mot Proletären - Madeleinejackan

Proletären FF - Menisken IF 3-1

Fortfarande bara på Åkeredsvallen. Jag har varit borta i ett halvår men Menisken har ändå inte tagit sig ur division sju där vi har harvat de senaste fyrtio åren. Taktiktavlan har i alla fall återinförts. Bolivia står och mässar om att föda barn, kiss och proletärens nummer tio samtidigt som han flyttar runt små färgade magneter på en liten grön tavla. Jag har svårt att hänga med men ingen av de små magneterna är jag. Det är spänt, utanför någonstans finns proletären. De har en målskillnad på plus tjugo mål i år. Några av våra grabbar är bara sjutton år. Kanske, det är så många som har bytts ut sen jag tog min paus, så jag är osäker. Ute regnar det.

Som vanligt har vi fått springa runt och leta nycklar till ett eventuellt omklädningsrum tidigare så vi är lite nedkylda också. 

Vi värmer upp. Bolivia ger order om att värma upp målvakten. Jag vägrar. 

Istället får jag vara med och spela fotboll mellan småmål. Detta blir dagens höjdpunkt.

Matchen börjar. Proletärens nummer tio spelar inte där det var tänkt. Den gröna tavlan meningslös.

Jag har fått roll som någon slags signalist som ska lyssna på Bolivias telefon. Kanske kommer det ett barn idag. Till vänster på plan springer Isaac som en galning. Han bor som i straffområdet, trots att han är mittfältare. Hassan är lysande i backlinjen. Det är jämnt och spännande. Domaren och flera av Proletärens spelare är oense om vad man får säga på slagfältet. Jag myser i min tjocka oversize signalistvärmejacka.

Den luktar precis som min barndoms sunkiga sovtäcken vi använde när vi sov i tält. Vackert spazziga nittiotalsdesignade i turkos, vitt och blått. Hur många nätter ute i skog och mark har de inte värmt mig. I dessa unket sött doftande sovtäcken låg jag på Arvikafestivalen och hörde för hög cp-techno, i dessa av kroppar uppmjukade textilier har jag sovit hos släkten på Västgötaslätten, i dessa noppriga material firat midsommar på Orust. Vilken lukt, vilken värme.

Menisken IF-jackorna är med all sannolikhet ännu äldre.

Ack vilka, myter och legender bär de inte på.

I halvlek står det noll noll. Calle P går in. Calle P går ut. Jag går in. Bolivia gör ett noll. Jag går ut. Calle P går in.

På tio minuter har jag blivit helt slut. Hjärtat dunkar, vad hade jag på mittfältet att göra?

Tyvärr är hela Menisken slutkört. Vi orkar bara spela i sjuttio minuter.

Proletären gör tre mål, sen åker vi hem. 

mot AIF - I Meniskens Wake

Jubileumsmatch

Fotboll är en farlig sport. Man kan t.ex. bryta ett ben i foten när man stilla träningsjoggar, man kan tappa en knäskål som likt Nils Strindbergs berlock med bild av fästmön Anna senare finnes i ett oväntat läge. Man kan ramla på huvudet och tappa minnet eller bli skjuten av rånare när man transporterar träningsutrustning.
Alla dessa risker ökar självfallet även med åren. Liksom risken för cancer och oönskat håravfall, men till skillnad från risken för tatuering som verkar peaka runt tjugosex. Det är därför något förvånande att så många, så gamla människor hade vågat sig ner till Heden för att fira Menisken och Arbetarnas gemensamma fyrtioårsjubileum.
De skulle nämligen spela fotboll.
I omklädningsrummet före fanns kaffe och kaka till de äldre och Nettos energidryck eller sockerdricka till de yngre. Stöldgods återlämnades och gamla trätomål trättes.
Pontan hade (hittat på?) ursäkten förkylning för att inte riskera sin image som tuffast på högstadiet. Det är troligen inte så "Ball" med jubileumsmatcher. Samtidigt kom Henrik och Stefan som inte behöver känna någon sådan press, men ändå inte kunde spela istället utklädda som Alejandro Sabella och Jogi Löw. Nisse hade med sig ett litet barn.
Förutom dessa var det i runda slängar sjutton äldre* personer samt ungefär två normalt åldrade som äntrade heden för den stundade bataljen.
Där stod AIF. Ett oväntat ordval; där stod AIF. Men det var verkligen AIF, objektet AIF som stod där. Det var som att gå och se expendables på bio. Man tänkte: Men detta är ju deras vanliga lag, det lag jag har spelat mot de senaste åren.
Samtidigt var ingen född efter 1974. Samtidigt hade alla eller i alla fall några, eller i alla fall någon varit med och grundat AIF på något sätt. Samtidigt var de bara typ tio pers men ändå på något sätt fullt lag. Huggna i granit. Hade hela arbetarrörelsen bestått av dessa hade världen sätt annorlunda ut idag.
För att förhindra hjärtattacker beslöts fort att att det skulle spelas niomanna på sjumannaplan.
Menisken delade in sig i två hockeyåttor som skulle bytas stötvis och AIF gick inte att dela på grund av den fasta och något ålderstiget stela form de antagit under så många år av aktivt spel.
Sen började matchen under oerhört tråkiga och långsamma minuter. Menisken hade nämligen börjat med att låta de mest pensionerade spelarna spela och det hela fick således en air av boule omkring sig. Under dessa olidliga minuter fanns det inte mycket annat att göra än att jämföra Henrik och Henriks bror med Ravellisarna, titta imponerat på Nisses son Theo som i stort sett kunde springa själv och titta på när Stefan satt ner på marken. Man hoppas verkligen att han får sitta på spårvagnen också. Dagens ungdomar kan vara så själviska ibland.
Som tur var hade Ronnie (som inte ser en dag äldre ut än Kalle på kaviartuben) pensionerat sig misstänkt ungt och kunde fylld av sin ungdoms styrka göra 1-0. Uppfylld av ödmjukhet bytte han genast ut sig själv vilket fick till följd av dagens hockeytänk att hela den äldre generationen motvilligt blev tvungen att lämna planen. Från och med detta ögonblick minns jag ärligt talat bara fragment och jag övergår därför till Finnegans Wake-formen:
Tumbleweed, tumbleweed, här rullar en ensam boll över fooooooootballlfield.
Dideridicht, målvakt ist nicht, målet placeras med vrist.
En väldigt gammal man, 1966 från är han?, vill inte spela back.
Bänken ba: Mats, du går in i försvaret. Han ba: Vägrar!!!! Anfall!!!
Sååå, vi vänt' och vänt'. Till slutet går en anfallare av. Mats går in, använder sin magnetiska vänstersko att dra in boll, skjuta med höger. Pang! Boooom!
JAG återvänder. Blir passad upp på! MÅÅÅÅåååÅÅÅÅÅL! GÅÅÅÅÅÅL!
Ja, jag har trötteligtröttnat på att skriva denna text.
Vi vinner med 5-1. Aif kan trösta sig med att de således är bättre än Brasilien.
Vi kan trösta oss med fingerfotbollsspelet vi fick i fyrtioårsgåva samt pasta och IPA.

I efterhand var alla överens om att det bästa med dagen var när vi fick känna på en äkta oanvänd matchtröja från sent åttiotal. Härligt tjock polyester (kanske), vackra tvärränder samt restaurang Pekings snygga logga. (Hade jag inte varit färgblind hade jag kanske även kommit ihåg färgerna. Var det blått och rött månne?) Den bedömdes till 10.0/10.0 gem mint på den klassiska serietidningsbedömningskalan och värderades till minst 100 kr.

*I enlighet med rådande åldersnormer har alla över trettio klassats som äldre.

mot AIF - Like Dolphins can swim

AIF Göteborg - Menisken IF 2-2

Just nu läser jag den fyrahundrasidiga och väldigt glossiga coffee table-boken "The Making of Return of the Jedi" och jag kan därför, som retoriskt grepp, låtsas att den har inspirerat mig att skriva följande ord:
Det kommer en tid i varje människas liv då hon önskar att hon kunde bli den där räddaren i nöden. Precis som Holden Caulfield drömmer vi om att stå på en klippavsats och rädda små gulliga ewoker som kommer springande överallt ifrån. Att i sista stund komma ridande för att slåss för Rebeckas ära på nyårsdagen. Att som Lando och den trippelkindade Nien Nunb orädd flyga rakt in i den andra dödstjärnan utan tanke på egen vinning. Att som Buzz Aldrin osjälviskt låta Neil gå först.
Helt enkelt att vara Zlatan. En Hjälte!

I söndags hette min hjälte Johan Anängs brorsa. Helt osjälviskt och utan tanke på egen vinning tog han sig till Majvallen för att fylla den tomma elfte platsen. Plötsligt stod han bara där, som lysande, och tog emot lagets jubel. Vi skulle inte gå under i en eldstorm.
I söndags hette min hjälte Calle P. Helt osjälviskt och utan tanke på egen vinning gjorde han oss uppmärksamma på den mängd getingar som befann sig i omklädningsrummet.
Min hjälte hette också Doktor Sven. Helt orädd tog han sin handduk och snärtade getingen(-arna?) till döds.
I söndags var även Doktor Magnus min Zlatan. Så nära, så nära att göra årets bicycleta-mål.
Christian, Philip, båda målskyttar säkrare än Schweiz nationalhjälte Vilhelm Tell.
Claesson, Johan och jag själv. Sannerligen har inte den norska Nobelkommitén haft oss alla shortlistade i år?
Något annat skulle göra mig ledsen.
För i söndags hette min störste hjälte:
Johan Anängs brorsas brorsa.
Han tog en kula mot handen i tionde minuten. Boom! Handen bruten.
Trots detta kämpade han på hela matchen.
Helt orädd, osjälviskt och utan tanke på egen vinning.

Bubblare:
Publiken som trotsade fint väder för att titta på division 7.
Pontus med sitt röda kort.

mot Celtic - Fear and loathing på Heden

Gothenburg Celtic FC - Menisken IF

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Till exempel hade Chris tänkt sig att spela anfallare mot Celtic. Detta hade han till och med krävt.
Kärvt sattes han i backlinje.
Calle P hade nog tänkt sig en comeback mer i linje med "still DRE/matic", tv-henke hade nog tänkt sig fler mål, vanliga henke hade nog tänkt sig fler mål och Farshid hade nog sett för sitt inre hur han skulle lägga den där perfekta frisparken, som liksom i slowmotion skulle skruva sig genom luften likt en solodansare och före detta meniskenspelare som piruetterar över Göteborgsoperans stora scen för att avsluta på den lilla yta mellan orkesterdiket och ridån; den enda punkt som är omöjlig för målvakten att nå.

Istället öppnade Celtic hårt. Först sköt de ett skott i Agges ansikte. Sedan i mitt. Från fyra meters håll kom bollen farande och med reflexer som en sengångare var det bara att vända andra kinden till och ta den som en seriefigur i en tecknad kortfilm från fyrtiotalet.
En gång såg jag en K1-match på eurosport mellan en sumobrottare och en thaiboxare i vilken thaiboxaren flög runt som ett bi kring den vaggande brottaren och sprayade honom med sparkar och slag. Matchen höll på så länge att jag hann tänka att den aldrig skulle ta slut eftersom sumobrottarens skyddande fett absorberade nittioåtta procent av kraften i thaiboxarens sparkar medan brottaren som mest kanske skulle kunna skrämma motståndaren lite med sin imposanta hydda.
Då får plötsligt boxaren in en hård spark rakt på brottarens kind, ungefär exakt där en fotboll skulle träffa mig nio år senare. I avsaknad av en tillräcklig dos underhudsfett förflyttades huvudet då ut på brottarens axel för att sedan sakta glida tillbaka, han stod ett ögonblick och vajade lite fram och tillbaka och sedan föll hans kropp lodrätt ner på ringgolvet som draget av en väldigt stor magnet.

