MENISKEN IF - AIF GÖTEBORG 2-0
Dagen efter.
Idag mår jag lite illa. Jag skulle gärna säga att det
beror på att jag hängde på Lidström till Chalmers (pubrunda), drack mig
redlös, och somnade i vägochvattenfontänen med ansiktet neråt
waterboarding-style.
Eller att det beror på att jag hängde med Calle P
på en hamburgare och öl, drack mig redlös och somnade, tillsammans,
tänkandes: det där FC Gothia kanske inte är en sån dum idé.
Nu beror
mitt illamående snarare på att jag inte drack eller åt något på runt 18
timmar efter matchen förutom en kaffe en bulle, en brownie och ett
knäckebröd, än på att jag firade vår vinst på något oansvarigt sätt.
Därför går jag ut med en allmän uppmaning:
Fira! Sup och knarka! Men glöm inte att äta och dricka!
I mitt nuvarande tillstånd ska jag ändå ge er en matchrapport:
Där var han, Colina Jr., en skallig domare med örnblick, som kikade
ut över heden. Hans isblick frös fast oss i backen och hans öga för
oschysst spel gjorde oss knäsvaga; livrädda att han skulle komma att ta
sig an vår match mot arbetarna och ge rött kort till Neil när Neil
eventuellt skulle börja karatesparka på liggande motståndare.
Nu var
det ju som tur var inte vår match Colina Jr bedömde, utan en match vi
tvingades titta på, då Menisken nästan blivit så fina i kanten att man
ens vägrar värma upp på grus, och då nu alla gräsplättar var upptagna.
När vi till slut ändå tvingade ut oss på grus började också Wallander genast gnälla om "kontraktsbrott".
Sedan
var det dags för match. Match mot Arbetarnas IF som dagen till ära fick
spela i Meniskens vita tröjor (grattis). Det var även den stora
comebacken för Migas, Ronnie och Fredrik efter mer eller mindre långa
sortier (Ronnie har t.ex. gått och gift sig).
"Nykomlingarna" samt Jockes kompis som var publik bjöds också sannerligen på arketypiskt div 7 spel:
Sparkar, knuffar, misstag i backlinjer, långa bollar på bengt och fula mål.
Det
sistnämnda stod en av "nykomlingarna" själv för då Ronnie gjorde mål
genom att först skjuta på målvakten och sedan forcera in returen med
hela kroppen.
Det förstnämnda svarade Neil för då han under ett kort
tag spårade ut och började agera aningen irrationellt. Spekulationerna
haglade vid sidan av plan.
Full?, Englands missade EM-plats?, Brittiska imperiets fall? eller bara vanlig engelsk fotbollskultur?
I
vilket fall gjorde Robban 2-0 och efter vad jag har hört var det ett
fantastiskt mål. Själv stod jag som vanligt och tittade åt ett annat
håll.
Robban tog enligt uppgift bollen vid halvplan, gjorde en
Maradona, passade sig själv, gjorde tunnel på en arbetare och satte
bollen i krysset.
[(Allt detta är enligt uppgift inte sant. (Robban gjorde dock utan tvekan 2-0 målet. (Enligt mina källor)))]
Sen
var det typ halvtid och sen andra halvlek då Åke (som är ungefär lika
gammal som Johan) fick en smäll på knät och låg och sprattlade som en
fisk på torra land tills vi räddade honom med en begagnad ispåse som
sedan passades vidare till en arbetare som fick ont strax efter. (Påsen
hade tidigare lånats ut till en annan skadad arbetare.) Det var hemskt
men såg också roligt ut, ungefär som videoklipp på internet. Jag hoppas
att alla mår bra till nästa match.
Mickes knä, Åkes knä, Neils psyke, Fredriks fötter, Jockes kompis, Kartens hund, Ronnies fru och Walles hockeylag.
Är ni sjuka, krya på er! Är ni friska, stay friska!
September 2008
måndag 22 april 2013
mot Grimmered
Lidas bönade och bad om att vi skulle glömma den här matchen. Icke sa nicke. Här ska vändas på varje sten. Även om vi gör det all hast då det är derby i morgon och ny match på tisdag.
Matchen gick till, enligt följande:
Några värmer upp på gräsmattan vid långsidan av plan, då det pågår fotbollsmatch där vi önskar vara. Vi bli bortkörda därifrån med motiveringen att Göteborg har nog med gräsplaner utan gräs. Vi kör bort ungarna som leker vid kortsidan av plan med motiveringen att vi ska värma upp där. Kidsen försöker köra bort de spelande lagen genom att skjuta in en boll på plan. Domaren avvisar dem och spelare nr 10 från ett av lagen på plan försöker likt min far sätta sig i respekt genom att skjuta ungarnas boll så högt och långt bort som han kan. (Min far begrät med jämna mellanrum i min ungdom att han aldrig hade fått möjligheten att spela fotboll när han var liten då han uppfostrats i en tradition av arbete och revelj. Eftersom han således inte var särledes bra på fotboll försökte han sätta sig i respekt hos oss barn genom att dra på sig gummistövlarna och skjuta bollen en bra bit över laggårn.)
Sen kan vi äntra planen.
Vi värmer upp. Solen värmer upp oss. Och en stund in i matchen blåser domaren för vätskepaus.
Det är 10-15 grader ute. Så ingen förstår riktigt varför.
Menisken spelar så där . 4-4-2. Gör mål på kontringar. Har inte riktigt den koll på mittfältet som jag annars i år har vant mig vid.
En satt nr. 20 från grimmered stångar sig blodig.
Kim sätter en strut. Kim blir arg.
Johan(Schager) är arg. Johan(1) blir arg.
Calle P gör ett mål.
Grimmered gör mål. Nån blir arg.
Solen skiner.
Nr. 20 blir tvångsbänkad av domaren.
Vi gör nåt mer mål.
Grimmered gör en massa mål på tio minuter typ.
Lidas blir jätteledsen.
Christian är väldigt självkritisk på forumet.
Sen är matchen slut.
Det krävs åtgärder här, ok? Så här kan vi ju inte fortsätta.
Kanske en majblomma är rätt svar?
Som Johan, när han försöker rädda serietidningen Kapten Stofil från oundviklig nedläggning (beslut redan fattat) genom att bära en pin föreställandes den förre detta Töreboda-profilen kanske vi ska skapa vår egen mustasch-kampanj. Bär ett litet rosa band mot bröstcancern eller som en snubbe från Hisingen jag känner; en smal rosa slips (Eller det var egentligen för att han tyckte det så tjusigt ut.). Det kryllar av dessa pin, band och andra externa attributskampanjer.
Se ut. Visa ditt stöd. Så ordnar det sig. Då kommer vi börja vinna.
Vad jag vill säga i dessa tider av förluster och avställda vinster är helt enkelt:
Meniskrar, mot supportershopen!
Matchen gick till, enligt följande:
Några värmer upp på gräsmattan vid långsidan av plan, då det pågår fotbollsmatch där vi önskar vara. Vi bli bortkörda därifrån med motiveringen att Göteborg har nog med gräsplaner utan gräs. Vi kör bort ungarna som leker vid kortsidan av plan med motiveringen att vi ska värma upp där. Kidsen försöker köra bort de spelande lagen genom att skjuta in en boll på plan. Domaren avvisar dem och spelare nr 10 från ett av lagen på plan försöker likt min far sätta sig i respekt genom att skjuta ungarnas boll så högt och långt bort som han kan. (Min far begrät med jämna mellanrum i min ungdom att han aldrig hade fått möjligheten att spela fotboll när han var liten då han uppfostrats i en tradition av arbete och revelj. Eftersom han således inte var särledes bra på fotboll försökte han sätta sig i respekt hos oss barn genom att dra på sig gummistövlarna och skjuta bollen en bra bit över laggårn.)
Sen kan vi äntra planen.
Vi värmer upp. Solen värmer upp oss. Och en stund in i matchen blåser domaren för vätskepaus.
Det är 10-15 grader ute. Så ingen förstår riktigt varför.
Menisken spelar så där . 4-4-2. Gör mål på kontringar. Har inte riktigt den koll på mittfältet som jag annars i år har vant mig vid.
En satt nr. 20 från grimmered stångar sig blodig.
Kim sätter en strut. Kim blir arg.
Johan(Schager) är arg. Johan(1) blir arg.
Calle P gör ett mål.
Grimmered gör mål. Nån blir arg.
Solen skiner.
Nr. 20 blir tvångsbänkad av domaren.
Vi gör nåt mer mål.
Grimmered gör en massa mål på tio minuter typ.
Lidas blir jätteledsen.
Christian är väldigt självkritisk på forumet.
Sen är matchen slut.
Det krävs åtgärder här, ok? Så här kan vi ju inte fortsätta.
Kanske en majblomma är rätt svar?
Som Johan, när han försöker rädda serietidningen Kapten Stofil från oundviklig nedläggning (beslut redan fattat) genom att bära en pin föreställandes den förre detta Töreboda-profilen kanske vi ska skapa vår egen mustasch-kampanj. Bär ett litet rosa band mot bröstcancern eller som en snubbe från Hisingen jag känner; en smal rosa slips (Eller det var egentligen för att han tyckte det så tjusigt ut.). Det kryllar av dessa pin, band och andra externa attributskampanjer.
Se ut. Visa ditt stöd. Så ordnar det sig. Då kommer vi börja vinna.
Vad jag vill säga i dessa tider av förluster och avställda vinster är helt enkelt:
Meniskrar, mot supportershopen!
mot Olskroken
Menisken - Olskroken 2-2
Vi var tä'baka på fjäll'e. Där i solen i snön bröt en vårbäck fram och böljade, kluckande, dansande ner för bergsidan. Gyllene som ett nyplockat hjortron smekte den våra strupar när vi åpet sörplade i oss av den skummande gudasaften.
I sanning, befann vi oss inte i en Jameson "rouff cuntrey, smoooth wheskey" reklam. Njaeäj, men dock i den svenska motsvarigheten, Norrlands Guld, dito. Så, och, till den milda grad att Calle kände sig tvingad att säga "Få'ja lit' kylsprej?".
Ja, den mannen har nog inte en direkt sund inställning till alkoholen.
Memorera hela reklamfilmer om alkohol utantill, gå ut och beställa två kannor öl en vardagskväll, dyka upp bakfull till match och gå igång så jävla hårt på att det ligger en, två öl och väntar efter match att man trycker in två mål på ren vilja.
Nu var ju båda målen iof hyfsat tjusiga, men jag vill ändå inte underskatta "morot framför åsna"-effekten.
En som då har betydligt större kontroll över sitt drickande var också den som denna dag nästan ledde oss till seger. Karten började (efter uppvärmningen) med att gå igenom taktik med hjälp av vattenflaskor. Neils vattenflaska sprang väldigt mycket.
Sen började matchen.
Första halvlek.
Ett sorgligt kapitel.
Tror jag.
Det är svårt för mig att veta, då jag var involverad i en fyrkant vid sidan av plan och mest stod och passade de andra tre fyrkantshörnen.
Det jag dock såg av första halvlek var segt. Tråkigt. Menisken är bra på att hålla i bollen, men ofta dåligt alerta i passningsspelet.
Sen gjorde Olskroken 1-0.
Efter halvtidsvilan fick jag springa ut på plan för att dra Kapten Pers nummer i smutsen. Det enda av värde jag gjorde var att lura med mig två backar så att Mattias kunde assistera Calle i 1-1 målet. Calle fick passningen och lobbskruvade en chip runt målvaktens vänstra sida: vackert.
Calle stod även för 2-1 målet genom nick på hörna.
Nu fick "Kroken", som de visst kallar sig själva ångest, och kämpade och kämpade tills de fått in ett fult kvitteringsmål med 4 minuter kvar.
Marjam (Vars namn -Om det nu verkligen är hans namn(jag drar mig till minnes -och det ogärna- fallet Neo)- inte har något med Robin Hoods tjej MARION att göra utan uppenbarligen är en mansform av det vackra flicknamnet Mirjam.) fyllde 30 bast och bjöd på öl.
En veritabel vinstkväll med andra ord.
Vi var tä'baka på fjäll'e. Där i solen i snön bröt en vårbäck fram och böljade, kluckande, dansande ner för bergsidan. Gyllene som ett nyplockat hjortron smekte den våra strupar när vi åpet sörplade i oss av den skummande gudasaften.
I sanning, befann vi oss inte i en Jameson "rouff cuntrey, smoooth wheskey" reklam. Njaeäj, men dock i den svenska motsvarigheten, Norrlands Guld, dito. Så, och, till den milda grad att Calle kände sig tvingad att säga "Få'ja lit' kylsprej?".
Ja, den mannen har nog inte en direkt sund inställning till alkoholen.
Memorera hela reklamfilmer om alkohol utantill, gå ut och beställa två kannor öl en vardagskväll, dyka upp bakfull till match och gå igång så jävla hårt på att det ligger en, två öl och väntar efter match att man trycker in två mål på ren vilja.
Nu var ju båda målen iof hyfsat tjusiga, men jag vill ändå inte underskatta "morot framför åsna"-effekten.
En som då har betydligt större kontroll över sitt drickande var också den som denna dag nästan ledde oss till seger. Karten började (efter uppvärmningen) med att gå igenom taktik med hjälp av vattenflaskor. Neils vattenflaska sprang väldigt mycket.
Sen började matchen.
Första halvlek.
Ett sorgligt kapitel.
Tror jag.
Det är svårt för mig att veta, då jag var involverad i en fyrkant vid sidan av plan och mest stod och passade de andra tre fyrkantshörnen.
Det jag dock såg av första halvlek var segt. Tråkigt. Menisken är bra på att hålla i bollen, men ofta dåligt alerta i passningsspelet.
Sen gjorde Olskroken 1-0.
Efter halvtidsvilan fick jag springa ut på plan för att dra Kapten Pers nummer i smutsen. Det enda av värde jag gjorde var att lura med mig två backar så att Mattias kunde assistera Calle i 1-1 målet. Calle fick passningen och lobbskruvade en chip runt målvaktens vänstra sida: vackert.
Calle stod även för 2-1 målet genom nick på hörna.
Nu fick "Kroken", som de visst kallar sig själva ångest, och kämpade och kämpade tills de fått in ett fult kvitteringsmål med 4 minuter kvar.
Marjam (Vars namn -Om det nu verkligen är hans namn(jag drar mig till minnes -och det ogärna- fallet Neo)- inte har något med Robin Hoods tjej MARION att göra utan uppenbarligen är en mansform av det vackra flicknamnet Mirjam.) fyllde 30 bast och bjöd på öl.
En veritabel vinstkväll med andra ord.
mot Billdal - Meniskandal
Meniskandal
Det första som slår en när mig när vi anländer Billdals hemma-arena är att det ligger i en hage, nr 2: gräsplanen (den mytomspunna äkta gräs-gräsplanen som man måste åka en mil utanför stan för att nå) är troligen den sämsta äkta gräs-gräsplan jag någonsin sett. Möjligen är den jämförbar med min gamla högstadieskolas gräsplätt på vilken vi en gång spelade Rugby vilket var ganska roligt. Nr: 3: Laget vi ska möta är ungt, har en tränare i Tommy Söderberg-stass och består i mina ögon av ett gäng med dvärgar.
Ja, trots att vi har bannat oss själva: "underskatta dem inte, det var det Grimmered gjorde med oss, tänk sista kvarten hela tiden, Div 7, allt kan hända", kunde jag inte låta bli att se deras noll poäng och 36 insläppta mål skina som en leende sol ner på oss där i hagen på landet. Kunde inte låta bli att se Neil komma svävandes, krökt som en ostbåge och nicka in mål på mål på mål. Kunde inte låta bli att se Pontus dribbla in mål på mål på mål. Kunde inte låta bli att se Andy vid sidlinjen, glad som en lärka, kvittrandes "10-0, bra jobbat killar!" gång på gång på gång.
Billdals IF bestod inte av dvärgar. Det var bara planen som lutade åt deras håll.
Flera av dem var ganska långa.
Det visade sig när matchen började. Billdal var först på både första och andra. Gjorde fina nickningar i mittfältet.
Menisken tog det lugnt. Spelade lagerbäck-fotboll. Metodiskt. 1-0 så kan vi vila sen.
Billdals spelade Hiddink-fotboll. Inte så rutinerat. Inte så tekniskt skickligt. Men med en otrolig hunger.
(De hade dessutom lika mycket otur med ramträffar som Ryssland.)
Menisken hade även vi några ramträffar men kanske framför allt problem med underlaget och planens storlek. Långboll efter långboll gick allt för långt.
Neil nickade inte många gånger, och när han gjorde det var det oftast med fötterna på jorden.
Pontus dribblade sig visserligen förbi 3-4 billdalsspelare några gånger, men blev det nåt mål? Nej.
Andy var inte glad som en lärka.
Själv blev jag så bedrövad att jag under stora delar av matchen drabbades av fältkoma. Istället för att titta på matchen stod jag och sparkade planlöst på en av reservbollarna.
Andra halvlek fortsatte ungefär i samma stil. Menisken slutade försöka nå anfallarna med långbollar som ändå försvann i det höga gräset bakom motståndarmålet och började spela mer genom Åke på vänsterkanten och genom Noring på mitten. En förbättring som till slut gav betalt i David Bukos 1-0 mål. Vi blev i mina ögon samtidigt ännu sämre på att gå in i duellerna och matchen slutade 1-1.
Jag saknade Migas stürmschaftsführerstämma den dagen kan jag säga.
Skäll på mig! stånga mig! gör vad som helst! säg bara inte att vi gjorde en ok match. (Tjuren Ferdinand slickar Mikael på hans stora blomstertatuering på bröstet. Slut.)
Vårfinal: Spelarna betygsätts!
Joakim Lamotte ¤¤¤¤
Heter han verkligen så?
Neo Cheshire ¤¤¤¤
Vilken spelare! Vilket språk! Vilket namn! Vilken nickmaskin!
Rahan Pakravan ¤
Har inte direkt levt upp till förväntningarna.
Mikael Lappalainen ¤¤¤
2 mål på 4 matcher. Skadan drar dock ned betyget.
Per Svensson ¤¤¤
Guldmenisken bakfull. Dåligt föredöme.
Robert Nordström ¤¤¤¤
Övertygande debut.
Andreas Gunrup ¤¤¤¤
Vem är det? Är det han som har fått barn?
Erik Wallander ¤¤¤¤¤
Erik. Walle. Pele. Skräddan. Skräddarn. nr. 21. Mr. C.
3 poäng på 6 matcher.
Ronnie Larsson ¤¤¤
Fuskade till sig ett gult kort bara för att ha nåt i statistiken. I don't know.
Calle Pettersson ¤¤¤
Bråkar med domaren, aggressiv. Försöker se ut som en brottsling. Vår nye Eric Cantona?
Andreas A och J ¤¤¤¤
En jävla många Andreas i det här laget.
Lidström och Migas ¤¤¤¤
Backar ska ha gula kort! Inte fjanta sig och göra mål.
Edi Khoshaba ¤¤¤¤
Johan, Ludvig, Sven, Sina, Tobias, Henrik, Mattias 1 & 2, Zlatko, Karten, Chris, Noring, Åke, Pontus, Buko ¤¤¤
Ni behövs också.
Det första som slår en när mig när vi anländer Billdals hemma-arena är att det ligger i en hage, nr 2: gräsplanen (den mytomspunna äkta gräs-gräsplanen som man måste åka en mil utanför stan för att nå) är troligen den sämsta äkta gräs-gräsplan jag någonsin sett. Möjligen är den jämförbar med min gamla högstadieskolas gräsplätt på vilken vi en gång spelade Rugby vilket var ganska roligt. Nr: 3: Laget vi ska möta är ungt, har en tränare i Tommy Söderberg-stass och består i mina ögon av ett gäng med dvärgar.
Ja, trots att vi har bannat oss själva: "underskatta dem inte, det var det Grimmered gjorde med oss, tänk sista kvarten hela tiden, Div 7, allt kan hända", kunde jag inte låta bli att se deras noll poäng och 36 insläppta mål skina som en leende sol ner på oss där i hagen på landet. Kunde inte låta bli att se Neil komma svävandes, krökt som en ostbåge och nicka in mål på mål på mål. Kunde inte låta bli att se Pontus dribbla in mål på mål på mål. Kunde inte låta bli att se Andy vid sidlinjen, glad som en lärka, kvittrandes "10-0, bra jobbat killar!" gång på gång på gång.
Billdals IF bestod inte av dvärgar. Det var bara planen som lutade åt deras håll.
Flera av dem var ganska långa.
Det visade sig när matchen började. Billdal var först på både första och andra. Gjorde fina nickningar i mittfältet.
Menisken tog det lugnt. Spelade lagerbäck-fotboll. Metodiskt. 1-0 så kan vi vila sen.
Billdals spelade Hiddink-fotboll. Inte så rutinerat. Inte så tekniskt skickligt. Men med en otrolig hunger.
(De hade dessutom lika mycket otur med ramträffar som Ryssland.)
Menisken hade även vi några ramträffar men kanske framför allt problem med underlaget och planens storlek. Långboll efter långboll gick allt för långt.
Neil nickade inte många gånger, och när han gjorde det var det oftast med fötterna på jorden.
Pontus dribblade sig visserligen förbi 3-4 billdalsspelare några gånger, men blev det nåt mål? Nej.
Andy var inte glad som en lärka.
Själv blev jag så bedrövad att jag under stora delar av matchen drabbades av fältkoma. Istället för att titta på matchen stod jag och sparkade planlöst på en av reservbollarna.
Andra halvlek fortsatte ungefär i samma stil. Menisken slutade försöka nå anfallarna med långbollar som ändå försvann i det höga gräset bakom motståndarmålet och började spela mer genom Åke på vänsterkanten och genom Noring på mitten. En förbättring som till slut gav betalt i David Bukos 1-0 mål. Vi blev i mina ögon samtidigt ännu sämre på att gå in i duellerna och matchen slutade 1-1.
Jag saknade Migas stürmschaftsführerstämma den dagen kan jag säga.
Skäll på mig! stånga mig! gör vad som helst! säg bara inte att vi gjorde en ok match. (Tjuren Ferdinand slickar Mikael på hans stora blomstertatuering på bröstet. Slut.)
Vårfinal: Spelarna betygsätts!
Joakim Lamotte ¤¤¤¤
Heter han verkligen så?
Neo Cheshire ¤¤¤¤
Vilken spelare! Vilket språk! Vilket namn! Vilken nickmaskin!
Rahan Pakravan ¤
Har inte direkt levt upp till förväntningarna.
Mikael Lappalainen ¤¤¤
2 mål på 4 matcher. Skadan drar dock ned betyget.
Per Svensson ¤¤¤
Guldmenisken bakfull. Dåligt föredöme.
Robert Nordström ¤¤¤¤
Övertygande debut.
Andreas Gunrup ¤¤¤¤
Vem är det? Är det han som har fått barn?
Erik Wallander ¤¤¤¤¤
Erik. Walle. Pele. Skräddan. Skräddarn. nr. 21. Mr. C.
3 poäng på 6 matcher.
Ronnie Larsson ¤¤¤
Fuskade till sig ett gult kort bara för att ha nåt i statistiken. I don't know.
Calle Pettersson ¤¤¤
Bråkar med domaren, aggressiv. Försöker se ut som en brottsling. Vår nye Eric Cantona?
Andreas A och J ¤¤¤¤
En jävla många Andreas i det här laget.
Lidström och Migas ¤¤¤¤
Backar ska ha gula kort! Inte fjanta sig och göra mål.
Edi Khoshaba ¤¤¤¤
Johan, Ludvig, Sven, Sina, Tobias, Henrik, Mattias 1 & 2, Zlatko, Karten, Chris, Noring, Åke, Pontus, Buko ¤¤¤
Ni behövs också.
mot Hakoah IF
På kvällen den 22 Maj 2008 mottog Edi Khoshaba följande SMS från Gud.
"Jag ser dig."
3 timmar senare stod Mattias Pettersson förtvivlad i fotbollslaget Meniskens omklädningsrum.
Mattias och Edis lag hade precis förlorat med 0-3 emot Guds eget folks eget lag: Hakoah IF.
Frågan på allas läppar (en lögn egentligen, troligen tänkte ingen på Gud i denna uppgivenhetens boning.) löd: Har Gud ett favoritlag?
Tar Gud parti i fotbollsmatcher?
Var det Gud som spottade under foten på Terry? Var det Gud som radiostyrde Zidanes danska skalle. VAR DET Guds hand som gjorde målet som krossade Englands dröm?
Allt detta är frågor vi troligen aldrig kommer få svar på.
Vad vi väl däremot kan enas om, är:
Har man ett eget folk. Ja, då hejar man på deras lag.
Hur ska vi annars förklara följande:
Förra året växte sig Menisken stort och starkt varje gång vi mötte Hakoah. Likt Babels Torn tornade vi upp oss över dem och krossade deras drömmar om serie-vinst. 2-1, 2-1.
Vad händer? Jo vi blir oss sänt en engelsman som varken pratar svenska eller vet skillnad på ljupled och djupled, tysk och tyst, inkast och tvåmålsträning. Kommunikationsproblem är bara förnamnet. Som vilda höns sprang vi runt på planen.
Eller minns ni berättelsen om Mikael Lappalainen som älskade fotboll så. Han var med på i stort sett varje träning och i varje match. Ty han älskade fotboll så. Ofta fick han gå av plan på grund av smärtor i ljumskarna. Men Micke stannade kvar vid sidan. Ty han älskade fotboll så.
Man bröt hans knä. Men Micke stannade kvar vid sidan. Ty han älskade fotboll så.
Två fall av klassisk Gudstaktik, I'd say.
(Förövrigt hade han nog också en finger med i spelet när jag närvarade vid en svensexa för två veckor sen och som ende okonfirmerade deltagare högg mig själv i handen med en yxa.)
Ja, detta vill jag nog hävda, ett ovanligt själlöst Menisken, utan var sig Karten (stoppad av ett så kallat divine intervention?) eller guldkalven, ursäkta, guldmenisken Per Svensson, besegrades övertygande av ett fotbollslag på bettet... och Gud.
Om Menisken var David i matchen mot Majorna så behöver vi nog Goliat nästa gång vi möter Hakoah. Och behöver Menisken Goliat, då behöver Menisken Wallander. (Svarade för två av målen under förra årets två vinster mot Hakoah. Ett i varje match.)
Förövrigt anser jag att Menisken bör spela på följande sätt:
Avspark. Kartengren tar bollen, passar Andreas. Andreas driver upp bollen mot valfri hörnflagga. Fixar hörna eller frispark. Nån tar den. Neil nickar i mål. Upprepas i 90 min.
Veckans cliffhanger:
Om Gud verkligen hejade på Hakoah, varför skickade han då det kryptiska SMSet till Edi. Och varför lät han en helt vanlig personbil förgås i eld och sot för några veckor sen när andra långgatan påminner betydligt mer om Sodom och Gomorra. Och varför, varför, varför, lät Gud Danmark vinna EM-92?
Kryptologer, mot Louvren!
"Jag ser dig."
3 timmar senare stod Mattias Pettersson förtvivlad i fotbollslaget Meniskens omklädningsrum.
Mattias och Edis lag hade precis förlorat med 0-3 emot Guds eget folks eget lag: Hakoah IF.
Frågan på allas läppar (en lögn egentligen, troligen tänkte ingen på Gud i denna uppgivenhetens boning.) löd: Har Gud ett favoritlag?
Tar Gud parti i fotbollsmatcher?
Var det Gud som spottade under foten på Terry? Var det Gud som radiostyrde Zidanes danska skalle. VAR DET Guds hand som gjorde målet som krossade Englands dröm?
Allt detta är frågor vi troligen aldrig kommer få svar på.
Vad vi väl däremot kan enas om, är:
Har man ett eget folk. Ja, då hejar man på deras lag.
Hur ska vi annars förklara följande:
Förra året växte sig Menisken stort och starkt varje gång vi mötte Hakoah. Likt Babels Torn tornade vi upp oss över dem och krossade deras drömmar om serie-vinst. 2-1, 2-1.
Vad händer? Jo vi blir oss sänt en engelsman som varken pratar svenska eller vet skillnad på ljupled och djupled, tysk och tyst, inkast och tvåmålsträning. Kommunikationsproblem är bara förnamnet. Som vilda höns sprang vi runt på planen.
Eller minns ni berättelsen om Mikael Lappalainen som älskade fotboll så. Han var med på i stort sett varje träning och i varje match. Ty han älskade fotboll så. Ofta fick han gå av plan på grund av smärtor i ljumskarna. Men Micke stannade kvar vid sidan. Ty han älskade fotboll så.
Man bröt hans knä. Men Micke stannade kvar vid sidan. Ty han älskade fotboll så.
Två fall av klassisk Gudstaktik, I'd say.
(Förövrigt hade han nog också en finger med i spelet när jag närvarade vid en svensexa för två veckor sen och som ende okonfirmerade deltagare högg mig själv i handen med en yxa.)
Ja, detta vill jag nog hävda, ett ovanligt själlöst Menisken, utan var sig Karten (stoppad av ett så kallat divine intervention?) eller guldkalven, ursäkta, guldmenisken Per Svensson, besegrades övertygande av ett fotbollslag på bettet... och Gud.
Om Menisken var David i matchen mot Majorna så behöver vi nog Goliat nästa gång vi möter Hakoah. Och behöver Menisken Goliat, då behöver Menisken Wallander. (Svarade för två av målen under förra årets två vinster mot Hakoah. Ett i varje match.)
Förövrigt anser jag att Menisken bör spela på följande sätt:
Avspark. Kartengren tar bollen, passar Andreas. Andreas driver upp bollen mot valfri hörnflagga. Fixar hörna eller frispark. Nån tar den. Neil nickar i mål. Upprepas i 90 min.
Veckans cliffhanger:
Om Gud verkligen hejade på Hakoah, varför skickade han då det kryptiska SMSet till Edi. Och varför lät han en helt vanlig personbil förgås i eld och sot för några veckor sen när andra långgatan påminner betydligt mer om Sodom och Gomorra. Och varför, varför, varför, lät Gud Danmark vinna EM-92?
Kryptologer, mot Louvren!
mot Arbetarnas IF
I måndags gjorde jag en stor uppoffring. När jag hade förstått att dagens match skulle spelas mot laget som toppade listan som Menisken hade regerat tidigare i år: insläpptamålligan, förstod jag ju också, att detta skulle bli min största chans att få näta den här våren, kanske någonsin.
Alltså ringde jag till min "coach" på jobbet, coach Per. (Eftersom jag inte kan tänka mig att coach Per vill stöta sig med coach Niklas tänker jag mig att han själv nog kallar sig chefen.)
Jag kallar honom supervisor Per och tänker då stilla på KRS Ones odödlig klassiker. Supervisor-Overseer-Supervisor-Overseer-Yeah supervisor from overseer, you need a little clarity check the similarity...
Ja, jag ringde alltså Per Svensson och bad honom flytta mitt arbetspass från torsdagskvällen till onsdagen.
Först när jag hade lagt på luren, förstod jag vidden av det jag just gjort. Onsdagskväll=Top Model. Jag skulle missa ett avsnitt ur 2000-talets viktigaste tv-program! Och inte vilket avsnitt som helst.
Nej.
Jag skulle missa finalen av Top Model 9. Avgörandet mellan Saleisha, Jenna och Chantal. Skulle finalen bli lika spännande som säsong 8 skulle jag inte kunna stå ut med att ha missat den. Då förvandlades den mest intetsägande av tjejerna under loppet av ett program till prinsessan Grace Kelly och blev den första under programmets historia att för några minuter framstå som en större modell än självaste Tyra Banks. Lika fantastiskt som om Sverige skulle blomma ut och vinna EM. Men eftersom jag har sett de senaste 5 säsongerna var jag ändå beredd att ta risken.
Kvart i tio var jag hemma på onsdagskvällen efter fem timmars slit på jobbet. Jag hann precis hem till slutet och fick se Saleisha krönas till America's Next Top Model.
Men på vilka grunder? Det hade jag ingen aning om.
Tyst, för mig själv, började jag förbanna min fotbollskarriär.
Men så kom jag att tänka på vad jag själv en gång sagt till er, kära meniskrar, och sa till mig själv.
Erik, your heart may belong to Tyra and Miss J (Åh, han var så skoj i sin stora afro-peruk), but your ass belongs to Menisken.
Således stod jag där, redo att ta mitt ansvar, trots förkylning, nässpray som sved i näsan och en lätt huvudvärk, när Lappalainen en tio minuter in i matchen mot Arbetarnas IF skrek: JAG HAR BRUTIT KNÄT!
Ja, matchen alltså. Vilken soppa.
Långa bollar på Bengt och halvtråkig kontringsfotboll var spelet som gällde för båda lagen.
Menisken var iof både snabbare, spelskickligare och tuffare men vad hjälpte det.
Vid ett tillfälle minns jag att Andy frågade mig om mitt Argus-öga noterat tunneln på Noring. Jag som stod och stirrade på mina svarta reeboks och önskade att de som genom ett trollslag skulle förvandlas till ett par svart-vita adidas cupa mondial svarade ja för att verka engagerad. En gång hade jag ett par svarta adidas fritidsskor som hette Mexico 70 efter VM i Mexiko. De var fina.
Men nu efter tio minuter (+20 min väntan på att ambulansen skulle komma och köra iväg Micke från planen) fick jag alltså ändå min chans att gör mål i division 7. Jag och Ronnie kämpade på mot Arbetarnas backlinje med starkt och kompetent stöd från mittfält och backlinje. Chanserna radade upp sig. En gång rammade jag målvakten så att han och bollen rullade i riktning mot målet. En annan gång lyckades jag peta fram en boll till ronnie som nästan var fri.
Efter att ha sprungit mig matt.fick jag sedan byta med Edi som gick in på mittfältet och flyttade upp Calle till anfallsposition.
Där stod jag, Andy, Micke, Mickes crew och Per Svensson och tittade på typisk div 7 fotboll.
Lappalainen hade nämligen inte alls brutit knät. Han hade sprungit runt lite i Arbetarnas straffområde och hux-flux, så satt knäskålen på sida av benet och inte där fram där menisken vill ha den. Smärtan fick då Lappalainen att lägga sig ned och i panik skrika att han hade brutit sitt knä. Ambulans tillkallades och ambulanspersonalen fick, efter att ha gett offret en stor dos lustgas, lägga knäskålen till rätta:
"Det var den värsta smärta jag känt." enligt Lappalainen själv.
Det där bör nog röntgas, sa ambulanspersonalen.
"Fuck Off" svarade Lappalainen medelst tatuering (Dock inte till ambulanspers. utan till en Arbetare.)
Sedan kunde han lunka av plan, medans ambulansen lämnade platsen.
Resten av matchen var ett hopkok av fantastiska målchanser och oprecisa långpassningar från Meniskens sida.
Jag själv vände mig om, övertygad om att Kartengrens frispark hade dött till vänster om målet, för att svara på frågan: Vilka är det som spelar?, när Neil nickade in 1-0.
Fem minuter senare ledde ett missförstånd mellan Christofer Chavanne och Johan Källström att Arbetarna fick 1-1.
Efter det räddades bara Arbetarnas IF av deras storspelande målvakt som gjorde två fantastiska fotparader och av att Menisken inte riktigt orkade spela ända fram. Flera fina, hårda avslut fick vi dock iväg.
1-1 blev slutresultatet och Per Noring ska nog vara glad att han inte fick nåt form av straff för den löjligt övertydliga volleyboll-smashen han utförde i första halvlek. Noring nådde inte att nicka bollen när han kom springandes i full galopp genom Arbetarnas straffområde. Då hoppar han upp och smashar han helt sonika in bollen i mål med höger hand.
Nästa del i Patrick Migas Scheisse-grymma skola kommer därför att vara Guds hand-skolan.
För bästa resultat bör handen förlflyttas i höjdled ungefär som vore det ett huvud som ska förlänga en bollbana.
Inte som ett tennisracket!
Sammanfattning:
Calle P varnades, Neil gjorde mål, Kartengren assist och Lappalainen fick till sin glädje åka hem med sin kära mor.
Meniskens inne och ute-lista:
Inne:
Billiga klistermärken med bilder på fotbollsspelare som fästs i album. Kommer att bli värda mycket i framtiden.
Ute:
Plaskort med bilder på NHL-proffs. Inte värda ett skit. Helvete.
Alltså ringde jag till min "coach" på jobbet, coach Per. (Eftersom jag inte kan tänka mig att coach Per vill stöta sig med coach Niklas tänker jag mig att han själv nog kallar sig chefen.)
Jag kallar honom supervisor Per och tänker då stilla på KRS Ones odödlig klassiker. Supervisor-Overseer-Supervisor-Overseer-Yeah supervisor from overseer, you need a little clarity check the similarity...
Ja, jag ringde alltså Per Svensson och bad honom flytta mitt arbetspass från torsdagskvällen till onsdagen.
Först när jag hade lagt på luren, förstod jag vidden av det jag just gjort. Onsdagskväll=Top Model. Jag skulle missa ett avsnitt ur 2000-talets viktigaste tv-program! Och inte vilket avsnitt som helst.
Nej.
Jag skulle missa finalen av Top Model 9. Avgörandet mellan Saleisha, Jenna och Chantal. Skulle finalen bli lika spännande som säsong 8 skulle jag inte kunna stå ut med att ha missat den. Då förvandlades den mest intetsägande av tjejerna under loppet av ett program till prinsessan Grace Kelly och blev den första under programmets historia att för några minuter framstå som en större modell än självaste Tyra Banks. Lika fantastiskt som om Sverige skulle blomma ut och vinna EM. Men eftersom jag har sett de senaste 5 säsongerna var jag ändå beredd att ta risken.
Kvart i tio var jag hemma på onsdagskvällen efter fem timmars slit på jobbet. Jag hann precis hem till slutet och fick se Saleisha krönas till America's Next Top Model.
Men på vilka grunder? Det hade jag ingen aning om.
Tyst, för mig själv, började jag förbanna min fotbollskarriär.
Men så kom jag att tänka på vad jag själv en gång sagt till er, kära meniskrar, och sa till mig själv.
Erik, your heart may belong to Tyra and Miss J (Åh, han var så skoj i sin stora afro-peruk), but your ass belongs to Menisken.
Således stod jag där, redo att ta mitt ansvar, trots förkylning, nässpray som sved i näsan och en lätt huvudvärk, när Lappalainen en tio minuter in i matchen mot Arbetarnas IF skrek: JAG HAR BRUTIT KNÄT!
Ja, matchen alltså. Vilken soppa.
Långa bollar på Bengt och halvtråkig kontringsfotboll var spelet som gällde för båda lagen.
Menisken var iof både snabbare, spelskickligare och tuffare men vad hjälpte det.
Vid ett tillfälle minns jag att Andy frågade mig om mitt Argus-öga noterat tunneln på Noring. Jag som stod och stirrade på mina svarta reeboks och önskade att de som genom ett trollslag skulle förvandlas till ett par svart-vita adidas cupa mondial svarade ja för att verka engagerad. En gång hade jag ett par svarta adidas fritidsskor som hette Mexico 70 efter VM i Mexiko. De var fina.
Men nu efter tio minuter (+20 min väntan på att ambulansen skulle komma och köra iväg Micke från planen) fick jag alltså ändå min chans att gör mål i division 7. Jag och Ronnie kämpade på mot Arbetarnas backlinje med starkt och kompetent stöd från mittfält och backlinje. Chanserna radade upp sig. En gång rammade jag målvakten så att han och bollen rullade i riktning mot målet. En annan gång lyckades jag peta fram en boll till ronnie som nästan var fri.
Efter att ha sprungit mig matt.fick jag sedan byta med Edi som gick in på mittfältet och flyttade upp Calle till anfallsposition.
Där stod jag, Andy, Micke, Mickes crew och Per Svensson och tittade på typisk div 7 fotboll.
Lappalainen hade nämligen inte alls brutit knät. Han hade sprungit runt lite i Arbetarnas straffområde och hux-flux, så satt knäskålen på sida av benet och inte där fram där menisken vill ha den. Smärtan fick då Lappalainen att lägga sig ned och i panik skrika att han hade brutit sitt knä. Ambulans tillkallades och ambulanspersonalen fick, efter att ha gett offret en stor dos lustgas, lägga knäskålen till rätta:
"Det var den värsta smärta jag känt." enligt Lappalainen själv.
Det där bör nog röntgas, sa ambulanspersonalen.
"Fuck Off" svarade Lappalainen medelst tatuering (Dock inte till ambulanspers. utan till en Arbetare.)
Sedan kunde han lunka av plan, medans ambulansen lämnade platsen.
Resten av matchen var ett hopkok av fantastiska målchanser och oprecisa långpassningar från Meniskens sida.
Jag själv vände mig om, övertygad om att Kartengrens frispark hade dött till vänster om målet, för att svara på frågan: Vilka är det som spelar?, när Neil nickade in 1-0.
Fem minuter senare ledde ett missförstånd mellan Christofer Chavanne och Johan Källström att Arbetarna fick 1-1.
Efter det räddades bara Arbetarnas IF av deras storspelande målvakt som gjorde två fantastiska fotparader och av att Menisken inte riktigt orkade spela ända fram. Flera fina, hårda avslut fick vi dock iväg.
1-1 blev slutresultatet och Per Noring ska nog vara glad att han inte fick nåt form av straff för den löjligt övertydliga volleyboll-smashen han utförde i första halvlek. Noring nådde inte att nicka bollen när han kom springandes i full galopp genom Arbetarnas straffområde. Då hoppar han upp och smashar han helt sonika in bollen i mål med höger hand.
Nästa del i Patrick Migas Scheisse-grymma skola kommer därför att vara Guds hand-skolan.
För bästa resultat bör handen förlflyttas i höjdled ungefär som vore det ett huvud som ska förlänga en bollbana.
Inte som ett tennisracket!
Sammanfattning:
Calle P varnades, Neil gjorde mål, Kartengren assist och Lappalainen fick till sin glädje åka hem med sin kära mor.
Meniskens inne och ute-lista:
Inne:
Billiga klistermärken med bilder på fotbollsspelare som fästs i album. Kommer att bli värda mycket i framtiden.
Ute:
Plaskort med bilder på NHL-proffs. Inte värda ett skit. Helvete.
mot Majorna - Rymdmenisken slår tillbaka
Rymdmenisken slår tillbaka
Hade IF Hakoahs (De har förövrigt en kille som är jävligt lik en ung Mohammed Ali, en av mina stora sportförebilder.) bänk vänt sig 180 grader, bort ifrån matchen med AIF hade de inte sett mycket. Där stod nämligen Majorna BKs enorma hangaround-crew. Vi snackar två skolklasser med folk som stod och hängde över sidlinjen. Hade inte denna folksamling stått där utan t.ex. bakom ett av målen hade nog Hakoah gängets tankar vandrat till the Rumble in the Kaanan, matchen mellan den lille David och den store Goliat, då de blickat ut över Heden 3. Majorna med, som sagt var, runt 30 pers vid sidlinjen hade under de fyra första omgångarna gjort lika många mål som Menisken släppt in: 15
Menisken som kom till matchen utan avbytare hade förlorat 3 av 4 matcher, Majorna vunnit 3 av 4.
Hur skulle detta sluta.
Majorna började direkt med att bearbeta Menisken. Var det en enda som överhuvud taget sneglat i tabellen av Majornas spelare kunde ju inte denna vara annat än säker på att de skulle köra över oss som en ångvält kör över en hund. De rullade boll och försökte utnyttja sin obestridbara tekniska skicklighet till att spela runt oss och in på mål.
Problemet var att Meniskens mittfält och försvar inte alls läckte som ett såll utan kompetent motade tillbaka varje anfallsvåg. Majorna hade fastnat på halvplan.
Fem minuter sen anländer Per Svensson till sidlinjen redo att springa järnet i mittfältet. Där står redan Andreas (ej spelklar) och Micke (skadad) och diskuterar taktik. I båset sitter två damer och njuter av la bella jouga. Lite senare kommer även Andy att dyka upp. En kvart senare, utan att något riktigt intressant hänt på plan, byter Erik Fägerlind och Per. Majorna är redan märkbart irriterade över att de inte leder med 10-0 trots sitt bolltrolleri och spelar vidare på samma sätt. Hela matchen började mer och mer likna den senaste VM-finalen mellan Italien, som jag älskade, och Frankrike, som jag hatade. Frankrike spelade sambafotboll och Italien tysk byråkratifotboll och precis som då var jag tvungen att erkänna för mig själv att laget jag hatade hade en bättre chans till vinst.
Det blev halvtid och halvtidsvila. Alla spelarna vilade och gick tillbaka in för att bita ihop, mota bort och kontra. Menisken hade trots allt börjat få några riktigt fina målchanser på kontringar.
Även Sina Jamei stod nu vid sidlinjen och dirigerade med skrik och gap lika fint som jag sett Gustavo Dudamel göra i lördags ställd mot en minst lika svår motståndare: Beethovens nionde symfoni. Ni skulle varit där. Vilken himmelsk musik.
I vilket fall. I andra halvlek gör Majorna 1-0. Jag har nu i efterhand helt och hållet förträngt hur det gick till eller när det hände (kan ha ägt rum i första halvlek också) så kan inte ge er några omständigheter. Det enda jag vet är att Meniskenspelarna tänkte att va fan och spelade vidare.
Det gjorde inte Majornas, de var om möjligt ännu mer irriterade än tidigare över att deras Zidane, en superstark kille på mittfältet som spelade över tre Meniskenspelare på en och samma gång, ja en riktig Goliat, inte hade gjort en två-tre mål åtminstone.
Menisken som ju tänkte att va fan, spelade på likt en seg gammal häst. Jobbade med Calle P på topp och hoppades att en kontring förr eller senare skulle ge utdelning. Och visst lönade sig denna taktik. Plötsligt var Noring där med sina slungbelleben och slungade iväg stenen till Calle som med en vacker jongleringsövning (kom själv att tänka på Yeboahs klassisk nätare) tog sig förbi den siste backen och tryckte in bollen i målet. Glädjen var total. Eufori vid sidlinjen.
En poäng. En taktisk triumf.
Men vad hände då med Majorna? Jo, likt Frankrike drog de på sig rött kort och fick gå därifrån med sänkta huvuden.
Veckans guldstjärnor får Målvakts-Johan, Cannavaro(En av mina stora sportförebilder)-Lidström, Ny-Mattias och Calle P, stenen som dödade jätten.
Eller som Petter säger "Vinden har vänt, jag brinner för det här permanent."
Vill som slutpunkt tipsa om det liberala magasinet Neos gransking av Proletären FF. Läs och skratta. Finns att tjuvläsa på pressbyrån eller lagligt (dock då ej samhällsomstörtande) på biblioteket.
Hade IF Hakoahs (De har förövrigt en kille som är jävligt lik en ung Mohammed Ali, en av mina stora sportförebilder.) bänk vänt sig 180 grader, bort ifrån matchen med AIF hade de inte sett mycket. Där stod nämligen Majorna BKs enorma hangaround-crew. Vi snackar två skolklasser med folk som stod och hängde över sidlinjen. Hade inte denna folksamling stått där utan t.ex. bakom ett av målen hade nog Hakoah gängets tankar vandrat till the Rumble in the Kaanan, matchen mellan den lille David och den store Goliat, då de blickat ut över Heden 3. Majorna med, som sagt var, runt 30 pers vid sidlinjen hade under de fyra första omgångarna gjort lika många mål som Menisken släppt in: 15
Menisken som kom till matchen utan avbytare hade förlorat 3 av 4 matcher, Majorna vunnit 3 av 4.
Hur skulle detta sluta.
Majorna började direkt med att bearbeta Menisken. Var det en enda som överhuvud taget sneglat i tabellen av Majornas spelare kunde ju inte denna vara annat än säker på att de skulle köra över oss som en ångvält kör över en hund. De rullade boll och försökte utnyttja sin obestridbara tekniska skicklighet till att spela runt oss och in på mål.
Problemet var att Meniskens mittfält och försvar inte alls läckte som ett såll utan kompetent motade tillbaka varje anfallsvåg. Majorna hade fastnat på halvplan.
Fem minuter sen anländer Per Svensson till sidlinjen redo att springa järnet i mittfältet. Där står redan Andreas (ej spelklar) och Micke (skadad) och diskuterar taktik. I båset sitter två damer och njuter av la bella jouga. Lite senare kommer även Andy att dyka upp. En kvart senare, utan att något riktigt intressant hänt på plan, byter Erik Fägerlind och Per. Majorna är redan märkbart irriterade över att de inte leder med 10-0 trots sitt bolltrolleri och spelar vidare på samma sätt. Hela matchen började mer och mer likna den senaste VM-finalen mellan Italien, som jag älskade, och Frankrike, som jag hatade. Frankrike spelade sambafotboll och Italien tysk byråkratifotboll och precis som då var jag tvungen att erkänna för mig själv att laget jag hatade hade en bättre chans till vinst.
Det blev halvtid och halvtidsvila. Alla spelarna vilade och gick tillbaka in för att bita ihop, mota bort och kontra. Menisken hade trots allt börjat få några riktigt fina målchanser på kontringar.
Även Sina Jamei stod nu vid sidlinjen och dirigerade med skrik och gap lika fint som jag sett Gustavo Dudamel göra i lördags ställd mot en minst lika svår motståndare: Beethovens nionde symfoni. Ni skulle varit där. Vilken himmelsk musik.
I vilket fall. I andra halvlek gör Majorna 1-0. Jag har nu i efterhand helt och hållet förträngt hur det gick till eller när det hände (kan ha ägt rum i första halvlek också) så kan inte ge er några omständigheter. Det enda jag vet är att Meniskenspelarna tänkte att va fan och spelade vidare.
Det gjorde inte Majornas, de var om möjligt ännu mer irriterade än tidigare över att deras Zidane, en superstark kille på mittfältet som spelade över tre Meniskenspelare på en och samma gång, ja en riktig Goliat, inte hade gjort en två-tre mål åtminstone.
Menisken som ju tänkte att va fan, spelade på likt en seg gammal häst. Jobbade med Calle P på topp och hoppades att en kontring förr eller senare skulle ge utdelning. Och visst lönade sig denna taktik. Plötsligt var Noring där med sina slungbelleben och slungade iväg stenen till Calle som med en vacker jongleringsövning (kom själv att tänka på Yeboahs klassisk nätare) tog sig förbi den siste backen och tryckte in bollen i målet. Glädjen var total. Eufori vid sidlinjen.
En poäng. En taktisk triumf.
Men vad hände då med Majorna? Jo, likt Frankrike drog de på sig rött kort och fick gå därifrån med sänkta huvuden.
Veckans guldstjärnor får Målvakts-Johan, Cannavaro(En av mina stora sportförebilder)-Lidström, Ny-Mattias och Calle P, stenen som dödade jätten.
Eller som Petter säger "Vinden har vänt, jag brinner för det här permanent."
Vill som slutpunkt tipsa om det liberala magasinet Neos gransking av Proletären FF. Läs och skratta. Finns att tjuvläsa på pressbyrån eller lagligt (dock då ej samhällsomstörtande) på biblioteket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)