Menisken IF vs NoGame IF 2-6
Där flög han förbi, dansandes. Migas, spänstig, kvick, graciös.
"Backen
har ju grace!" är troligen tanken som slog de som publikade likt
hammarna slår i Il Trovatore när Migas åter en gång gick ner i brygga.
Vilka piruetter!
Men Migas dansade inte heller med vilken div 8 mittfältare som helst, han dansade med Döden.
Ja jag kan klart se det framför mig hur matchen verkligen började:
Migas sitter i klubbrummet och förbereder sig mentalt inför matchen.
Som
i en dröm försvinner champions league-temat som Majorna BK pumpar i
bakgrunden ur Migas medvetande och han tittar upp mot porten ut till det
stora omklädningsrummet.
En mystisk rök väller in. Migas reser sig. Framför honom står hon, i svart, med långa morotsdreads...
Migas: Vem är du?
Hon: Det är jag som är döden. Jag har kommit för att förnedra Menisken med sex mål i baken.
Sen, bara försvunnen. Wöeoöeö! skanderade Majorna. Da!Da! lät champions league-temat. Utanför strilade regnet ner.
Så nu var han alltså där ute och spelade det gröna fältets schack.
Uppslutning var den bästa this side of förra säsongen.
Aderton
hade anmält sig, sexton spelade. Fredrik och Åke avsade båda i all
ödmjukhet sina platser. Två damer, Åke, Micke och senare Per S samt till
sist men inte till minst, Tobbe bildade publik (Tobbe med sällskap såg
kanske 5 minuter av matchen om jag inte missminner mig). Vår, för div 7
ändock hyfsat stora publik var dock nada jämfört med om serievinsten
spelande Majornas armé av supportrar. Säkert 30 pers stod och hejade vid
sidan av plan 3. Och de bjöds på fin fotboll och en hel del fina mål av
vad jag kunde uttröna efter att emellanåt sneglat åt det hållet. Det
bjöds inte Meniskens trogna på.
Meniskens trogna bjöds på hjärnsläpp efter hjärnsläpp.
Det
verkar onekligen som det är vår lott i livet, att ena matchen förlora
pinsamt, för att andra matchen spela bländande uppvisningsfotboll.
Jag skulle vilja jämföra med den numera klassiska Salt Lake City uppgörelsen mellan Sverige och Vitryssland.
Menisken
hade spelat lysande i matchen innan mot serieledande Björkåsen BK.
Sverige hade spelat "Big Ice Hockey" och vunnit övertygande mot
självaste Kanada. Matcherna skulle bli söndagspromenader. För Menisken
räckte det med endast lika.
Både Menisken och Sverige var på något
sätt med i matchen hela tiden men släppte båda in kontringsmål efter
annat. Hoppet fanns alltid där på nåt sätt...
OCH båda lämnar ett
outplånligt minne i medvetandet hos alla som bevittnade matchen (och här
önskar jag be både Tommy och Lidström om ursäkt): Tommy Salo som tar
ett skutt och tappar pucken ur handsken. Lidström som tar ett skutt och
nickar bollen i en vacker båge över Johan och in i mål. Jag är glad att
inte Menisken börjat streama sin matcher än.
I övrigt en ganska
normal match. Menisken gör knappt mål på typ hundra målchanser,
motståndarlaget gör mål på de flesta av sina samt på några som inte är
det och Calle P våldför sig på en soptunna.
Vi avslutade i alla fall hela kalaset med en trevlig fotografering.
Väl mött nästa år igen.
Och Migas förlorar förövrigt även på operans stora scen mot Döden. I slutet av Requiem lägger han sig och somnar in.
Kom ihåg det! Ingen kan vinna mot Döden...
.../ No Game!
Oct08
Visar inlägg med etikett 2008. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 2008. Visa alla inlägg
måndag 22 april 2013
mot Björkåsen - À la recherche du temps perdus
Menisken IF vs BK Björkåsen 1-1
Först tänkte jag jävla skit k%k f/&&a helvete, sen: äh, med tanke på träningarna senaste tiden var det ganska bra gjort, ask frispelande Ronnie, jag träffade ju ändå bollen med foten, sen efter matchen: nu går jag hem och tar livet av mig. Sen nu, aningen senare att måste jag nog konstatera att det senaste var en ganska dum idé. Fatta själv; tjugosomething tar livet av sig pga missade mål i div 7 match. Mamma hade blivit väldigt arg I tell you.
Så iom att jag fortfarande lever och har hälsan ska jag på Pontus begäran lägga fram en så objektiv analys som möjligt. Objektiv i allmännhet när det gäller matchen och i synnerhet då det gäller missade målchanser...
Åke, Åke, Åge, Auge, Åke... Jag måste erkänna att i mina ögon var du den svagaste länken i ett intill perfekt spelande lag: Menisken i första halvlek. Du spelade superbt och hade dina fantastiska stunder av tåspets framspel men också av missade undanröjningar. Resten av laget och då framför allt mittfält och anfallare spelade helt fläckfritt. Var det någon spelare jag ville byta ut så var det faktiskt du. Så blev det också. (Dock helt utan min inblandning) Mot attackglidtacklaren Calle.
Sen med 10-15 minuter kvar av matchen fick även jag komma in och spela.
Och då var du där igen. Som en skyddsängel, som kämpade sig igenom hela motståndets försvar. Tillintetgjorde dom. Sen, - och nu kommer jag att tänka på Kill Bill vol 1 och historien om Munken Tai Pai eller nåt sånt som agerar med en offattbar godhet, passade du i din ogreppbara godhet bollen fram till mig. Där kom jag rusande mot mål med en perfekt passning från Åke rullandes rakt in i min benräckvidd...
Det är onekligen svårt så här i efterhand men jag ska försöka att förklara;
Vi kom kutande mot mål. Försvaret försöker stoppa Åke. Jag är praktiskt taget helt fri. Backarna har ingen koll på nåt förutom Åke. Jag liksom önskar att Åke bara drar till bollen in i mål, men förstår samtidigt onekligen att det naturliga är att passa mig. Således förstår jag långt innan bollen faktiskt passas och når mig att kag kommer få motta densamma, Jag förstår också att målvakten som ser hela situationen rättvänt förstår detsamma.
Jag står nu inför tre möjliga val:
1. Dra till den med högern.
2. Spring rakt på bollen.
3. Dra till den med vänstern.
Väljer jag 1an kommer jag med största sannolikhet dra den rakt på målvakten då bollen antingen kommer att skruvas lite åt vänster.
Väljer jag 2an kommer jag troligen ramla rakt in i målvakten med både boll och mig själv. Möjligen blir det ett Ronnie-mål, aka springa in bollen i mål, men om inte så vet jag samtidigt att jag kommer beskylla mig själv å det grövsta för att ha spelat oteknisk forceringsfotboll.
Alltså ger jag mig på 3an: styra in den mellan målvakten som pga Åkes anfall står aningen för långt åt vänster för att nå om jag drar den lite lite åt höger och stolpen.
Jag får aningen felträff och styr ut den en halvmeter till höger om deras högra stolpe.
Helvete.
Nu efter dennna analys vill jag nog ändå inbilla mig själv att jag trots allt fattade rätt beslut. Tack alla som hjälpte mig i bearbetning av detta händelseförlopp. Jag har sluppit att gå till en psykolog vilka enligt scientologer är direkt hälsovådliga.
Ja för där var vi alltså, head-to-head mot Björkåsen BK. Härligt väder trots tidigare regn. Men... I fjärran hotade mystiska blixtar som skrämde oss alla. Serieledarna var det ju trots allt. Kaninen på speed, Johan As humör lovade dock gott, oförskämt glad som vanligt. Meniskens egen Carlito Brigante, Migas, i stort sett dansade in i omklädningsrummet. Dansare som han är.
Matchen började bra. Ofantligt, fantastiskt. De bästa spel Menisken åstadkommit under Walles tid i klubben enligt Walle själv. Det var ett bländverk. Ett fyrverkeri. Som en vän till mig sa under Holland-Frankrike matchen i EM: De är fotbollsgudar.
Efter bara ca 10 minuter stod det 1-0. Pontus lekte Kurre Hamrin längs kortsidan och Walle tryckte upp bollen i nättaket. Hur exakt de gjorde har jag ingen aning om. Fotbollsgudar som sagt.
Hela första halvlek var jag övertygad om att Björkåsen redan hade vunnit serien och sket i hur det skulle gå. Men de var visst mest lite segare än Menisken i uppstarten denna afton. Och väldigt brydda av Väggen som stod framför Meniskens mål. En av deras forwards kom helt fri men lurades helt fräckt av Väggens handviftande och målet blev icke av som så många andra gånger för Björkåsen denna kvällning.
Till och med publiken var något utöver det vanliga. Publikgudar skulle man kunna säga.
Halva Majornas startelva var där och hurrade för Menisken, provocerade, skrålade, snackade om annat, försökte förlänga matchen, hämtade bollar. Ja, när jag berättar att de till och med gjorde vågen tror jag att ni kan förstå vilken fantastisk publik det var.
Och vilken match åter igen. Henrik kom förbi.
Domaren var bra. Björkåsen hade fina matchställ. Solen sken, fåglarna kvittrade, madeleinekakan smakade underbart! Barn lekte i parken, Ryssar kramade Georgier, Neil fick bara ett mindre utbrott av ilska, växthuseffekten stannade av för några minuter.
Alla var glada!
Sen fick Björkåsen en kille utvisad, gjorde 1-1 målet efter nåt missförstånd (de ville nog också innerst inne att Menisken skulle få vinna) och satte press på oss att sätta punkt för matchen innan Matchen satte punkt för oss. För mig sattes dock punkten av Calle P som satte P genom att bjuda på öl. Livet var en fest.
Inte ens cigaretter var längre skadliga för hälsan.
Oct08
Först tänkte jag jävla skit k%k f/&&a helvete, sen: äh, med tanke på träningarna senaste tiden var det ganska bra gjort, ask frispelande Ronnie, jag träffade ju ändå bollen med foten, sen efter matchen: nu går jag hem och tar livet av mig. Sen nu, aningen senare att måste jag nog konstatera att det senaste var en ganska dum idé. Fatta själv; tjugosomething tar livet av sig pga missade mål i div 7 match. Mamma hade blivit väldigt arg I tell you.
Så iom att jag fortfarande lever och har hälsan ska jag på Pontus begäran lägga fram en så objektiv analys som möjligt. Objektiv i allmännhet när det gäller matchen och i synnerhet då det gäller missade målchanser...
Åke, Åke, Åge, Auge, Åke... Jag måste erkänna att i mina ögon var du den svagaste länken i ett intill perfekt spelande lag: Menisken i första halvlek. Du spelade superbt och hade dina fantastiska stunder av tåspets framspel men också av missade undanröjningar. Resten av laget och då framför allt mittfält och anfallare spelade helt fläckfritt. Var det någon spelare jag ville byta ut så var det faktiskt du. Så blev det också. (Dock helt utan min inblandning) Mot attackglidtacklaren Calle.
Sen med 10-15 minuter kvar av matchen fick även jag komma in och spela.
Och då var du där igen. Som en skyddsängel, som kämpade sig igenom hela motståndets försvar. Tillintetgjorde dom. Sen, - och nu kommer jag att tänka på Kill Bill vol 1 och historien om Munken Tai Pai eller nåt sånt som agerar med en offattbar godhet, passade du i din ogreppbara godhet bollen fram till mig. Där kom jag rusande mot mål med en perfekt passning från Åke rullandes rakt in i min benräckvidd...
Det är onekligen svårt så här i efterhand men jag ska försöka att förklara;
Vi kom kutande mot mål. Försvaret försöker stoppa Åke. Jag är praktiskt taget helt fri. Backarna har ingen koll på nåt förutom Åke. Jag liksom önskar att Åke bara drar till bollen in i mål, men förstår samtidigt onekligen att det naturliga är att passa mig. Således förstår jag långt innan bollen faktiskt passas och når mig att kag kommer få motta densamma, Jag förstår också att målvakten som ser hela situationen rättvänt förstår detsamma.
Jag står nu inför tre möjliga val:
1. Dra till den med högern.
2. Spring rakt på bollen.
3. Dra till den med vänstern.
Väljer jag 1an kommer jag med största sannolikhet dra den rakt på målvakten då bollen antingen kommer att skruvas lite åt vänster.
Väljer jag 2an kommer jag troligen ramla rakt in i målvakten med både boll och mig själv. Möjligen blir det ett Ronnie-mål, aka springa in bollen i mål, men om inte så vet jag samtidigt att jag kommer beskylla mig själv å det grövsta för att ha spelat oteknisk forceringsfotboll.
Alltså ger jag mig på 3an: styra in den mellan målvakten som pga Åkes anfall står aningen för långt åt vänster för att nå om jag drar den lite lite åt höger och stolpen.
Jag får aningen felträff och styr ut den en halvmeter till höger om deras högra stolpe.
Helvete.
Nu efter dennna analys vill jag nog ändå inbilla mig själv att jag trots allt fattade rätt beslut. Tack alla som hjälpte mig i bearbetning av detta händelseförlopp. Jag har sluppit att gå till en psykolog vilka enligt scientologer är direkt hälsovådliga.
Ja för där var vi alltså, head-to-head mot Björkåsen BK. Härligt väder trots tidigare regn. Men... I fjärran hotade mystiska blixtar som skrämde oss alla. Serieledarna var det ju trots allt. Kaninen på speed, Johan As humör lovade dock gott, oförskämt glad som vanligt. Meniskens egen Carlito Brigante, Migas, i stort sett dansade in i omklädningsrummet. Dansare som han är.
Matchen började bra. Ofantligt, fantastiskt. De bästa spel Menisken åstadkommit under Walles tid i klubben enligt Walle själv. Det var ett bländverk. Ett fyrverkeri. Som en vän till mig sa under Holland-Frankrike matchen i EM: De är fotbollsgudar.
Efter bara ca 10 minuter stod det 1-0. Pontus lekte Kurre Hamrin längs kortsidan och Walle tryckte upp bollen i nättaket. Hur exakt de gjorde har jag ingen aning om. Fotbollsgudar som sagt.
Hela första halvlek var jag övertygad om att Björkåsen redan hade vunnit serien och sket i hur det skulle gå. Men de var visst mest lite segare än Menisken i uppstarten denna afton. Och väldigt brydda av Väggen som stod framför Meniskens mål. En av deras forwards kom helt fri men lurades helt fräckt av Väggens handviftande och målet blev icke av som så många andra gånger för Björkåsen denna kvällning.
Till och med publiken var något utöver det vanliga. Publikgudar skulle man kunna säga.
Halva Majornas startelva var där och hurrade för Menisken, provocerade, skrålade, snackade om annat, försökte förlänga matchen, hämtade bollar. Ja, när jag berättar att de till och med gjorde vågen tror jag att ni kan förstå vilken fantastisk publik det var.
Och vilken match åter igen. Henrik kom förbi.
Domaren var bra. Björkåsen hade fina matchställ. Solen sken, fåglarna kvittrade, madeleinekakan smakade underbart! Barn lekte i parken, Ryssar kramade Georgier, Neil fick bara ett mindre utbrott av ilska, växthuseffekten stannade av för några minuter.
Alla var glada!
Sen fick Björkåsen en kille utvisad, gjorde 1-1 målet efter nåt missförstånd (de ville nog också innerst inne att Menisken skulle få vinna) och satte press på oss att sätta punkt för matchen innan Matchen satte punkt för oss. För mig sattes dock punkten av Calle P som satte P genom att bjuda på öl. Livet var en fest.
Inte ens cigaretter var längre skadliga för hälsan.
Oct08
mot Fiskebäck - Robban BIATCH!
Menisken vs Fiskebäck 1-5
Allt började så bra. Vi träffades vid Heden. Lidström noterade träffande att Calle, Micke och Karten såg ut som ett gäng hip-hopare. Micke spelade oförstående, Karten föreföll oförstående. Johan och Jocke skulle köra. Jag sjönk ner i baksätet på Jockes Peugeot. Baksätet på Jockes peugeot var endast snäppet rymligare än baksätet på Migas "sport"-bil. Alltså fick jag prompt sätta mig upp när framsätet skulle fällas bak för att få plats med Lappalainen där. Vi manövrerade ut på vägen och satte kurs mot Göteborgs West Side. Vädret var nice, solen höll på att gå ner över stilla havet och stereon pumpade Snoop Dogg. Det enda som saknades var lite pneumatics då vi tog av mot Långebeach, körde lite fel, men till slut kom fram till Fiskebäcks hemmaplan. (Fiskebäck motsvarade snarast den helvita delen av Hollywood än nåt annat. Så ni inte får för er nåt annat.) I omklädningsrummet steg stämningen, Pontus och Johan hade t.o.m. tagit med några extra lite cigaretter (the chronic på svenska) som skulle rökas efter vinsten. Härlit.
Lite senare började skiten. Menisken började lite halvkasst. Fiskebäck bättre. Efter ett tag stod också därefter 1-0 (vackert långskott) sen 2-0 (klassiskt Menisken spelar förvirrat situation). Menisken tog sig lite i kragen och Ronnie spelades fri av Karten, placerade den vackert i nedre högra hörnet av målet. Sen spelade vi bra ett tag, men till slut fick Fiskebäck in 3-1 och allt gick åt helvete.
Varför frågar man sig?
Är det Neils ande som besatt oss alla. Smoggen låg visserligen tät över plan och Fiskebäcks kapten tackade oss med aningen ironi i rösten efter matchen för den härliga engelska fotbollen.
Eller var det gangsta-rapens våldsglorifiering som ordnade alla dessa gula kort, Calle var ju redan efter 5 minuter redo att kuta in på plan och börja slåss.
Eller kanske den aggresiva gå runt i mysbyxor-kulturen som genomsyrar allt från Norrland.
Pinsamt var det i vilket fall. Att inte kunna handskas psykologiskt med en div 7 domares nycker. Jag bryr mig inte om röda, gula kort (snarare är jag lite stolt) eller straffsparkar, men att tappa fokus på spelet för att man tycker div 7 domaren är kass är oförlåtligt. Basta! Vi har ju tidigare vunnit med en kass fascistisk domare på plan.
Matchen sluta 18-0 och jag fick följa med in till Järntorget i Robbans van. Sen satte jag mig på 11an och satte på The Chronic på min gamla Sony Ipodkopia...
Samtidigt som Nuthin but a g-thang baby ebbade ut gled vagnen genom tunneln som separerar a-lagarnas, kommunisternas och knarkarnas Kortedala från Bergsjön.
Äntligen, back in the riktiga hood.
Sep08
Allt började så bra. Vi träffades vid Heden. Lidström noterade träffande att Calle, Micke och Karten såg ut som ett gäng hip-hopare. Micke spelade oförstående, Karten föreföll oförstående. Johan och Jocke skulle köra. Jag sjönk ner i baksätet på Jockes Peugeot. Baksätet på Jockes peugeot var endast snäppet rymligare än baksätet på Migas "sport"-bil. Alltså fick jag prompt sätta mig upp när framsätet skulle fällas bak för att få plats med Lappalainen där. Vi manövrerade ut på vägen och satte kurs mot Göteborgs West Side. Vädret var nice, solen höll på att gå ner över stilla havet och stereon pumpade Snoop Dogg. Det enda som saknades var lite pneumatics då vi tog av mot Långebeach, körde lite fel, men till slut kom fram till Fiskebäcks hemmaplan. (Fiskebäck motsvarade snarast den helvita delen av Hollywood än nåt annat. Så ni inte får för er nåt annat.) I omklädningsrummet steg stämningen, Pontus och Johan hade t.o.m. tagit med några extra lite cigaretter (the chronic på svenska) som skulle rökas efter vinsten. Härlit.
Lite senare började skiten. Menisken började lite halvkasst. Fiskebäck bättre. Efter ett tag stod också därefter 1-0 (vackert långskott) sen 2-0 (klassiskt Menisken spelar förvirrat situation). Menisken tog sig lite i kragen och Ronnie spelades fri av Karten, placerade den vackert i nedre högra hörnet av målet. Sen spelade vi bra ett tag, men till slut fick Fiskebäck in 3-1 och allt gick åt helvete.
Varför frågar man sig?
Är det Neils ande som besatt oss alla. Smoggen låg visserligen tät över plan och Fiskebäcks kapten tackade oss med aningen ironi i rösten efter matchen för den härliga engelska fotbollen.
Eller var det gangsta-rapens våldsglorifiering som ordnade alla dessa gula kort, Calle var ju redan efter 5 minuter redo att kuta in på plan och börja slåss.
Eller kanske den aggresiva gå runt i mysbyxor-kulturen som genomsyrar allt från Norrland.
Pinsamt var det i vilket fall. Att inte kunna handskas psykologiskt med en div 7 domares nycker. Jag bryr mig inte om röda, gula kort (snarare är jag lite stolt) eller straffsparkar, men att tappa fokus på spelet för att man tycker div 7 domaren är kass är oförlåtligt. Basta! Vi har ju tidigare vunnit med en kass fascistisk domare på plan.
Matchen sluta 18-0 och jag fick följa med in till Järntorget i Robbans van. Sen satte jag mig på 11an och satte på The Chronic på min gamla Sony Ipodkopia...
Samtidigt som Nuthin but a g-thang baby ebbade ut gled vagnen genom tunneln som separerar a-lagarnas, kommunisternas och knarkarnas Kortedala från Bergsjön.
Äntligen, back in the riktiga hood.
Sep08
mot Göteborg City - Mannen från Mariestad
Menisken IF vs Göteborgs City FF 4-2
Johan
Yeah -- you felt it was because of some lack of trust of confidence -- but it's -- it's, because I admire you and I love you that I kept things secret from you. That's why at his moment you're the only one I completely trust. Karten -- ah, he's got a good heart -- but he's week, and he's stupid, and this is life and death. Sina, you're my målvaktsbrother.
Sina
I always wanted to thought of as a brother by you, Johan -- a real målvaktsbrother.
Johan
I know. You're gonna take over -- you're gonna be the Målvakt. If what I think has happened has happened, I'm gonna leave here tonight. I give you complete power, Sina -- over Karten and his men, Ronnie, Calle P, everyone. I am trusting you with the lives of my lag and my spelare -- the future of this förening.
Vi kan endast spekulera, men det är onekligen något åt det här hållet som jag tror diskussionerna rörde sig vid lagledningens krismöte efter uppgiften läckt ut att Johan Källström skulle komma att utebli från den så viktiga matchen mot Göteborgs City FF. Det räcker med att endast snegla åt statistikhållet för att förstå problemet. Johan har spelat 12 av 16 matcher. Johan har släppt in endast 19 av 42 mål. Alltså borde man ha kunnat räkna med en 5 mål uppförsbacke för att ens lyckas kvittera mot GCFF. (Speciellt så om man även i åtanke hade vårt senaste resultat mot nämnda lag: 0-6)
Det kan jag säga att jag räknade med.
Men jag räknade inte med Sina, halvguden.
Jag vill ju inte förminska er andra eller edera prestationer men Sina var ju faktiskt Sina. Jag har dessutom glömt bort vad alla andra presterade i samband med att jag drack lite för mycket i helgen men jag vill förstå att ingen av er förebrår mig för det då man släppte ut en av bakfylla påtagligt påverkad Calle på plan.
I vilket fall, jag anlände alltså Meniskens klubbrum lite tidigt; dörren låst, ingen vaktmästare inom räckhåll. Omklädningsrummet var fullsmockat med GCFFare som bytte om till Metallicas St. Anger (sic) på högsta volym. Något störd av detta uschla musikval gick jag ut ur lokalen och mötte upp Christofer eller Chris som han också kan kallas. Sen började Meniskrarna strömma till. GCFF drog snart vidare och vi kunde åtnjuta lite tystnad.
Var fortfarande övertygad om att vi skulle förlora men blev aningen inspirerad av Pontus och Johan (Den nye alltså) som var så övertända att man blev rädd. Den gnutta hopp de två tände släcktes dock så fort Sina kom. En så pass suave målvakt skulle aldrig fungera liksom. Han verkade ju nästan hög. Avtrubbad av spårvagnskörning på de värsta tänkbara passen, a.k.a. Meniskens träningstidspass, gick han runt nedtjackad som en filbunke i klubblokalen.
Resten av dagen minns jag lite som en dröm...
Det var trevligt på bänken med Micke, Fredrik och Calle. Alla måste stoppa in tröjan i byxorna. Man fick inte prata med domaren om man inte var kapten. Man fick inte springa över sidolinjen hur som helst. Folk som står vi sidlinjen måste uppmärksamma domaren på att bollen är ute om så är fallet.
Man ska inte skrika offside utan fortsätta spela tills domaren blåser. Jag minns vi gjorde 4 mål varav Sina ett gjorde på straff, att GCFF gjorde 2 mål samt att jag är övertygad om att Sina om jag hade bett honom hade gjort en skorpionen-räddning.
Tänk, nu tuffar han säkert runt där ute nånstans i en sjuans eller åttans spårvagn, plingar några extra gånger åt idioter som springer över spåren eller taxichauffören som just kört in i vagnen, hjälper någon gammal tant som vill betala i biljettluckan där man inte längre får, allt med hans patenterade Sina-leende.
Sep08
Johan
Yeah -- you felt it was because of some lack of trust of confidence -- but it's -- it's, because I admire you and I love you that I kept things secret from you. That's why at his moment you're the only one I completely trust. Karten -- ah, he's got a good heart -- but he's week, and he's stupid, and this is life and death. Sina, you're my målvaktsbrother.
Sina
I always wanted to thought of as a brother by you, Johan -- a real målvaktsbrother.
Johan
I know. You're gonna take over -- you're gonna be the Målvakt. If what I think has happened has happened, I'm gonna leave here tonight. I give you complete power, Sina -- over Karten and his men, Ronnie, Calle P, everyone. I am trusting you with the lives of my lag and my spelare -- the future of this förening.
Vi kan endast spekulera, men det är onekligen något åt det här hållet som jag tror diskussionerna rörde sig vid lagledningens krismöte efter uppgiften läckt ut att Johan Källström skulle komma att utebli från den så viktiga matchen mot Göteborgs City FF. Det räcker med att endast snegla åt statistikhållet för att förstå problemet. Johan har spelat 12 av 16 matcher. Johan har släppt in endast 19 av 42 mål. Alltså borde man ha kunnat räkna med en 5 mål uppförsbacke för att ens lyckas kvittera mot GCFF. (Speciellt så om man även i åtanke hade vårt senaste resultat mot nämnda lag: 0-6)
Det kan jag säga att jag räknade med.
Men jag räknade inte med Sina, halvguden.
Jag vill ju inte förminska er andra eller edera prestationer men Sina var ju faktiskt Sina. Jag har dessutom glömt bort vad alla andra presterade i samband med att jag drack lite för mycket i helgen men jag vill förstå att ingen av er förebrår mig för det då man släppte ut en av bakfylla påtagligt påverkad Calle på plan.
I vilket fall, jag anlände alltså Meniskens klubbrum lite tidigt; dörren låst, ingen vaktmästare inom räckhåll. Omklädningsrummet var fullsmockat med GCFFare som bytte om till Metallicas St. Anger (sic) på högsta volym. Något störd av detta uschla musikval gick jag ut ur lokalen och mötte upp Christofer eller Chris som han också kan kallas. Sen började Meniskrarna strömma till. GCFF drog snart vidare och vi kunde åtnjuta lite tystnad.
Var fortfarande övertygad om att vi skulle förlora men blev aningen inspirerad av Pontus och Johan (Den nye alltså) som var så övertända att man blev rädd. Den gnutta hopp de två tände släcktes dock så fort Sina kom. En så pass suave målvakt skulle aldrig fungera liksom. Han verkade ju nästan hög. Avtrubbad av spårvagnskörning på de värsta tänkbara passen, a.k.a. Meniskens träningstidspass, gick han runt nedtjackad som en filbunke i klubblokalen.
Resten av dagen minns jag lite som en dröm...
Det var trevligt på bänken med Micke, Fredrik och Calle. Alla måste stoppa in tröjan i byxorna. Man fick inte prata med domaren om man inte var kapten. Man fick inte springa över sidolinjen hur som helst. Folk som står vi sidlinjen måste uppmärksamma domaren på att bollen är ute om så är fallet.
Man ska inte skrika offside utan fortsätta spela tills domaren blåser. Jag minns vi gjorde 4 mål varav Sina ett gjorde på straff, att GCFF gjorde 2 mål samt att jag är övertygad om att Sina om jag hade bett honom hade gjort en skorpionen-räddning.
Tänk, nu tuffar han säkert runt där ute nånstans i en sjuans eller åttans spårvagn, plingar några extra gånger åt idioter som springer över spåren eller taxichauffören som just kört in i vagnen, hjälper någon gammal tant som vill betala i biljettluckan där man inte längre får, allt med hans patenterade Sina-leende.
Sep08
mot Majorna - Migas har tio år till pension!
MENISKEN - MAJORNA BK 0-3
Jag hade från början tänkt att förra veckans matchref skulle, och då apropå Åkes horisontaldans/spasmattack, ha handlat om unga spelare kontra äldre.
Speciellt så efter att, för femtioelfte gången ha fått höra nån gnälla över att han känner att han inte är tjugo längre. Well, tänkte jag skriva, Jag känner mig som den tjugoåring jag praktiskt taget är. Efter varje träning, efter varje match känner jag mig lite snabbare, lite bättre, lite uthålligare. Och när jag lägger i den där extra växeln, jag aldrig tidigare har ägt ute på plan, är jag en ung Michael Owens anno 1998, Majakovskij som skriver
"У меня в душе ни одного седого волоса, и старческой нежности нет в ней! Мир огромив мощью голоса, иду – красивый, двадцатидвухлетний."
eller T1000 som kutar efter folk med sådana där Usain Bolt steg och slänger sig
och förvandlar benet till ett kromat stålsvärd som skär genom boll och anklar och lämnar en paraolympier efter sig med blodet sprutandes ur benstumparna och en paff boll.
Nu blev det inte så att jag skrev dessa tankar då jag fann dem en smula over the top. Jag är ju knappast en ny nr 50.
Ändå blev jag så klart besviken när Meniskens knatteavdelning krossade mina fascistoida drömmar om den unge superkrigaren. Ronnie 26, Robban 22 och Fredrik 22.
Alla gav de upp på grund av småkrämpor. Nog för att även jag ibland vill hävda att jag stod på min fysiska top när jag var nio och staplade ved och drog grenar hemma på gården. Men kom igen! Tänk på alla gamla (27+) meniskrar som stannade kvar och kämpade! Till och med gamle Per Svensson, som efter vad jag kan utröna gått i pension, trotsade sina ålderskrämpor för att komma ned och njuta av lite högklassig fotboll.
