På kvällen den 22 Maj 2008 mottog Edi Khoshaba följande SMS från Gud.
"Jag ser dig."
3 timmar senare stod Mattias Pettersson förtvivlad i fotbollslaget Meniskens omklädningsrum.
Mattias och Edis lag hade precis förlorat med 0-3 emot Guds eget folks eget lag: Hakoah IF.
Frågan på allas läppar (en lögn egentligen, troligen tänkte ingen på Gud i denna uppgivenhetens boning.) löd: Har Gud ett favoritlag?
Tar Gud parti i fotbollsmatcher?
Var det Gud som spottade under foten på Terry? Var det Gud som radiostyrde Zidanes danska skalle. VAR DET Guds hand som gjorde målet som krossade Englands dröm?
Allt detta är frågor vi troligen aldrig kommer få svar på.
Vad vi väl däremot kan enas om, är:
Har man ett eget folk. Ja, då hejar man på deras lag.
Hur ska vi annars förklara följande:
Förra året växte sig Menisken stort och starkt varje gång vi mötte Hakoah. Likt Babels Torn tornade vi upp oss över dem och krossade deras drömmar om serie-vinst. 2-1, 2-1.
Vad händer? Jo vi blir oss sänt en engelsman som varken pratar svenska eller vet skillnad på ljupled och djupled, tysk och tyst, inkast och tvåmålsträning. Kommunikationsproblem är bara förnamnet. Som vilda höns sprang vi runt på planen.
Eller minns ni berättelsen om Mikael Lappalainen som älskade fotboll så. Han var med på i stort sett varje träning och i varje match. Ty han älskade fotboll så. Ofta fick han gå av plan på grund av smärtor i ljumskarna. Men Micke stannade kvar vid sidan. Ty han älskade fotboll så.
Man bröt hans knä. Men Micke stannade kvar vid sidan. Ty han älskade fotboll så.
Två fall av klassisk Gudstaktik, I'd say.
(Förövrigt hade han nog också en finger med i spelet när jag närvarade vid en svensexa för två veckor sen och som ende okonfirmerade deltagare högg mig själv i handen med en yxa.)
Ja, detta vill jag nog hävda, ett ovanligt själlöst Menisken, utan var sig Karten (stoppad av ett så kallat divine intervention?) eller guldkalven, ursäkta, guldmenisken Per Svensson, besegrades övertygande av ett fotbollslag på bettet... och Gud.
Om Menisken var David i matchen mot Majorna så behöver vi nog Goliat nästa gång vi möter Hakoah. Och behöver Menisken Goliat, då behöver Menisken Wallander. (Svarade för två av målen under förra årets två vinster mot Hakoah. Ett i varje match.)
Förövrigt anser jag att Menisken bör spela på följande sätt:
Avspark. Kartengren tar bollen, passar Andreas. Andreas driver upp bollen mot valfri hörnflagga. Fixar hörna eller frispark. Nån tar den. Neil nickar i mål. Upprepas i 90 min.
Veckans cliffhanger:
Om Gud verkligen hejade på Hakoah, varför skickade han då det kryptiska SMSet till Edi. Och varför lät han en helt vanlig personbil förgås i eld och sot för några veckor sen när andra långgatan påminner betydligt mer om Sodom och Gomorra. Och varför, varför, varför, lät Gud Danmark vinna EM-92?
Kryptologer, mot Louvren!
måndag 22 april 2013
mot Arbetarnas IF
I måndags gjorde jag en stor uppoffring. När jag hade förstått att dagens match skulle spelas mot laget som toppade listan som Menisken hade regerat tidigare i år: insläpptamålligan, förstod jag ju också, att detta skulle bli min största chans att få näta den här våren, kanske någonsin.
Alltså ringde jag till min "coach" på jobbet, coach Per. (Eftersom jag inte kan tänka mig att coach Per vill stöta sig med coach Niklas tänker jag mig att han själv nog kallar sig chefen.)
Jag kallar honom supervisor Per och tänker då stilla på KRS Ones odödlig klassiker. Supervisor-Overseer-Supervisor-Overseer-Yeah supervisor from overseer, you need a little clarity check the similarity...
Ja, jag ringde alltså Per Svensson och bad honom flytta mitt arbetspass från torsdagskvällen till onsdagen.
Först när jag hade lagt på luren, förstod jag vidden av det jag just gjort. Onsdagskväll=Top Model. Jag skulle missa ett avsnitt ur 2000-talets viktigaste tv-program! Och inte vilket avsnitt som helst.
Nej.
Jag skulle missa finalen av Top Model 9. Avgörandet mellan Saleisha, Jenna och Chantal. Skulle finalen bli lika spännande som säsong 8 skulle jag inte kunna stå ut med att ha missat den. Då förvandlades den mest intetsägande av tjejerna under loppet av ett program till prinsessan Grace Kelly och blev den första under programmets historia att för några minuter framstå som en större modell än självaste Tyra Banks. Lika fantastiskt som om Sverige skulle blomma ut och vinna EM. Men eftersom jag har sett de senaste 5 säsongerna var jag ändå beredd att ta risken.
Kvart i tio var jag hemma på onsdagskvällen efter fem timmars slit på jobbet. Jag hann precis hem till slutet och fick se Saleisha krönas till America's Next Top Model.
Men på vilka grunder? Det hade jag ingen aning om.
Tyst, för mig själv, började jag förbanna min fotbollskarriär.
Men så kom jag att tänka på vad jag själv en gång sagt till er, kära meniskrar, och sa till mig själv.
Erik, your heart may belong to Tyra and Miss J (Åh, han var så skoj i sin stora afro-peruk), but your ass belongs to Menisken.
Således stod jag där, redo att ta mitt ansvar, trots förkylning, nässpray som sved i näsan och en lätt huvudvärk, när Lappalainen en tio minuter in i matchen mot Arbetarnas IF skrek: JAG HAR BRUTIT KNÄT!
Ja, matchen alltså. Vilken soppa.
Långa bollar på Bengt och halvtråkig kontringsfotboll var spelet som gällde för båda lagen.
Menisken var iof både snabbare, spelskickligare och tuffare men vad hjälpte det.
Vid ett tillfälle minns jag att Andy frågade mig om mitt Argus-öga noterat tunneln på Noring. Jag som stod och stirrade på mina svarta reeboks och önskade att de som genom ett trollslag skulle förvandlas till ett par svart-vita adidas cupa mondial svarade ja för att verka engagerad. En gång hade jag ett par svarta adidas fritidsskor som hette Mexico 70 efter VM i Mexiko. De var fina.
Men nu efter tio minuter (+20 min väntan på att ambulansen skulle komma och köra iväg Micke från planen) fick jag alltså ändå min chans att gör mål i division 7. Jag och Ronnie kämpade på mot Arbetarnas backlinje med starkt och kompetent stöd från mittfält och backlinje. Chanserna radade upp sig. En gång rammade jag målvakten så att han och bollen rullade i riktning mot målet. En annan gång lyckades jag peta fram en boll till ronnie som nästan var fri.
Efter att ha sprungit mig matt.fick jag sedan byta med Edi som gick in på mittfältet och flyttade upp Calle till anfallsposition.
Där stod jag, Andy, Micke, Mickes crew och Per Svensson och tittade på typisk div 7 fotboll.
Lappalainen hade nämligen inte alls brutit knät. Han hade sprungit runt lite i Arbetarnas straffområde och hux-flux, så satt knäskålen på sida av benet och inte där fram där menisken vill ha den. Smärtan fick då Lappalainen att lägga sig ned och i panik skrika att han hade brutit sitt knä. Ambulans tillkallades och ambulanspersonalen fick, efter att ha gett offret en stor dos lustgas, lägga knäskålen till rätta:
"Det var den värsta smärta jag känt." enligt Lappalainen själv.
Det där bör nog röntgas, sa ambulanspersonalen.
"Fuck Off" svarade Lappalainen medelst tatuering (Dock inte till ambulanspers. utan till en Arbetare.)
Sedan kunde han lunka av plan, medans ambulansen lämnade platsen.
Resten av matchen var ett hopkok av fantastiska målchanser och oprecisa långpassningar från Meniskens sida.
Jag själv vände mig om, övertygad om att Kartengrens frispark hade dött till vänster om målet, för att svara på frågan: Vilka är det som spelar?, när Neil nickade in 1-0.
Fem minuter senare ledde ett missförstånd mellan Christofer Chavanne och Johan Källström att Arbetarna fick 1-1.
Efter det räddades bara Arbetarnas IF av deras storspelande målvakt som gjorde två fantastiska fotparader och av att Menisken inte riktigt orkade spela ända fram. Flera fina, hårda avslut fick vi dock iväg.
1-1 blev slutresultatet och Per Noring ska nog vara glad att han inte fick nåt form av straff för den löjligt övertydliga volleyboll-smashen han utförde i första halvlek. Noring nådde inte att nicka bollen när han kom springandes i full galopp genom Arbetarnas straffområde. Då hoppar han upp och smashar han helt sonika in bollen i mål med höger hand.
Nästa del i Patrick Migas Scheisse-grymma skola kommer därför att vara Guds hand-skolan.
För bästa resultat bör handen förlflyttas i höjdled ungefär som vore det ett huvud som ska förlänga en bollbana.
Inte som ett tennisracket!
Sammanfattning:
Calle P varnades, Neil gjorde mål, Kartengren assist och Lappalainen fick till sin glädje åka hem med sin kära mor.
Meniskens inne och ute-lista:
Inne:
Billiga klistermärken med bilder på fotbollsspelare som fästs i album. Kommer att bli värda mycket i framtiden.
Ute:
Plaskort med bilder på NHL-proffs. Inte värda ett skit. Helvete.
Alltså ringde jag till min "coach" på jobbet, coach Per. (Eftersom jag inte kan tänka mig att coach Per vill stöta sig med coach Niklas tänker jag mig att han själv nog kallar sig chefen.)
Jag kallar honom supervisor Per och tänker då stilla på KRS Ones odödlig klassiker. Supervisor-Overseer-Supervisor-Overseer-Yeah supervisor from overseer, you need a little clarity check the similarity...
Ja, jag ringde alltså Per Svensson och bad honom flytta mitt arbetspass från torsdagskvällen till onsdagen.
Först när jag hade lagt på luren, förstod jag vidden av det jag just gjort. Onsdagskväll=Top Model. Jag skulle missa ett avsnitt ur 2000-talets viktigaste tv-program! Och inte vilket avsnitt som helst.
Nej.
Jag skulle missa finalen av Top Model 9. Avgörandet mellan Saleisha, Jenna och Chantal. Skulle finalen bli lika spännande som säsong 8 skulle jag inte kunna stå ut med att ha missat den. Då förvandlades den mest intetsägande av tjejerna under loppet av ett program till prinsessan Grace Kelly och blev den första under programmets historia att för några minuter framstå som en större modell än självaste Tyra Banks. Lika fantastiskt som om Sverige skulle blomma ut och vinna EM. Men eftersom jag har sett de senaste 5 säsongerna var jag ändå beredd att ta risken.
Kvart i tio var jag hemma på onsdagskvällen efter fem timmars slit på jobbet. Jag hann precis hem till slutet och fick se Saleisha krönas till America's Next Top Model.
Men på vilka grunder? Det hade jag ingen aning om.
Tyst, för mig själv, började jag förbanna min fotbollskarriär.
Men så kom jag att tänka på vad jag själv en gång sagt till er, kära meniskrar, och sa till mig själv.
Erik, your heart may belong to Tyra and Miss J (Åh, han var så skoj i sin stora afro-peruk), but your ass belongs to Menisken.
Således stod jag där, redo att ta mitt ansvar, trots förkylning, nässpray som sved i näsan och en lätt huvudvärk, när Lappalainen en tio minuter in i matchen mot Arbetarnas IF skrek: JAG HAR BRUTIT KNÄT!
Ja, matchen alltså. Vilken soppa.
Långa bollar på Bengt och halvtråkig kontringsfotboll var spelet som gällde för båda lagen.
Menisken var iof både snabbare, spelskickligare och tuffare men vad hjälpte det.
Vid ett tillfälle minns jag att Andy frågade mig om mitt Argus-öga noterat tunneln på Noring. Jag som stod och stirrade på mina svarta reeboks och önskade att de som genom ett trollslag skulle förvandlas till ett par svart-vita adidas cupa mondial svarade ja för att verka engagerad. En gång hade jag ett par svarta adidas fritidsskor som hette Mexico 70 efter VM i Mexiko. De var fina.
Men nu efter tio minuter (+20 min väntan på att ambulansen skulle komma och köra iväg Micke från planen) fick jag alltså ändå min chans att gör mål i division 7. Jag och Ronnie kämpade på mot Arbetarnas backlinje med starkt och kompetent stöd från mittfält och backlinje. Chanserna radade upp sig. En gång rammade jag målvakten så att han och bollen rullade i riktning mot målet. En annan gång lyckades jag peta fram en boll till ronnie som nästan var fri.
Efter att ha sprungit mig matt.fick jag sedan byta med Edi som gick in på mittfältet och flyttade upp Calle till anfallsposition.
Där stod jag, Andy, Micke, Mickes crew och Per Svensson och tittade på typisk div 7 fotboll.
Lappalainen hade nämligen inte alls brutit knät. Han hade sprungit runt lite i Arbetarnas straffområde och hux-flux, så satt knäskålen på sida av benet och inte där fram där menisken vill ha den. Smärtan fick då Lappalainen att lägga sig ned och i panik skrika att han hade brutit sitt knä. Ambulans tillkallades och ambulanspersonalen fick, efter att ha gett offret en stor dos lustgas, lägga knäskålen till rätta:
"Det var den värsta smärta jag känt." enligt Lappalainen själv.
Det där bör nog röntgas, sa ambulanspersonalen.
"Fuck Off" svarade Lappalainen medelst tatuering (Dock inte till ambulanspers. utan till en Arbetare.)
Sedan kunde han lunka av plan, medans ambulansen lämnade platsen.
Resten av matchen var ett hopkok av fantastiska målchanser och oprecisa långpassningar från Meniskens sida.
Jag själv vände mig om, övertygad om att Kartengrens frispark hade dött till vänster om målet, för att svara på frågan: Vilka är det som spelar?, när Neil nickade in 1-0.
Fem minuter senare ledde ett missförstånd mellan Christofer Chavanne och Johan Källström att Arbetarna fick 1-1.
Efter det räddades bara Arbetarnas IF av deras storspelande målvakt som gjorde två fantastiska fotparader och av att Menisken inte riktigt orkade spela ända fram. Flera fina, hårda avslut fick vi dock iväg.
1-1 blev slutresultatet och Per Noring ska nog vara glad att han inte fick nåt form av straff för den löjligt övertydliga volleyboll-smashen han utförde i första halvlek. Noring nådde inte att nicka bollen när han kom springandes i full galopp genom Arbetarnas straffområde. Då hoppar han upp och smashar han helt sonika in bollen i mål med höger hand.
Nästa del i Patrick Migas Scheisse-grymma skola kommer därför att vara Guds hand-skolan.
För bästa resultat bör handen förlflyttas i höjdled ungefär som vore det ett huvud som ska förlänga en bollbana.
Inte som ett tennisracket!
Sammanfattning:
Calle P varnades, Neil gjorde mål, Kartengren assist och Lappalainen fick till sin glädje åka hem med sin kära mor.
Meniskens inne och ute-lista:
Inne:
Billiga klistermärken med bilder på fotbollsspelare som fästs i album. Kommer att bli värda mycket i framtiden.
Ute:
Plaskort med bilder på NHL-proffs. Inte värda ett skit. Helvete.
mot Majorna - Rymdmenisken slår tillbaka
Rymdmenisken slår tillbaka
Hade IF Hakoahs (De har förövrigt en kille som är jävligt lik en ung Mohammed Ali, en av mina stora sportförebilder.) bänk vänt sig 180 grader, bort ifrån matchen med AIF hade de inte sett mycket. Där stod nämligen Majorna BKs enorma hangaround-crew. Vi snackar två skolklasser med folk som stod och hängde över sidlinjen. Hade inte denna folksamling stått där utan t.ex. bakom ett av målen hade nog Hakoah gängets tankar vandrat till the Rumble in the Kaanan, matchen mellan den lille David och den store Goliat, då de blickat ut över Heden 3. Majorna med, som sagt var, runt 30 pers vid sidlinjen hade under de fyra första omgångarna gjort lika många mål som Menisken släppt in: 15
Menisken som kom till matchen utan avbytare hade förlorat 3 av 4 matcher, Majorna vunnit 3 av 4.
Hur skulle detta sluta.
Majorna började direkt med att bearbeta Menisken. Var det en enda som överhuvud taget sneglat i tabellen av Majornas spelare kunde ju inte denna vara annat än säker på att de skulle köra över oss som en ångvält kör över en hund. De rullade boll och försökte utnyttja sin obestridbara tekniska skicklighet till att spela runt oss och in på mål.
Problemet var att Meniskens mittfält och försvar inte alls läckte som ett såll utan kompetent motade tillbaka varje anfallsvåg. Majorna hade fastnat på halvplan.
Fem minuter sen anländer Per Svensson till sidlinjen redo att springa järnet i mittfältet. Där står redan Andreas (ej spelklar) och Micke (skadad) och diskuterar taktik. I båset sitter två damer och njuter av la bella jouga. Lite senare kommer även Andy att dyka upp. En kvart senare, utan att något riktigt intressant hänt på plan, byter Erik Fägerlind och Per. Majorna är redan märkbart irriterade över att de inte leder med 10-0 trots sitt bolltrolleri och spelar vidare på samma sätt. Hela matchen började mer och mer likna den senaste VM-finalen mellan Italien, som jag älskade, och Frankrike, som jag hatade. Frankrike spelade sambafotboll och Italien tysk byråkratifotboll och precis som då var jag tvungen att erkänna för mig själv att laget jag hatade hade en bättre chans till vinst.
Det blev halvtid och halvtidsvila. Alla spelarna vilade och gick tillbaka in för att bita ihop, mota bort och kontra. Menisken hade trots allt börjat få några riktigt fina målchanser på kontringar.
Även Sina Jamei stod nu vid sidlinjen och dirigerade med skrik och gap lika fint som jag sett Gustavo Dudamel göra i lördags ställd mot en minst lika svår motståndare: Beethovens nionde symfoni. Ni skulle varit där. Vilken himmelsk musik.
I vilket fall. I andra halvlek gör Majorna 1-0. Jag har nu i efterhand helt och hållet förträngt hur det gick till eller när det hände (kan ha ägt rum i första halvlek också) så kan inte ge er några omständigheter. Det enda jag vet är att Meniskenspelarna tänkte att va fan och spelade vidare.
Det gjorde inte Majornas, de var om möjligt ännu mer irriterade än tidigare över att deras Zidane, en superstark kille på mittfältet som spelade över tre Meniskenspelare på en och samma gång, ja en riktig Goliat, inte hade gjort en två-tre mål åtminstone.
Menisken som ju tänkte att va fan, spelade på likt en seg gammal häst. Jobbade med Calle P på topp och hoppades att en kontring förr eller senare skulle ge utdelning. Och visst lönade sig denna taktik. Plötsligt var Noring där med sina slungbelleben och slungade iväg stenen till Calle som med en vacker jongleringsövning (kom själv att tänka på Yeboahs klassisk nätare) tog sig förbi den siste backen och tryckte in bollen i målet. Glädjen var total. Eufori vid sidlinjen.
En poäng. En taktisk triumf.
Men vad hände då med Majorna? Jo, likt Frankrike drog de på sig rött kort och fick gå därifrån med sänkta huvuden.
Veckans guldstjärnor får Målvakts-Johan, Cannavaro(En av mina stora sportförebilder)-Lidström, Ny-Mattias och Calle P, stenen som dödade jätten.
Eller som Petter säger "Vinden har vänt, jag brinner för det här permanent."
Vill som slutpunkt tipsa om det liberala magasinet Neos gransking av Proletären FF. Läs och skratta. Finns att tjuvläsa på pressbyrån eller lagligt (dock då ej samhällsomstörtande) på biblioteket.
Hade IF Hakoahs (De har förövrigt en kille som är jävligt lik en ung Mohammed Ali, en av mina stora sportförebilder.) bänk vänt sig 180 grader, bort ifrån matchen med AIF hade de inte sett mycket. Där stod nämligen Majorna BKs enorma hangaround-crew. Vi snackar två skolklasser med folk som stod och hängde över sidlinjen. Hade inte denna folksamling stått där utan t.ex. bakom ett av målen hade nog Hakoah gängets tankar vandrat till the Rumble in the Kaanan, matchen mellan den lille David och den store Goliat, då de blickat ut över Heden 3. Majorna med, som sagt var, runt 30 pers vid sidlinjen hade under de fyra första omgångarna gjort lika många mål som Menisken släppt in: 15
Menisken som kom till matchen utan avbytare hade förlorat 3 av 4 matcher, Majorna vunnit 3 av 4.
Hur skulle detta sluta.
Majorna började direkt med att bearbeta Menisken. Var det en enda som överhuvud taget sneglat i tabellen av Majornas spelare kunde ju inte denna vara annat än säker på att de skulle köra över oss som en ångvält kör över en hund. De rullade boll och försökte utnyttja sin obestridbara tekniska skicklighet till att spela runt oss och in på mål.
Problemet var att Meniskens mittfält och försvar inte alls läckte som ett såll utan kompetent motade tillbaka varje anfallsvåg. Majorna hade fastnat på halvplan.
Fem minuter sen anländer Per Svensson till sidlinjen redo att springa järnet i mittfältet. Där står redan Andreas (ej spelklar) och Micke (skadad) och diskuterar taktik. I båset sitter två damer och njuter av la bella jouga. Lite senare kommer även Andy att dyka upp. En kvart senare, utan att något riktigt intressant hänt på plan, byter Erik Fägerlind och Per. Majorna är redan märkbart irriterade över att de inte leder med 10-0 trots sitt bolltrolleri och spelar vidare på samma sätt. Hela matchen började mer och mer likna den senaste VM-finalen mellan Italien, som jag älskade, och Frankrike, som jag hatade. Frankrike spelade sambafotboll och Italien tysk byråkratifotboll och precis som då var jag tvungen att erkänna för mig själv att laget jag hatade hade en bättre chans till vinst.
Det blev halvtid och halvtidsvila. Alla spelarna vilade och gick tillbaka in för att bita ihop, mota bort och kontra. Menisken hade trots allt börjat få några riktigt fina målchanser på kontringar.
Även Sina Jamei stod nu vid sidlinjen och dirigerade med skrik och gap lika fint som jag sett Gustavo Dudamel göra i lördags ställd mot en minst lika svår motståndare: Beethovens nionde symfoni. Ni skulle varit där. Vilken himmelsk musik.
I vilket fall. I andra halvlek gör Majorna 1-0. Jag har nu i efterhand helt och hållet förträngt hur det gick till eller när det hände (kan ha ägt rum i första halvlek också) så kan inte ge er några omständigheter. Det enda jag vet är att Meniskenspelarna tänkte att va fan och spelade vidare.
Det gjorde inte Majornas, de var om möjligt ännu mer irriterade än tidigare över att deras Zidane, en superstark kille på mittfältet som spelade över tre Meniskenspelare på en och samma gång, ja en riktig Goliat, inte hade gjort en två-tre mål åtminstone.
Menisken som ju tänkte att va fan, spelade på likt en seg gammal häst. Jobbade med Calle P på topp och hoppades att en kontring förr eller senare skulle ge utdelning. Och visst lönade sig denna taktik. Plötsligt var Noring där med sina slungbelleben och slungade iväg stenen till Calle som med en vacker jongleringsövning (kom själv att tänka på Yeboahs klassisk nätare) tog sig förbi den siste backen och tryckte in bollen i målet. Glädjen var total. Eufori vid sidlinjen.
En poäng. En taktisk triumf.
Men vad hände då med Majorna? Jo, likt Frankrike drog de på sig rött kort och fick gå därifrån med sänkta huvuden.
Veckans guldstjärnor får Målvakts-Johan, Cannavaro(En av mina stora sportförebilder)-Lidström, Ny-Mattias och Calle P, stenen som dödade jätten.
Eller som Petter säger "Vinden har vänt, jag brinner för det här permanent."
Vill som slutpunkt tipsa om det liberala magasinet Neos gransking av Proletären FF. Läs och skratta. Finns att tjuvläsa på pressbyrån eller lagligt (dock då ej samhällsomstörtande) på biblioteket.
mot FC Fiskebäck
Det hela började kl 09:45 på lördagsmorgonen. Sju tappra själar hade dykt upp på Heden 4 för att umgås och spela lite boll. Att beskriva stämningen som loj skulle vara att ta till en underdrift. Vi snarast halvjoggade runt på plan i den 20-gradiga värmen. Spelade lite två-mål och sedan lite straffsparksträning följt av ytterligare lite två-mål då vi mest stod still. Möjligen viftade vi lite med foten då bollen kom i närheten.
Efter "träningen" kom jag hem och konstaterade att jag trots allt ådragit mig ett klassiskt skrubbsår.
Som sig bör satt det klassiska skrubbsåret på knät och jag tog en dusch och tvättade rent det från de där små plastbitarna som du har i dina fotbollskor när du kommer hem efter match eller träning. (De lägger sig i hela lägenheten och din respektive klagar.) Satte på ett plåster och tänkte inte mer på det. (Senare på kvällen blandade jag en grogg på Malibu, Flaggpunsch, Jaeger och en 18 årig Glenn, Migas satt visst hemma och drack champagne med jordgubbar tillsammans med en annan... man!?)
När jag vaknade nästa dag och tittade på mitt ben fick jag se en klibbig gul sörja någon kletat på. Det var var.
Ueäeh, tänkte jag och angrep såret med läkarsprit. Sedan försökte jag få såret att lufttorka. Ett par timmar satt vi och utkämpade vår batalj innan jag täckte den hiskeliga saken med ett plåster då min utgång krävde ett par byxor. (Kortbyxor hör hemma på planen.) När jag sedan kom hem började vi om.
Denna episod upprepade sig sedan på måndagen och på matchdagen var jag nära till tårar då jag väl förstod att man inte kan springa omkring med ananasyoghurt rinnandes nerför smalbenet under match. Det fanns bara en lösning.
Den slutgiltiga.
I fyra timmar satt jag i slottskogen och lät solens obarmhärtiga strålar bränna mitt sår till döds.
Matchklar.
Knappt 5 minuter in i matchen tappar Mauritzon bollen i straffområdet efter en hörna. Den studsar runt lite bland spelarna som trängs där och letar sig strax in i mål. FC Fiskebäck dominerar de första 30 totalt. 3 mot 0.
Det ser mörkt ut på Meniskens avbytarbänk. Calle P är förbannad. Migas är varnad efter en synnerligen aggresiv brytning på vänsterkanten. Lidström likaså. Menisken gör några byten. Stämning börjar trots allt bli lite bättre.
Den sista kvarten av första vänder det... nästan. Andreas får en fot på Svenssons fina hörna. Bollen går i mål.
Menisken vaknar till. Chans till kvittering. Alla är på hugget. Neil, Noring, Wallander, Andreas. Backlinjen håller vår planhalva fri från bollar. Menisken får några ok målchanser under de kanske 30 minuter som denna up håller i sig. Sedan går allt åt helvete. 3 mot 0 under 30 minuter igen.
Stop.
Här vill jag stanna bandet. 1-6?
Låter det inte som ett resultat från fjolårets serieinledning.
Då hade vi något att skylla på. Halva laget var nyligen tillkommet och ingen visste riktigt vad de hade för roll i laget.
Men nu? Backlinjen vet vem den är, mittfältet och toppen likaså. Alla roller är huggna i sten. De flesta har spelat tillsammans mer än ett halvår utan uppehåll. Vad ska vi skylla på nu? Eller vem?
Ludvig som likt Tommy Salo promt skulle jonglera med varje boll som kom mellan hans händer?
Rahan som inte ens dök upp?
Vikariecoachen Micke?
Calle P som skulle visa streetcred genom att bråka med domaren?
Eller ligger lösning någon annanstans än i att peka ut en syndabock.
Idi Amin skickade ut alla ju ut alla indier ur Uganda. Ska vi skicka ut engelsmännen, iranierna eller stockholmarna ur Menisken.
Eller ligger lösning i att vi som lag måste jobba hårdare, mer målmedvetet, konsekvent och tydligt.
Kanske måste vi prata mer på plan, vara först på bollen, slå passningar som når sitt mål, skjuta skott som når sitt mål.
Kanske våga vilja vinna.
Likt Migas som efter matchen skrek förbannelse likt ingen tysk gjort sedan dagen då Versaillefreden skrevs under. (Och de har ändå vunnit 3 vm guld)
Jag vet inte.
Vad jag vet är att mitt stigmata inte var något vanligt skrubbsår.
Det var min menisk som grät.
Gud kom ner och besvarade förra veckans fråga.
Gråter menisken?
Ja, Menisken gråter.
Efter "träningen" kom jag hem och konstaterade att jag trots allt ådragit mig ett klassiskt skrubbsår.
Som sig bör satt det klassiska skrubbsåret på knät och jag tog en dusch och tvättade rent det från de där små plastbitarna som du har i dina fotbollskor när du kommer hem efter match eller träning. (De lägger sig i hela lägenheten och din respektive klagar.) Satte på ett plåster och tänkte inte mer på det. (Senare på kvällen blandade jag en grogg på Malibu, Flaggpunsch, Jaeger och en 18 årig Glenn, Migas satt visst hemma och drack champagne med jordgubbar tillsammans med en annan... man!?)
När jag vaknade nästa dag och tittade på mitt ben fick jag se en klibbig gul sörja någon kletat på. Det var var.
Ueäeh, tänkte jag och angrep såret med läkarsprit. Sedan försökte jag få såret att lufttorka. Ett par timmar satt vi och utkämpade vår batalj innan jag täckte den hiskeliga saken med ett plåster då min utgång krävde ett par byxor. (Kortbyxor hör hemma på planen.) När jag sedan kom hem började vi om.
Denna episod upprepade sig sedan på måndagen och på matchdagen var jag nära till tårar då jag väl förstod att man inte kan springa omkring med ananasyoghurt rinnandes nerför smalbenet under match. Det fanns bara en lösning.
Den slutgiltiga.
I fyra timmar satt jag i slottskogen och lät solens obarmhärtiga strålar bränna mitt sår till döds.
Matchklar.
Knappt 5 minuter in i matchen tappar Mauritzon bollen i straffområdet efter en hörna. Den studsar runt lite bland spelarna som trängs där och letar sig strax in i mål. FC Fiskebäck dominerar de första 30 totalt. 3 mot 0.
Det ser mörkt ut på Meniskens avbytarbänk. Calle P är förbannad. Migas är varnad efter en synnerligen aggresiv brytning på vänsterkanten. Lidström likaså. Menisken gör några byten. Stämning börjar trots allt bli lite bättre.
Den sista kvarten av första vänder det... nästan. Andreas får en fot på Svenssons fina hörna. Bollen går i mål.
Menisken vaknar till. Chans till kvittering. Alla är på hugget. Neil, Noring, Wallander, Andreas. Backlinjen håller vår planhalva fri från bollar. Menisken får några ok målchanser under de kanske 30 minuter som denna up håller i sig. Sedan går allt åt helvete. 3 mot 0 under 30 minuter igen.
Stop.
Här vill jag stanna bandet. 1-6?
Låter det inte som ett resultat från fjolårets serieinledning.
Då hade vi något att skylla på. Halva laget var nyligen tillkommet och ingen visste riktigt vad de hade för roll i laget.
Men nu? Backlinjen vet vem den är, mittfältet och toppen likaså. Alla roller är huggna i sten. De flesta har spelat tillsammans mer än ett halvår utan uppehåll. Vad ska vi skylla på nu? Eller vem?
Ludvig som likt Tommy Salo promt skulle jonglera med varje boll som kom mellan hans händer?
Rahan som inte ens dök upp?
Vikariecoachen Micke?
Calle P som skulle visa streetcred genom att bråka med domaren?
Eller ligger lösning någon annanstans än i att peka ut en syndabock.
Idi Amin skickade ut alla ju ut alla indier ur Uganda. Ska vi skicka ut engelsmännen, iranierna eller stockholmarna ur Menisken.
Eller ligger lösning i att vi som lag måste jobba hårdare, mer målmedvetet, konsekvent och tydligt.
Kanske måste vi prata mer på plan, vara först på bollen, slå passningar som når sitt mål, skjuta skott som når sitt mål.
Kanske våga vilja vinna.
Likt Migas som efter matchen skrek förbannelse likt ingen tysk gjort sedan dagen då Versaillefreden skrevs under. (Och de har ändå vunnit 3 vm guld)
Jag vet inte.
Vad jag vet är att mitt stigmata inte var något vanligt skrubbsår.
Det var min menisk som grät.
Gud kom ner och besvarade förra veckans fråga.
Gråter menisken?
Ja, Menisken gråter.
mot Björkåsen
Har ni spelat Def-Jam?
Det har jag. Det är ett fightingspel i vilket en hel hög prominenta rappare tillåts puckla på varandra i klassisk street fighter-anda. Förutom att spela som Fat Joe, Slick Rick, Ghostface Killah eller Snoop Dogg kan man göra sin egen champion. Det gjorde jag. Jag döpte honom till Muthafuc. Muthafuc eftersom det var det jag såg framför mig att hans motståndare skulle pipa när de fick se Muthafucs ofantligt muskulösa kropp.
Genast skulle min bror göra narr av mig. Han skapade Cockasuc. En väldig, väldigt satt mexikan med vita skinnstövlar, hotpants, linne, Edgar Davids brillor, solskärm och rosa flätor. En bjässe till mc/vixen som inte skämdes för nåt.
Det var denne gigant som jag osökt kom att tänka på när jag såg Wallander springa runt på plan iklädd två hockeylår, bandana och med matchstället liksom air-sprayat på kroppen. En man så maskulin att han upphävar alla sådana lagar.
Är det då om Pélés lår hela den här matchrapporten kommer att handla om frågar sig nu den uppmärksamme läsaren.
Absolut inte.
Matchrapporten kommer i stort sett bara att handla om Ronnies fantastiska skott på mål.
Men först: Rahan.
Matchen började, som sig bör, i omklädningsrummet. Taktik snackades, vattenflaskor vattenfylldes och kläder utdelades. Nu är det allvar. Säsongen har börjat. Vem som helst får inte spela. Här är det att vänta på sin tur om man inte är utvald.
Då dyker han upp, oinbjuden, ovälkommen och oönskad. Nonchalant som bara han kan vara:
-Vadå, grabbar, jag trodde det var träning ju.
Rahan
Matchen fortsatte sedan med uppvärming och visselblås: avspark.
Jag själv, Rahan, Lappalainen, Sven och Mattias började på bänken. Rahan var linjeman. Lappalainen och Sven stod mest och klagade på att Menisken inte gick in i närkamperna. Någon hade nämligen låtit det gå runt att Björkåsen förfogade över två föredetta division ett-spelare. För Menisken kunde det lika gärna ha handlat om Ljungskiles A-lag.
Skärrat stod man blixt still på sina positioner till synes livrädd för att ta ett felsteg, slå en felpass eller missa en brytning som hade kunnat leda till att Björkåsens elva kom fri. Till och med Migas verkade tänka efter innan han gick in i en tuff närkamp och Neil missade både en och två nickdueller.
Trots uppenbara problem klarade Menisken sig igenom första halvlek med godkända 0-0 tack vare ett kompakt försvar, Johans fina målvaktsagerande och genom att spela på säkerhet.
I början av andra halvlek skulle Menisken få sin chans att avgöra matchen. För medan Menisken stått still hade Björkåsen sprungit, svurit och skjutit långbollar desto mer. Rahan hade trots att han var persona non grata fått lov att spela och gått in som mittfältare. Även en del andra byten hade genomförts. Åke var nu linjeman.
Menisken började nu i andra halvlek få mer och mer utrymme. Sina gjorde några gudomliga glidtacklingar, Neil började vinna alla sina nickdueller och de riktiga målchanserna började titta fram här och var.
Plötsligt drar Lappalainen iväg mot Björkåsens mål, Ronnie springer på höger, Rahan på vänster, Björkåsens backlinje rakt fram. Ronnie springer på djupet, Micke drar iväg passningen, skär som en laser genom Björkåsens backlinje.
Ronnie är fri med målvakten, 25 meter kvar. Det är stilla. En vacker vårkväll. Knäpptyst på läktaren. Vad kommer han att göra? Dra målvakten? Dribbla? Chippa? Lobba? Karten kommer bakifrån. Rahan, Micke? Ronnie drar iväg bollen med ett fruktansvärt skott. Likt en homing-missile från nån klassisk åttiotalsfilm söker den sig mot det högra krysset. Likt batmobilen lämnar den ett eldspår varthän den drar fram. Ingen målvakt i världen kan nå den bollen.
Hela Ruddalens stadion skälvar av förväntan.
Den träffar, nej, kolliderar med målet precis där ribba och stolpe möts. En millimeter sydväst och den hade borrat ett djupt hål i marken bakom mållinjen som bara för att understryka sin skönhet. Målets skönhet, skottets skönhet.
I stället försöker den vräka omkull hela målet, göra det vint och skevt. Ett hockeymål hade snurrat två varv.
Detta målet kämpar emot, brottas med bollen, spottar tillbaks den på plan. Utan tvekan året icke-mål.
Vad hände sedan?
Inte mycket positivt. Björkåsens spelare klagar. Björkåsen gör snopet 1-0 på en hörna. Luften går ur Meniskens offensiv. Jag får ett fint inlägg av Neil. Slänger mig handlöst för att få en fot på bollen. Missar. Krashlandar precis utanför straffområdet. Några få målchanser. Björkåsens spelare klagar. De samlar på sig tre gula. Björkåsen vinner rättvist med 1-0. Menisken är ledsen.
Gråter?
Nej.
Men förhoppningsvis skäms Rahan. (Var det inte han som fick ett nickmål bortdömt tidigare i år?)
Det har jag. Det är ett fightingspel i vilket en hel hög prominenta rappare tillåts puckla på varandra i klassisk street fighter-anda. Förutom att spela som Fat Joe, Slick Rick, Ghostface Killah eller Snoop Dogg kan man göra sin egen champion. Det gjorde jag. Jag döpte honom till Muthafuc. Muthafuc eftersom det var det jag såg framför mig att hans motståndare skulle pipa när de fick se Muthafucs ofantligt muskulösa kropp.
Genast skulle min bror göra narr av mig. Han skapade Cockasuc. En väldig, väldigt satt mexikan med vita skinnstövlar, hotpants, linne, Edgar Davids brillor, solskärm och rosa flätor. En bjässe till mc/vixen som inte skämdes för nåt.
Det var denne gigant som jag osökt kom att tänka på när jag såg Wallander springa runt på plan iklädd två hockeylår, bandana och med matchstället liksom air-sprayat på kroppen. En man så maskulin att han upphävar alla sådana lagar.
Är det då om Pélés lår hela den här matchrapporten kommer att handla om frågar sig nu den uppmärksamme läsaren.
Absolut inte.
Matchrapporten kommer i stort sett bara att handla om Ronnies fantastiska skott på mål.
Men först: Rahan.
Matchen började, som sig bör, i omklädningsrummet. Taktik snackades, vattenflaskor vattenfylldes och kläder utdelades. Nu är det allvar. Säsongen har börjat. Vem som helst får inte spela. Här är det att vänta på sin tur om man inte är utvald.
Då dyker han upp, oinbjuden, ovälkommen och oönskad. Nonchalant som bara han kan vara:
-Vadå, grabbar, jag trodde det var träning ju.
Rahan
Matchen fortsatte sedan med uppvärming och visselblås: avspark.
Jag själv, Rahan, Lappalainen, Sven och Mattias började på bänken. Rahan var linjeman. Lappalainen och Sven stod mest och klagade på att Menisken inte gick in i närkamperna. Någon hade nämligen låtit det gå runt att Björkåsen förfogade över två föredetta division ett-spelare. För Menisken kunde det lika gärna ha handlat om Ljungskiles A-lag.
Skärrat stod man blixt still på sina positioner till synes livrädd för att ta ett felsteg, slå en felpass eller missa en brytning som hade kunnat leda till att Björkåsens elva kom fri. Till och med Migas verkade tänka efter innan han gick in i en tuff närkamp och Neil missade både en och två nickdueller.
Trots uppenbara problem klarade Menisken sig igenom första halvlek med godkända 0-0 tack vare ett kompakt försvar, Johans fina målvaktsagerande och genom att spela på säkerhet.
I början av andra halvlek skulle Menisken få sin chans att avgöra matchen. För medan Menisken stått still hade Björkåsen sprungit, svurit och skjutit långbollar desto mer. Rahan hade trots att han var persona non grata fått lov att spela och gått in som mittfältare. Även en del andra byten hade genomförts. Åke var nu linjeman.
Menisken började nu i andra halvlek få mer och mer utrymme. Sina gjorde några gudomliga glidtacklingar, Neil började vinna alla sina nickdueller och de riktiga målchanserna började titta fram här och var.
Plötsligt drar Lappalainen iväg mot Björkåsens mål, Ronnie springer på höger, Rahan på vänster, Björkåsens backlinje rakt fram. Ronnie springer på djupet, Micke drar iväg passningen, skär som en laser genom Björkåsens backlinje.
Ronnie är fri med målvakten, 25 meter kvar. Det är stilla. En vacker vårkväll. Knäpptyst på läktaren. Vad kommer han att göra? Dra målvakten? Dribbla? Chippa? Lobba? Karten kommer bakifrån. Rahan, Micke? Ronnie drar iväg bollen med ett fruktansvärt skott. Likt en homing-missile från nån klassisk åttiotalsfilm söker den sig mot det högra krysset. Likt batmobilen lämnar den ett eldspår varthän den drar fram. Ingen målvakt i världen kan nå den bollen.
Hela Ruddalens stadion skälvar av förväntan.
Den träffar, nej, kolliderar med målet precis där ribba och stolpe möts. En millimeter sydväst och den hade borrat ett djupt hål i marken bakom mållinjen som bara för att understryka sin skönhet. Målets skönhet, skottets skönhet.
I stället försöker den vräka omkull hela målet, göra det vint och skevt. Ett hockeymål hade snurrat två varv.
Detta målet kämpar emot, brottas med bollen, spottar tillbaks den på plan. Utan tvekan året icke-mål.
Vad hände sedan?
Inte mycket positivt. Björkåsens spelare klagar. Björkåsen gör snopet 1-0 på en hörna. Luften går ur Meniskens offensiv. Jag får ett fint inlägg av Neil. Slänger mig handlöst för att få en fot på bollen. Missar. Krashlandar precis utanför straffområdet. Några få målchanser. Björkåsens spelare klagar. De samlar på sig tre gula. Björkåsen vinner rättvist med 1-0. Menisken är ledsen.
Gråter?
Nej.
Men förhoppningsvis skäms Rahan. (Var det inte han som fick ett nickmål bortdömt tidigare i år?)
mot BK Krabba
När jag började spela med Menisken för nästan exakt ett år sedan tränade vi på en halv genomblöt grusplan bakom en gräsplan. En lyckad träning bestod i att vår halva inte befolkades av Kopparbergs damlags mini-bilar (som alla hette Päroncider) eller diverse öltältsdelar. Möttes vi istället av vattenpölar kunde vi skatta oss lyckliga. Spelade dessutom IFK hemmamatch på gamla nya Ullevi och nådde oss med glada hurrarop och lite ljus var det för oss som för Askungen när hon på julafton ser balen på slottet ifrån sin vindskrubb(Förrutom för Ronnie som var på bal). Fast på ett bra sätt. Bara sju år kvar tänkte vi. Bara sju år till det där IFK-Menisken derbyt.
Bara ett år har gått och Menisken beter sig snarare som Törnrosa än Askungen. Bortskämt, tafatt och ståendes närmast sovandes på en fin nykrattad grusplan med bara en, en! vattenpöl. Alla verkar dela samma tanke:
Kommer de att gräslägga gröna vallen och i så fall när? För jag klarar snart inte sådana här planer mer...
Enligt min mening är det inte Meniskens förtjänst att en fullständig katastrof ändå kunde undvikas. Snarast var det vårsolen, publikrekordet och ett oerfaret BK Krabba som gav oss nil-nil.
Och appråpå nil-nil var Neil den ende som inte verkade rädd för lite väte som den Birminghamske smog- och regnuppfödde britt han är. Han var väldigt nära att näta medelst huvud mot lerig boll inte mindre än två gånger.
Med tanke på det felaktigt bortdömda målet mot Lövet säger jag bara hörnor here we come.
PS. En eloge till BK Krabbas målvakt som bara en dryg vecka efter Rami Shaabans misslyckande vågade sig på ett minst lika långt och de facto lyckat dansnummer. DS
Bara ett år har gått och Menisken beter sig snarare som Törnrosa än Askungen. Bortskämt, tafatt och ståendes närmast sovandes på en fin nykrattad grusplan med bara en, en! vattenpöl. Alla verkar dela samma tanke:
Kommer de att gräslägga gröna vallen och i så fall när? För jag klarar snart inte sådana här planer mer...
Enligt min mening är det inte Meniskens förtjänst att en fullständig katastrof ändå kunde undvikas. Snarast var det vårsolen, publikrekordet och ett oerfaret BK Krabba som gav oss nil-nil.
Och appråpå nil-nil var Neil den ende som inte verkade rädd för lite väte som den Birminghamske smog- och regnuppfödde britt han är. Han var väldigt nära att näta medelst huvud mot lerig boll inte mindre än två gånger.
Med tanke på det felaktigt bortdömda målet mot Lövet säger jag bara hörnor here we come.
PS. En eloge till BK Krabbas målvakt som bara en dryg vecka efter Rami Shaabans misslyckande vågade sig på ett minst lika långt och de facto lyckat dansnummer. DS
mot Lövet Tisdag
Ok, Mölnlycke, ett nybakat division 6-lag och ett Menisken i röda t-shirtar och blåa shorts. Låter det nytt, ovant och lite småläskigt?
Inga attribut kan vara mer felaktiga när det gäller att beskriva den trevligt nostalgiska retro-event som utspelade sig på Mölnlycke idrottsplats. Menisken, laget med anor från tidigt 70-tal, tog sig an det knappt systemet-myndiga Lövet Tisdag som vi så många gånger tidigare gjort i den mentalt tuffaste av alla divisioner:
sjuan.
Platsen; en fin och välskött konstgräsplan, vackert placerad bredvid en stilla sjö, några klassiska trävillor och en rutschkana uppställd i en väldigt oförlåtande vinkel. Med sina två söta avbytarbås (betydligt rymligare än Migas bil) i trä och en person i publiken kunde det ha varit det perfekta vykortet föreställandes föreningsliv i folkhemmet.
Ja, där stod vi alltså igen. Öga mot öga. Deras ökände målkanon Henrik Larsson mot Meniskens illustrerade man, Mikael Lappalainen. Deras normalbegåvade backlinje mot Meniskens superfyra (Lidström, Migas, Cheshire och Jamei)
Deras kompetenta mittfält mot vårt kompetenta mittfält (Andreas, Kartengren, Svensson och Noring)
Men även (inte att förglömmas) resten (Larson, Fägerlind, Chavanne, Lauritzson och Källström)
Ja där stod vi alltså, på plan i ett gammalt härligt insvettat matchställ och på sidan av plan i gamla härligt insvettade! täckjackor med Menisken If broderat på ryggen. Hade inte det tåget gått hade vi med heder kunnat hävda att vi red på Nu-Rave vågen. Nu fick vi istället sluta ögonen och fantisera om att vi spelade en match med Sture Larson på våren 1990. Ah snart är det sommaren i city, hubba-bubba, två kanaler på tv, ciao, ciao Italia.....
Tillbaka till matchen.
Utan tvekan var det Lövet tisdag som styrde spelet matchen igenom medans vi höll oss till 70 % stabilt försvarsspel med några fina kontringar (Andreas var ett antal gånger nere och grävde på högerkanten och Micke fick bland annat iväg ett fint skott i deras vänstra stolpe) och 30 % trött försvarspel (den sista kvarten gick knappt en passning rätt och t.o.m. Neil missade helt bollen under en annars väldigt fin Bruce Lee spark.)
Vad Neil inte missade var hörnan som han med pannan tryckte in i motståndarlagets nedre högra hörn i slutet på första halvlek. Målet blev bortdömt. Vems fel det var?
Det var mitt fel. Det var jag som var han. Det var han som var jag. Rykten har gjort gällande att det var Rahan/Rahans bror/Rahans onda dräkt. Allt detta är osanning. I fortsättning vet ni det:
# 10 det är Jag.
Lövet Tisdag vann matchen med udda målet, precis som hade gjort de två senaste matcherna innan det.
Deras mål var som de ofta har varit när vi mött lövet tidigare: hyfsat.
Nostalgiskt så det förslår med andra ord.
Till sist ett par varningens ord till Ludvig (och alla andra som gillar skitlag från Premier League, Stockholm eller Barcelona) från filmen Full Metal Jacket.
"You can give your heart to United but your ass belongs to the Meniscus."
Inga attribut kan vara mer felaktiga när det gäller att beskriva den trevligt nostalgiska retro-event som utspelade sig på Mölnlycke idrottsplats. Menisken, laget med anor från tidigt 70-tal, tog sig an det knappt systemet-myndiga Lövet Tisdag som vi så många gånger tidigare gjort i den mentalt tuffaste av alla divisioner:
sjuan.
Platsen; en fin och välskött konstgräsplan, vackert placerad bredvid en stilla sjö, några klassiska trävillor och en rutschkana uppställd i en väldigt oförlåtande vinkel. Med sina två söta avbytarbås (betydligt rymligare än Migas bil) i trä och en person i publiken kunde det ha varit det perfekta vykortet föreställandes föreningsliv i folkhemmet.
Ja, där stod vi alltså igen. Öga mot öga. Deras ökände målkanon Henrik Larsson mot Meniskens illustrerade man, Mikael Lappalainen. Deras normalbegåvade backlinje mot Meniskens superfyra (Lidström, Migas, Cheshire och Jamei)
Deras kompetenta mittfält mot vårt kompetenta mittfält (Andreas, Kartengren, Svensson och Noring)
Men även (inte att förglömmas) resten (Larson, Fägerlind, Chavanne, Lauritzson och Källström)
Ja där stod vi alltså, på plan i ett gammalt härligt insvettat matchställ och på sidan av plan i gamla härligt insvettade! täckjackor med Menisken If broderat på ryggen. Hade inte det tåget gått hade vi med heder kunnat hävda att vi red på Nu-Rave vågen. Nu fick vi istället sluta ögonen och fantisera om att vi spelade en match med Sture Larson på våren 1990. Ah snart är det sommaren i city, hubba-bubba, två kanaler på tv, ciao, ciao Italia.....
Tillbaka till matchen.
Utan tvekan var det Lövet tisdag som styrde spelet matchen igenom medans vi höll oss till 70 % stabilt försvarsspel med några fina kontringar (Andreas var ett antal gånger nere och grävde på högerkanten och Micke fick bland annat iväg ett fint skott i deras vänstra stolpe) och 30 % trött försvarspel (den sista kvarten gick knappt en passning rätt och t.o.m. Neil missade helt bollen under en annars väldigt fin Bruce Lee spark.)
Vad Neil inte missade var hörnan som han med pannan tryckte in i motståndarlagets nedre högra hörn i slutet på första halvlek. Målet blev bortdömt. Vems fel det var?
Det var mitt fel. Det var jag som var han. Det var han som var jag. Rykten har gjort gällande att det var Rahan/Rahans bror/Rahans onda dräkt. Allt detta är osanning. I fortsättning vet ni det:
# 10 det är Jag.
Lövet Tisdag vann matchen med udda målet, precis som hade gjort de två senaste matcherna innan det.
Deras mål var som de ofta har varit när vi mött lövet tidigare: hyfsat.
Nostalgiskt så det förslår med andra ord.
Till sist ett par varningens ord till Ludvig (och alla andra som gillar skitlag från Premier League, Stockholm eller Barcelona) från filmen Full Metal Jacket.
"You can give your heart to United but your ass belongs to the Meniscus."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)