När jag började spela med Menisken för nästan exakt ett år sedan tränade vi på en halv genomblöt grusplan bakom en gräsplan. En lyckad träning bestod i att vår halva inte befolkades av Kopparbergs damlags mini-bilar (som alla hette Päroncider) eller diverse öltältsdelar. Möttes vi istället av vattenpölar kunde vi skatta oss lyckliga. Spelade dessutom IFK hemmamatch på gamla nya Ullevi och nådde oss med glada hurrarop och lite ljus var det för oss som för Askungen när hon på julafton ser balen på slottet ifrån sin vindskrubb(Förrutom för Ronnie som var på bal). Fast på ett bra sätt. Bara sju år kvar tänkte vi. Bara sju år till det där IFK-Menisken derbyt.
Bara ett år har gått och Menisken beter sig snarare som Törnrosa än Askungen. Bortskämt, tafatt och ståendes närmast sovandes på en fin nykrattad grusplan med bara en, en! vattenpöl. Alla verkar dela samma tanke:
Kommer de att gräslägga gröna vallen och i så fall när? För jag klarar snart inte sådana här planer mer...
Enligt min mening är det inte Meniskens förtjänst att en fullständig katastrof ändå kunde undvikas. Snarast var det vårsolen, publikrekordet och ett oerfaret BK Krabba som gav oss nil-nil.
Och appråpå nil-nil var Neil den ende som inte verkade rädd för lite väte som den Birminghamske smog- och regnuppfödde britt han är. Han var väldigt nära att näta medelst huvud mot lerig boll inte mindre än två gånger.
Med tanke på det felaktigt bortdömda målet mot Lövet säger jag bara hörnor here we come.
PS. En eloge till BK Krabbas målvakt som bara en dryg vecka efter Rami Shaabans misslyckande vågade sig på ett minst lika långt och de facto lyckat dansnummer. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar