknar till. Chans till kvittering. Alla är på hugget. Neil, Noring, Wallander, Andreas. Backlinjen håller vår planhalva fri från bollar. Menisken får några ok målchanser under de kanske 30 minuter som denna up håller i sig. Sedan går allt åt helvete. 3 mot 0 under 30 minuter igen.
Stop.
Här vill jag stanna bandet. 1-6?
Låter det inte som ett resultat från fjolårets serieinledning.
Då hade vi något att skylla på. Halva laget var nyligen tillkommet och ingen visste riktigt vad de hade för roll i laget.
Men nu? Backlinjen vet vem den är, mittfältet och toppen likaså. Alla roller är huggna i sten. De flesta har spelat tillsammans mer än ett halvår utan uppehåll. Vad ska vi skylla på nu? Eller vem?
Ludvig som likt Tommy Salo promt skulle jonglera med varje boll som kom mellan hans händer?
Rahan som inte ens dök upp?
Vikariecoachen Micke?
Calle P som skulle visa streetcred genom att bråka med domaren?
Eller ligger lösning någon annanstans än i att peka ut en syndabock.
Idi Amin skickade ut alla ju ut alla indier ur Uganda. Ska vi skicka ut engelsmännen, iranierna eller stockholmarna ur Menisken.
Eller ligger lösning i att vi som lag måste jobba hårdare, mer målmedvetet, konsekvent och tydligt.
Kanske måste vi prata mer på plan, vara först på bollen, slå passningar som når sitt mål, skjuta skott som når sitt mål.
Kanske våga vilja vinna.
Likt Migas som efter matchen skrek förbannelse likt ingen tysk gjort sedan dagen då Versaillefreden skrevs under. (Och de har ändå vunnit 3 vm guld)
Jag vet inte.
Vad jag vet är att mitt stigmata inte var något vanligt skrubbsår.
Det var min menisk som grät.
Gud kom ner och besvarade förra veckans fråga.
Gråter menisken?
Ja, Menisken gråter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar