Det hela började kl 09:45 på lördagsmorgonen. Sju tappra själar hade dykt upp på Heden 4 för att umgås och spela lite boll. Att beskriva stämningen som loj skulle vara att ta till en underdrift. Vi snarast halvjoggade runt på plan i den 20-gradiga värmen. Spelade lite två-mål och sedan lite straffsparksträning följt av ytterligare lite två-mål då vi mest stod still. Möjligen viftade vi lite med foten då bollen kom i närheten.
Efter "träningen" kom jag hem och konstaterade att jag trots allt ådragit mig ett klassiskt skrubbsår.
Som sig bör satt det klassiska skrubbsåret på knät och jag tog en dusch och tvättade rent det från de där små plastbitarna som du har i dina fotbollskor när du kommer hem efter match eller träning. (De lägger sig i hela lägenheten och din respektive klagar.) Satte på ett plåster och tänkte inte mer på det. (Senare på kvällen blandade jag en grogg på Malibu, Flaggpunsch, Jaeger och en 18 årig Glenn, Migas satt visst hemma och drack champagne med jordgubbar tillsammans med en annan... man!?)
När jag vaknade nästa dag och tittade på mitt ben fick jag se en klibbig gul sörja någon kletat på. Det var var.
Ueäeh, tänkte jag och angrep såret med läkarsprit. Sedan försökte jag få såret att lufttorka. Ett par timmar satt vi och utkämpade vår batalj innan jag täckte den hiskeliga saken med ett plåster då min utgång krävde ett par byxor. (Kortbyxor hör hemma på planen.) När jag sedan kom hem började vi om.
Denna episod upprepade sig sedan på måndagen och på matchdagen var jag nära till tårar då jag väl förstod att man inte kan springa omkring med ananasyoghurt rinnandes nerför smalbenet under match. Det fanns bara en lösning.
Den slutgiltiga.
I fyra timmar satt jag i slottskogen och lät solens obarmhärtiga strålar bränna mitt sår till döds.
Matchklar.
Knappt 5 minuter in i matchen tappar Mauritzon bollen i straffområdet efter en hörna. Den studsar runt lite bland spelarna som trängs där och letar sig strax in i mål. FC Fiskebäck dominerar de första 30 totalt. 3 mot 0.
Det ser mörkt ut på Meniskens avbytarbänk. Calle P är förbannad. Migas är varnad efter en synnerligen aggresiv brytning på vänsterkanten. Lidström likaså. Menisken gör några byten. Stämning börjar trots allt bli lite bättre.
Den sista kvarten av första vänder det... nästan. Andreas får en fot på Svenssons fina hörna. Bollen går i mål.
Menisken vaknar till. Chans till kvittering. Alla är på hugget. Neil, Noring, Wallander, Andreas. Backlinjen håller vår planhalva fri från bollar. Menisken får några ok målchanser under de kanske 30 minuter som denna up håller i sig. Sedan går allt åt helvete. 3 mot 0 under 30 minuter igen.
Stop.
Här vill jag stanna bandet. 1-6?
Låter det inte som ett resultat från fjolårets serieinledning.
Då hade vi något att skylla på. Halva laget var nyligen tillkommet och ingen visste riktigt vad de hade för roll i laget.
Men nu? Backlinjen vet vem den är, mittfältet och toppen likaså. Alla roller är huggna i sten. De flesta har spelat tillsammans mer än ett halvår utan uppehåll. Vad ska vi skylla på nu? Eller vem?
Ludvig som likt Tommy Salo promt skulle jonglera med varje boll som kom mellan hans händer?
Rahan som inte ens dök upp?
Vikariecoachen Micke?
Calle P som skulle visa streetcred genom att bråka med domaren?
Eller ligger lösning någon annanstans än i att peka ut en syndabock.
Idi Amin skickade ut alla ju ut alla indier ur Uganda. Ska vi skicka ut engelsmännen, iranierna eller stockholmarna ur Menisken.
Eller ligger lösning i att vi som lag måste jobba hårdare, mer målmedvetet, konsekvent och tydligt.
Kanske måste vi prata mer på plan, vara först på bollen, slå passningar som når sitt mål, skjuta skott som når sitt mål.
Kanske våga vilja vinna.
Likt Migas som efter matchen skrek förbannelse likt ingen tysk gjort sedan dagen då Versaillefreden skrevs under. (Och de har ändå vunnit 3 vm guld)
Jag vet inte.
Vad jag vet är att mitt stigmata inte var något vanligt skrubbsår.
Det var min menisk som grät.
Gud kom ner och besvarade förra veckans fråga.
Gråter menisken?
Ja, Menisken gråter.
måndag 22 april 2013
mot Björkåsen
Har ni spelat Def-Jam?
Det har jag. Det är ett fightingspel i vilket en hel hög prominenta rappare tillåts puckla på varandra i klassisk street fighter-anda. Förutom att spela som Fat Joe, Slick Rick, Ghostface Killah eller Snoop Dogg kan man göra sin egen champion. Det gjorde jag. Jag döpte honom till Muthafuc. Muthafuc eftersom det var det jag såg framför mig att hans motståndare skulle pipa när de fick se Muthafucs ofantligt muskulösa kropp.
Genast skulle min bror göra narr av mig. Han skapade Cockasuc. En väldig, väldigt satt mexikan med vita skinnstövlar, hotpants, linne, Edgar Davids brillor, solskärm och rosa flätor. En bjässe till mc/vixen som inte skämdes för nåt.
Det var denne gigant som jag osökt kom att tänka på när jag såg Wallander springa runt på plan iklädd två hockeylår, bandana och med matchstället liksom air-sprayat på kroppen. En man så maskulin att han upphävar alla sådana lagar.
Är det då om Pélés lår hela den här matchrapporten kommer att handla om frågar sig nu den uppmärksamme läsaren.
Absolut inte.
Matchrapporten kommer i stort sett bara att handla om Ronnies fantastiska skott på mål.
Men först: Rahan.
Matchen började, som sig bör, i omklädningsrummet. Taktik snackades, vattenflaskor vattenfylldes och kläder utdelades. Nu är det allvar. Säsongen har börjat. Vem som helst får inte spela. Här är det att vänta på sin tur om man inte är utvald.
Då dyker han upp, oinbjuden, ovälkommen och oönskad. Nonchalant som bara han kan vara:
-Vadå, grabbar, jag trodde det var träning ju.
Rahan
Matchen fortsatte sedan med uppvärming och visselblås: avspark.
Jag själv, Rahan, Lappalainen, Sven och Mattias började på bänken. Rahan var linjeman. Lappalainen och Sven stod mest och klagade på att Menisken inte gick in i närkamperna. Någon hade nämligen låtit det gå runt att Björkåsen förfogade över två föredetta division ett-spelare. För Menisken kunde det lika gärna ha handlat om Ljungskiles A-lag.
Skärrat stod man blixt still på sina positioner till synes livrädd för att ta ett felsteg, slå en felpass eller missa en brytning som hade kunnat leda till att Björkåsens elva kom fri. Till och med Migas verkade tänka efter innan han gick in i en tuff närkamp och Neil missade både en och två nickdueller.
Trots uppenbara problem klarade Menisken sig igenom första halvlek med godkända 0-0 tack vare ett kompakt försvar, Johans fina målvaktsagerande och genom att spela på säkerhet.
I början av andra halvlek skulle Menisken få sin chans att avgöra matchen. För medan Menisken stått still hade Björkåsen sprungit, svurit och skjutit långbollar desto mer. Rahan hade trots att han var persona non grata fått lov att spela och gått in som mittfältare. Även en del andra byten hade genomförts. Åke var nu linjeman.
Menisken började nu i andra halvlek få mer och mer utrymme. Sina gjorde några gudomliga glidtacklingar, Neil började vinna alla sina nickdueller och de riktiga målchanserna började titta fram här och var.
Plötsligt drar Lappalainen iväg mot Björkåsens mål, Ronnie springer på höger, Rahan på vänster, Björkåsens backlinje rakt fram. Ronnie springer på djupet, Micke drar iväg passningen, skär som en laser genom Björkåsens backlinje.
Ronnie är fri med målvakten, 25 meter kvar. Det är stilla. En vacker vårkväll. Knäpptyst på läktaren. Vad kommer han att göra? Dra målvakten? Dribbla? Chippa? Lobba? Karten kommer bakifrån. Rahan, Micke? Ronnie drar iväg bollen med ett fruktansvärt skott. Likt en homing-missile från nån klassisk åttiotalsfilm söker den sig mot det högra krysset. Likt batmobilen lämnar den ett eldspår varthän den drar fram. Ingen målvakt i världen kan nå den bollen.
Hela Ruddalens stadion skälvar av förväntan.
Den träffar, nej, kolliderar med målet precis där ribba och stolpe möts. En millimeter sydväst och den hade borrat ett djupt hål i marken bakom mållinjen som bara för att understryka sin skönhet. Målets skönhet, skottets skönhet.
I stället försöker den vräka omkull hela målet, göra det vint och skevt. Ett hockeymål hade snurrat två varv.
Detta målet kämpar emot, brottas med bollen, spottar tillbaks den på plan. Utan tvekan året icke-mål.
Vad hände sedan?
Inte mycket positivt. Björkåsens spelare klagar. Björkåsen gör snopet 1-0 på en hörna. Luften går ur Meniskens offensiv. Jag får ett fint inlägg av Neil. Slänger mig handlöst för att få en fot på bollen. Missar. Krashlandar precis utanför straffområdet. Några få målchanser. Björkåsens spelare klagar. De samlar på sig tre gula. Björkåsen vinner rättvist med 1-0. Menisken är ledsen.
Gråter?
Nej.
Men förhoppningsvis skäms Rahan. (Var det inte han som fick ett nickmål bortdömt tidigare i år?)
Det har jag. Det är ett fightingspel i vilket en hel hög prominenta rappare tillåts puckla på varandra i klassisk street fighter-anda. Förutom att spela som Fat Joe, Slick Rick, Ghostface Killah eller Snoop Dogg kan man göra sin egen champion. Det gjorde jag. Jag döpte honom till Muthafuc. Muthafuc eftersom det var det jag såg framför mig att hans motståndare skulle pipa när de fick se Muthafucs ofantligt muskulösa kropp.
Genast skulle min bror göra narr av mig. Han skapade Cockasuc. En väldig, väldigt satt mexikan med vita skinnstövlar, hotpants, linne, Edgar Davids brillor, solskärm och rosa flätor. En bjässe till mc/vixen som inte skämdes för nåt.
Det var denne gigant som jag osökt kom att tänka på när jag såg Wallander springa runt på plan iklädd två hockeylår, bandana och med matchstället liksom air-sprayat på kroppen. En man så maskulin att han upphävar alla sådana lagar.
Är det då om Pélés lår hela den här matchrapporten kommer att handla om frågar sig nu den uppmärksamme läsaren.
Absolut inte.
Matchrapporten kommer i stort sett bara att handla om Ronnies fantastiska skott på mål.
Men först: Rahan.
Matchen började, som sig bör, i omklädningsrummet. Taktik snackades, vattenflaskor vattenfylldes och kläder utdelades. Nu är det allvar. Säsongen har börjat. Vem som helst får inte spela. Här är det att vänta på sin tur om man inte är utvald.
Då dyker han upp, oinbjuden, ovälkommen och oönskad. Nonchalant som bara han kan vara:
-Vadå, grabbar, jag trodde det var träning ju.
Rahan
Matchen fortsatte sedan med uppvärming och visselblås: avspark.
Jag själv, Rahan, Lappalainen, Sven och Mattias började på bänken. Rahan var linjeman. Lappalainen och Sven stod mest och klagade på att Menisken inte gick in i närkamperna. Någon hade nämligen låtit det gå runt att Björkåsen förfogade över två föredetta division ett-spelare. För Menisken kunde det lika gärna ha handlat om Ljungskiles A-lag.
Skärrat stod man blixt still på sina positioner till synes livrädd för att ta ett felsteg, slå en felpass eller missa en brytning som hade kunnat leda till att Björkåsens elva kom fri. Till och med Migas verkade tänka efter innan han gick in i en tuff närkamp och Neil missade både en och två nickdueller.
Trots uppenbara problem klarade Menisken sig igenom första halvlek med godkända 0-0 tack vare ett kompakt försvar, Johans fina målvaktsagerande och genom att spela på säkerhet.
I början av andra halvlek skulle Menisken få sin chans att avgöra matchen. För medan Menisken stått still hade Björkåsen sprungit, svurit och skjutit långbollar desto mer. Rahan hade trots att han var persona non grata fått lov att spela och gått in som mittfältare. Även en del andra byten hade genomförts. Åke var nu linjeman.
Menisken började nu i andra halvlek få mer och mer utrymme. Sina gjorde några gudomliga glidtacklingar, Neil började vinna alla sina nickdueller och de riktiga målchanserna började titta fram här och var.
Plötsligt drar Lappalainen iväg mot Björkåsens mål, Ronnie springer på höger, Rahan på vänster, Björkåsens backlinje rakt fram. Ronnie springer på djupet, Micke drar iväg passningen, skär som en laser genom Björkåsens backlinje.
Ronnie är fri med målvakten, 25 meter kvar. Det är stilla. En vacker vårkväll. Knäpptyst på läktaren. Vad kommer han att göra? Dra målvakten? Dribbla? Chippa? Lobba? Karten kommer bakifrån. Rahan, Micke? Ronnie drar iväg bollen med ett fruktansvärt skott. Likt en homing-missile från nån klassisk åttiotalsfilm söker den sig mot det högra krysset. Likt batmobilen lämnar den ett eldspår varthän den drar fram. Ingen målvakt i världen kan nå den bollen.
Hela Ruddalens stadion skälvar av förväntan.
Den träffar, nej, kolliderar med målet precis där ribba och stolpe möts. En millimeter sydväst och den hade borrat ett djupt hål i marken bakom mållinjen som bara för att understryka sin skönhet. Målets skönhet, skottets skönhet.
I stället försöker den vräka omkull hela målet, göra det vint och skevt. Ett hockeymål hade snurrat två varv.
Detta målet kämpar emot, brottas med bollen, spottar tillbaks den på plan. Utan tvekan året icke-mål.
Vad hände sedan?
Inte mycket positivt. Björkåsens spelare klagar. Björkåsen gör snopet 1-0 på en hörna. Luften går ur Meniskens offensiv. Jag får ett fint inlägg av Neil. Slänger mig handlöst för att få en fot på bollen. Missar. Krashlandar precis utanför straffområdet. Några få målchanser. Björkåsens spelare klagar. De samlar på sig tre gula. Björkåsen vinner rättvist med 1-0. Menisken är ledsen.
Gråter?
Nej.
Men förhoppningsvis skäms Rahan. (Var det inte han som fick ett nickmål bortdömt tidigare i år?)
mot BK Krabba
När jag började spela med Menisken för nästan exakt ett år sedan tränade vi på en halv genomblöt grusplan bakom en gräsplan. En lyckad träning bestod i att vår halva inte befolkades av Kopparbergs damlags mini-bilar (som alla hette Päroncider) eller diverse öltältsdelar. Möttes vi istället av vattenpölar kunde vi skatta oss lyckliga. Spelade dessutom IFK hemmamatch på gamla nya Ullevi och nådde oss med glada hurrarop och lite ljus var det för oss som för Askungen när hon på julafton ser balen på slottet ifrån sin vindskrubb(Förrutom för Ronnie som var på bal). Fast på ett bra sätt. Bara sju år kvar tänkte vi. Bara sju år till det där IFK-Menisken derbyt.
Bara ett år har gått och Menisken beter sig snarare som Törnrosa än Askungen. Bortskämt, tafatt och ståendes närmast sovandes på en fin nykrattad grusplan med bara en, en! vattenpöl. Alla verkar dela samma tanke:
Kommer de att gräslägga gröna vallen och i så fall när? För jag klarar snart inte sådana här planer mer...
Enligt min mening är det inte Meniskens förtjänst att en fullständig katastrof ändå kunde undvikas. Snarast var det vårsolen, publikrekordet och ett oerfaret BK Krabba som gav oss nil-nil.
Och appråpå nil-nil var Neil den ende som inte verkade rädd för lite väte som den Birminghamske smog- och regnuppfödde britt han är. Han var väldigt nära att näta medelst huvud mot lerig boll inte mindre än två gånger.
Med tanke på det felaktigt bortdömda målet mot Lövet säger jag bara hörnor here we come.
PS. En eloge till BK Krabbas målvakt som bara en dryg vecka efter Rami Shaabans misslyckande vågade sig på ett minst lika långt och de facto lyckat dansnummer. DS
Bara ett år har gått och Menisken beter sig snarare som Törnrosa än Askungen. Bortskämt, tafatt och ståendes närmast sovandes på en fin nykrattad grusplan med bara en, en! vattenpöl. Alla verkar dela samma tanke:
Kommer de att gräslägga gröna vallen och i så fall när? För jag klarar snart inte sådana här planer mer...
Enligt min mening är det inte Meniskens förtjänst att en fullständig katastrof ändå kunde undvikas. Snarast var det vårsolen, publikrekordet och ett oerfaret BK Krabba som gav oss nil-nil.
Och appråpå nil-nil var Neil den ende som inte verkade rädd för lite väte som den Birminghamske smog- och regnuppfödde britt han är. Han var väldigt nära att näta medelst huvud mot lerig boll inte mindre än två gånger.
Med tanke på det felaktigt bortdömda målet mot Lövet säger jag bara hörnor here we come.
PS. En eloge till BK Krabbas målvakt som bara en dryg vecka efter Rami Shaabans misslyckande vågade sig på ett minst lika långt och de facto lyckat dansnummer. DS
mot Lövet Tisdag
Ok, Mölnlycke, ett nybakat division 6-lag och ett Menisken i röda t-shirtar och blåa shorts. Låter det nytt, ovant och lite småläskigt?
Inga attribut kan vara mer felaktiga när det gäller att beskriva den trevligt nostalgiska retro-event som utspelade sig på Mölnlycke idrottsplats. Menisken, laget med anor från tidigt 70-tal, tog sig an det knappt systemet-myndiga Lövet Tisdag som vi så många gånger tidigare gjort i den mentalt tuffaste av alla divisioner:
sjuan.
Platsen; en fin och välskött konstgräsplan, vackert placerad bredvid en stilla sjö, några klassiska trävillor och en rutschkana uppställd i en väldigt oförlåtande vinkel. Med sina två söta avbytarbås (betydligt rymligare än Migas bil) i trä och en person i publiken kunde det ha varit det perfekta vykortet föreställandes föreningsliv i folkhemmet.
Ja, där stod vi alltså igen. Öga mot öga. Deras ökände målkanon Henrik Larsson mot Meniskens illustrerade man, Mikael Lappalainen. Deras normalbegåvade backlinje mot Meniskens superfyra (Lidström, Migas, Cheshire och Jamei)
Deras kompetenta mittfält mot vårt kompetenta mittfält (Andreas, Kartengren, Svensson och Noring)
Men även (inte att förglömmas) resten (Larson, Fägerlind, Chavanne, Lauritzson och Källström)
Ja där stod vi alltså, på plan i ett gammalt härligt insvettat matchställ och på sidan av plan i gamla härligt insvettade! täckjackor med Menisken If broderat på ryggen. Hade inte det tåget gått hade vi med heder kunnat hävda att vi red på Nu-Rave vågen. Nu fick vi istället sluta ögonen och fantisera om att vi spelade en match med Sture Larson på våren 1990. Ah snart är det sommaren i city, hubba-bubba, två kanaler på tv, ciao, ciao Italia.....
Tillbaka till matchen.
Utan tvekan var det Lövet tisdag som styrde spelet matchen igenom medans vi höll oss till 70 % stabilt försvarsspel med några fina kontringar (Andreas var ett antal gånger nere och grävde på högerkanten och Micke fick bland annat iväg ett fint skott i deras vänstra stolpe) och 30 % trött försvarspel (den sista kvarten gick knappt en passning rätt och t.o.m. Neil missade helt bollen under en annars väldigt fin Bruce Lee spark.)
Vad Neil inte missade var hörnan som han med pannan tryckte in i motståndarlagets nedre högra hörn i slutet på första halvlek. Målet blev bortdömt. Vems fel det var?
Det var mitt fel. Det var jag som var han. Det var han som var jag. Rykten har gjort gällande att det var Rahan/Rahans bror/Rahans onda dräkt. Allt detta är osanning. I fortsättning vet ni det:
# 10 det är Jag.
Lövet Tisdag vann matchen med udda målet, precis som hade gjort de två senaste matcherna innan det.
Deras mål var som de ofta har varit när vi mött lövet tidigare: hyfsat.
Nostalgiskt så det förslår med andra ord.
Till sist ett par varningens ord till Ludvig (och alla andra som gillar skitlag från Premier League, Stockholm eller Barcelona) från filmen Full Metal Jacket.
"You can give your heart to United but your ass belongs to the Meniscus."
Inga attribut kan vara mer felaktiga när det gäller att beskriva den trevligt nostalgiska retro-event som utspelade sig på Mölnlycke idrottsplats. Menisken, laget med anor från tidigt 70-tal, tog sig an det knappt systemet-myndiga Lövet Tisdag som vi så många gånger tidigare gjort i den mentalt tuffaste av alla divisioner:
sjuan.
Platsen; en fin och välskött konstgräsplan, vackert placerad bredvid en stilla sjö, några klassiska trävillor och en rutschkana uppställd i en väldigt oförlåtande vinkel. Med sina två söta avbytarbås (betydligt rymligare än Migas bil) i trä och en person i publiken kunde det ha varit det perfekta vykortet föreställandes föreningsliv i folkhemmet.
Ja, där stod vi alltså igen. Öga mot öga. Deras ökände målkanon Henrik Larsson mot Meniskens illustrerade man, Mikael Lappalainen. Deras normalbegåvade backlinje mot Meniskens superfyra (Lidström, Migas, Cheshire och Jamei)
Deras kompetenta mittfält mot vårt kompetenta mittfält (Andreas, Kartengren, Svensson och Noring)
Men även (inte att förglömmas) resten (Larson, Fägerlind, Chavanne, Lauritzson och Källström)
Ja där stod vi alltså, på plan i ett gammalt härligt insvettat matchställ och på sidan av plan i gamla härligt insvettade! täckjackor med Menisken If broderat på ryggen. Hade inte det tåget gått hade vi med heder kunnat hävda att vi red på Nu-Rave vågen. Nu fick vi istället sluta ögonen och fantisera om att vi spelade en match med Sture Larson på våren 1990. Ah snart är det sommaren i city, hubba-bubba, två kanaler på tv, ciao, ciao Italia.....
Tillbaka till matchen.
Utan tvekan var det Lövet tisdag som styrde spelet matchen igenom medans vi höll oss till 70 % stabilt försvarsspel med några fina kontringar (Andreas var ett antal gånger nere och grävde på högerkanten och Micke fick bland annat iväg ett fint skott i deras vänstra stolpe) och 30 % trött försvarspel (den sista kvarten gick knappt en passning rätt och t.o.m. Neil missade helt bollen under en annars väldigt fin Bruce Lee spark.)
Vad Neil inte missade var hörnan som han med pannan tryckte in i motståndarlagets nedre högra hörn i slutet på första halvlek. Målet blev bortdömt. Vems fel det var?
Det var mitt fel. Det var jag som var han. Det var han som var jag. Rykten har gjort gällande att det var Rahan/Rahans bror/Rahans onda dräkt. Allt detta är osanning. I fortsättning vet ni det:
# 10 det är Jag.
Lövet Tisdag vann matchen med udda målet, precis som hade gjort de två senaste matcherna innan det.
Deras mål var som de ofta har varit när vi mött lövet tidigare: hyfsat.
Nostalgiskt så det förslår med andra ord.
Till sist ett par varningens ord till Ludvig (och alla andra som gillar skitlag från Premier League, Stockholm eller Barcelona) från filmen Full Metal Jacket.
"You can give your heart to United but your ass belongs to the Meniscus."
mot Olskroken
Mål: Henrik Andersson
Varningar: Per Noring
Trots evigt tjat om La Liga och hurvida Raùl har fler magrutor än Ronaldinho fortsätter Menisken spela klassisk svensk fotboll. Efter 0-5 mot Pushers BK och "Bra jobbat idag boys!","möcke bra jobbat idag gubbar" samt "Bra jobb igår gubbar. Jag ser stor potential från igår!" fortsatte Menisken med att släppa in 3 mål, missa 2 straffar samt enas om att vi hade spelat bra, ja, stundvis lysande.
Och ja matchen började onekligen bra med att vi som uppvärmning förevisades en "väl slagen straff" av pojke 12, GAIS. Om vi bara hade visat en smula uppmärksamhet hade det troligen gått ännu bättre denna mulna dag med glimtar av solsken. Sedan följde 20 minuter av lysande 4-4-2 spel, krönt av Henriks vackra mål och 75 minuter av hyfsat spel med ett antal snöpliga kontringsmål från Olskroken, en varning på Per Noring, några missade målchanser (då vi hellre spelade på lite extra för en chans att få iväg den där shyssta Henke Larson assisten än att riskera att bollen hamnar 10-20 meter utanför buren.) och två missade straffar:
För den Menisken spelare som inte varit närvarande vid den senaste fri/straffsparksträningen (Då Micke satte en boll och resten missade) kan detta synas underligt. Två missade straffar? Vem månde är ansvarig?
På Bergsjövallen var det utan tvekan Christopher som trots att han spammat forumet till den grad att lagledningen tvingats utse honom till förste straffläggare vägrade lägga någon av dem. Första straffen sköts istället av Niklas som noggrant studerat pojke 12s tidigare straffskott. Upplagt för jubel med andra ord. Problemet var att Olskrokens målvakt var aningen längre än IFK Göteborg P12s dito och likt Ravelli sträckte ut sina taniga fingrar under luftfärden och med fingerspetsarna motade bort bollen. När Menisken senare skänktes ytterligare en straff var det Sina som ville mest: Han tog så lång ansats han kunde, sköt så hårt hans sko klarade av och (likt Håkan Mild) sköt så högt över att han träffade kronan på en gammal bok väl placerad ett par 10-tal meter bakom mål.
Den enda som överhuvudtaget kom i närheten av den temperamentsfulla sydeuropeiska typen av fotbollsspel var kosmopoliten Patrick Migas som, som vanligt, emellanåt skrek ut sin ångest över att ha blivit lämnad ensam i backlinjen. Något som ändå skänkte matchen en smula edge.
Varningar: Per Noring
Trots evigt tjat om La Liga och hurvida Raùl har fler magrutor än Ronaldinho fortsätter Menisken spela klassisk svensk fotboll. Efter 0-5 mot Pushers BK och "Bra jobbat idag boys!","möcke bra jobbat idag gubbar" samt "Bra jobb igår gubbar. Jag ser stor potential från igår!" fortsatte Menisken med att släppa in 3 mål, missa 2 straffar samt enas om att vi hade spelat bra, ja, stundvis lysande.
Och ja matchen började onekligen bra med att vi som uppvärmning förevisades en "väl slagen straff" av pojke 12, GAIS. Om vi bara hade visat en smula uppmärksamhet hade det troligen gått ännu bättre denna mulna dag med glimtar av solsken. Sedan följde 20 minuter av lysande 4-4-2 spel, krönt av Henriks vackra mål och 75 minuter av hyfsat spel med ett antal snöpliga kontringsmål från Olskroken, en varning på Per Noring, några missade målchanser (då vi hellre spelade på lite extra för en chans att få iväg den där shyssta Henke Larson assisten än att riskera att bollen hamnar 10-20 meter utanför buren.) och två missade straffar:
För den Menisken spelare som inte varit närvarande vid den senaste fri/straffsparksträningen (Då Micke satte en boll och resten missade) kan detta synas underligt. Två missade straffar? Vem månde är ansvarig?
På Bergsjövallen var det utan tvekan Christopher som trots att han spammat forumet till den grad att lagledningen tvingats utse honom till förste straffläggare vägrade lägga någon av dem. Första straffen sköts istället av Niklas som noggrant studerat pojke 12s tidigare straffskott. Upplagt för jubel med andra ord. Problemet var att Olskrokens målvakt var aningen längre än IFK Göteborg P12s dito och likt Ravelli sträckte ut sina taniga fingrar under luftfärden och med fingerspetsarna motade bort bollen. När Menisken senare skänktes ytterligare en straff var det Sina som ville mest: Han tog så lång ansats han kunde, sköt så hårt hans sko klarade av och (likt Håkan Mild) sköt så högt över att han träffade kronan på en gammal bok väl placerad ett par 10-tal meter bakom mål.
Den enda som överhuvudtaget kom i närheten av den temperamentsfulla sydeuropeiska typen av fotbollsspel var kosmopoliten Patrick Migas som, som vanligt, emellanåt skrek ut sin ångest över att ha blivit lämnad ensam i backlinjen. Något som ändå skänkte matchen en smula edge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)