Ungefär så kändes det alltså även för mig. Bollen kom, den gjorde klart att jag hade känt varenda söm och ojämnhet i den, den segrade.
Efteråt reser jag mig en smula omtöcknade och ganska övertygad om att min näsa har exploderat till en blodig sörja. Det har den inte och spelet fortsätter.
Jag blir utbytt och sedan inbytt. Celtic gör 1-0 och plötsligt har en hel halvlek gått.
Vi kommer överens om att vi ska hålla igång den braiga inställningen, Celtic gör ganska snart 2-0 och sedan fortsätter matchen i Majorna.
Det är min bror som har bjudit in den närmaste familjen på 30-års kalas. Till förrätten serveras fumées blanches. Ett sötsurt gott vitt vin.
Sedan kommer huvudrätten in. Innan eller ytterlår från hårig ko med potatisgratäng. Till detta en chianti som jag valt eftersom det var en ko på systembolagets informationsskylt.
Det smakar rödvin. Allt känns redan bättre. Jag ser framför mig hur anfallaren Chris bryter igenom Celtic chockade försvar och sätter 2-1.
Efterrätten mangoglass med flamberad banan, samt portvinet old invalid bärs in och och Calle P still got no love for Celtic. Han gör säkerligen ett mål därborta på Heden.
Efter detta följde presentöppning och tårta. Men festen var inte slut för det.
Till tårtan fick man nämligen en 12 procentig belgisk öl från en flaska med champagnekork och jag intalade mig att Farshid hade fått en ny möjlighet att lägga den perfekta frisparken.
På kalaset spelades Brahms och på Heden satt 2-3 i krysset.
Ett fyrfaldigt leve:
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Nästa dag läste jag på menisken.se att matchen slutade 3-0.

mot Bifrost - Analys ... done

BK Bifrost - Menisken IF 9-1

1. Menisken förlorar 1-9.
2. Husby bränner bilar i frustration.

mot Billdal - Meniskalypse Now!

Menisken IF - Billdals BK 2-4

Det började som i en gammal Varan TV-sketch: det var kallt, det var nittiotal ... och så regnade det. Eller rättare sagt, det gjorde det inte.
Det hade varit en lång och kall vinter, det hade varit nittiotal för femton år sedan och så hade det ganska precis slutat regna. Således kämpade jag mig över leriga gräsmattor, gamla militärområden och avspärrade byggplatser i en tropisk fuktighet som mest påminde
om Da Trang 77' för att ta en inte helt historiskt korrekt liknelse.
De bredvidliggande utomhus-beach volleyboll-planerna gjorde då bara sitt till för känslan av hetta och Beach Boys sextiotal. Vi var unga (eller Phillip var ung i alla fall), vi var höga på billig energidryck (eller Barista skulle bli i alla fall för han drack två!) och vi skickades till ett ställe på andra sidan stan för att möta en fiende vi inget visste om. (Förutom att de kom från något ställe långt borta och att de hade en spelare som gjorde alla mål.)
Redan i omklädningen började de gamla historierna cirkulera igen. Agge drog den om hur Pontus heroiskt hade burit honom hem, troligen fem hundra meter och med skottt vinande kring huvudet efter att han hade blivit WIP (wounded in play) på en träning. Johan berättade om hemligstämplade turer till Indien och, åter igen här gissar jag bara, men antagligen Laos och Kambodja.
Precis när man så började tycka sig för sitt inre öra höra rotorbladen snurra avbröt Nisse och menade att det var dags att gå ner. Till planen.

Här följer ett uppvärmningsmontage med Kvibergs kaserner som mäktig militärhistorisk fond. Lite snabba klipp på missade passningar och Boliva som highfivear lite hit och dit.
Allt till någon fräck låt förstås.

Sedan började matchen.
Här skulle jag gärna ha sagt att vi bombaderade deras mål med fler skott än vad som fälldes under andra världskriget. Så var det ju absolut inte. Istället var det Billdal som pressade på och efter nästan hela matchen ledde de med fyra mål. Under tiden hade det mest spännande varit att Bredow bytts ut mot Agge och att Johan hade gjort några spökräddningar. Då slog sig Pontus helt plötsligt igenom hela Billdals försvarslinje och Claesson gjorde mål.
Ett helt okej mål ifall man inte jämför med Bolivias som skulle komma en stund senare.
Bolivia gjorde vad vi inom sportjournalistik med mycket militär jargong kallar ett prickskyttemål. Från en hyfsad bit utanför straffområdet hängde han bollen som vore den en landsförrädare dömd till döden genom hängning (hemskt jag vet) i bortre krysset. Efteråt skröt han för domare om vad han hade gjort och vad jag förmodar drog ett nytt sträck på hälen av sin fotbollssko.
Billdal fick en man utvisad men vann ändå med fyra mot två.

Trots förlusten hade det ändå varit en, om man jämför med krig, väldigt trevlig tillställning.
Det var bara Bredow som var MIA. Missing in action.
Han hade gått bort.
Stuckit någon gång under andra halvlek.

mot Björkåsen - Halleluja

Menisken IF - Björkåsen 6 - 4

Redan hemma gick min son runt och skanderade emellanåt ”Pappa, pappa, pappa”.
När jag sedan satt på spårvagnen och fick se en två hundra kilo tung Elvis Presley - förmodad död på toalett 1977 – kliva på, kände jag att det var någon som försökte säga mig något. Med sina karaktäristiska Elvisbrillor, en skjorta som var halvägs uppknäppt både nerifrån och uppifrån så att både en bälgande bröstkorg och en svallande mage kunde spegla sig i vårdagsolens glans och en hårman så svettglansig som bara några år av att ha varit huvudnummer i Las Vegas kan göra den.
Efter att sedan ha hört några kvinnor prata om kristendom samt sett att Lilla Therese bokhandel både sålde krucifix och biblar förstod jag.
Gud hade valt mig idag.
Jag skulle bli den nye Messi(as). Kungen av fotboll.
Allt var upplagt för underverk.
Vi skulle möta seriens bottenlag och så få hade känt sig kallade så jag var i stort sett garanterad nästan hundra procents speltid. Antagligen bara på topp.
Tyvärr växte bara den trogna skaran.
Först fyra, sedan fem, sedan sju, sedan elva, sedan fjorton, sedan femton.
Erik och hans fjorton lärjungar.

Jag blev direkt stärkt i min tro på mig själv genom Pontrus (Ty han ska vara klippan..) som i omklädningsrummet sa:
"Erik är den enda i laget som utvecklas åt rätt håll."
Sedan Blev jag förevisad mitt tröjnummer. De utvaldas nr 10.
Så började matchen. Och ganska snart kom det första underverket.
Motståndets målvakt stod plötsligt blind och döv och tappade bort bollen bakom sig. Ett mål direkt. Och sedan fler på det. Åt båda hållen.

Men jag var inte ens på planen. Hade jag misstagit mig om de gudomliga intentionerna?
Strax före halvtid blev jag inbytt och snart visste jag att jag hade tvivlat orätt. Från himlen pekade nämligen som ett enormt finger mot en miss i målvaktens försvarstänk: han täckte ju inte det övre högra hörnet på målet. Jag klippte resolut till. I ribban.
Grubblande spelade jag sedan vidare. Hade Gud till exempel inte menat att jag skulle utföra den högst mirakulösa infallet med bollen som Sven utförde. Hade inte Gud ämnat att använda sin magiska vind till att föra in mitt skott i mål under änglars pukstötar, istället för Pontrus lagda hörna. I desperat misstro och förnekelse vägrade jag att lämna plan.
Jag var ju Aslan, lejonet av Juda, den svenska division sju-fotbollens frälsare?
Pontrus upprepade sina ord efter matchen, men de voro tomma.
Vi hade vunnit, men jag var ingen reinkarnerad Garrincha, ingen Gunnar Gren reborn.
En falsk profet.

Det var först på väg längs nya Allén, mellan trädgårdsföreningen och Gamla Ullevi som det gick upp för mig.
Det var visst en helig återkomst som mig förutspåtts.
Likt Optimus Prime i det sista numret av den svenska Transformers-tidningen är han nämligen tillbaka.
Efter två tysta år.
Blogg-Eriks återkomst.

HALLELUJA!