För visst spelade Menisken emellanåt superbt. Halva första halvlek var något av en fröjd för ögat att skåda, Jocke, Pontus och Ronnie lyste i anfallet. Mittfältet och backlinjen spelade säkert som sällan tidigare och Johan var kanske bäste man på plan under hela matchen. Majorna som hade "katastrofen" 1-1 från våren i bakhuvudet blev mer och mer frustrerade. Nån försökte ta halvnelson på Ronnie. En annan (Neil, som fick gult kort för tilltaget) gav Majornas målvakt en hockeytackling som skulle gjort Walle stolt. Sen tryckte Majorna på och fick in en boll i boet.
1-0.
Halvlek.
Fredrik byts ut. Jag går in. På höger mittfält. En nästan helt ny position för mig. Jag får panik. Neil hjälper mig med ett par visdomsord. Johan likaså. Ronnie får kramp. Jag springer dit för att hjälpa honom. Jag får panik. Det är första gången jag hjälper nån med kramp. Jag tar tag i foten på honom och trycker lite på Måfå. Ronnie skriker.
Ut lite hjälpande visdomsord och tills slut får jag ändå till det. Till Ronnies sorg vill ingen av klendankarna Robban och Fredrik dock byta med honom. Till slut offrar sig ändå Fredrik. Menisken börjar spela riktigt segt. Ingen orkar riktigt springa och uppspelen stannar för det mesta vid mittcirkeln. Vi släpper in två mål till. Matchen tar slut och vi är lite tillbaka där vi började.
För nog är det så, att en av anledningarna att Majorna (med ett gäng hetlevrade ungtuppar) vinner över Meniskens rutinerade mannar att ung ändå är äldst.
Sep 08
Jag hade från början tänkt att förra veckans matchref skulle, och då apropå Åkes horisontaldans/spasmattack, ha handlat om unga spelare kontra äldre.
Speciellt så efter att, för femtioelfte gången ha fått höra nån gnälla över att han känner att han inte är tjugo längre. Well, tänkte jag skriva, Jag känner mig som den tjugoåring jag praktiskt taget är. Efter varje träning, efter varje match känner jag mig lite snabbare, lite bättre, lite uthålligare. Och när jag lägger i den där extra växeln, jag aldrig tidigare har ägt ute på plan, är jag en ung Michael Owens anno 1998, Majakovskij som skriver
"У меня в душе ни одного седого волоса, и старческой нежности нет в ней! Мир огромив мощью голоса, иду – красивый, двадцатидвухлетний."
eller T1000 som kutar efter folk med sådana där Usain Bolt steg och slänger sig
och förvandlar benet till ett kromat stålsvärd som skär genom boll och anklar och lämnar en paraolympier efter sig med blodet sprutandes ur benstumparna och en paff boll.
Nu blev det inte så att jag skrev dessa tankar då jag fann dem en smula over the top. Jag är ju knappast en ny nr 50.
Ändå blev jag så klart besviken när Meniskens knatteavdelning krossade mina fascistoida drömmar om den unge superkrigaren. Ronnie 26, Robban 22 och Fredrik 22.
Alla gav de upp på grund av småkrämpor. Nog för att även jag ibland vill hävda att jag stod på min fysiska top när jag var nio och staplade ved och drog grenar hemma på gården. Men kom igen! Tänk på alla gamla (27+) meniskrar som stannade kvar och kämpade! Till och med gamle Per Svensson, som efter vad jag kan utröna gått i pension, trotsade sina ålderskrämpor för att komma ned och njuta av lite högklassig fotboll.
För visst spelade Menisken emellanåt superbt. Halva första halvlek var något av en fröjd för ögat att skåda, Jocke, Pontus och Ronnie lyste i anfallet. Mittfältet och backlinjen spelade säkert som sällan tidigare och Johan var kanske bäste man på plan under hela matchen. Majorna som hade "katastrofen" 1-1 från våren i bakhuvudet blev mer och mer frustrerade. Nån försökte ta halvnelson på Ronnie. En annan (Neil, som fick gult kort för tilltaget) gav Majornas målvakt en hockeytackling som skulle gjort Walle stolt. Sen tryckte Majorna på och fick in en boll i boet.
1-0.
Halvlek.
Fredrik byts ut. Jag går in. På höger mittfält. En nästan helt ny position för mig. Jag får panik. Neil hjälper mig med ett par visdomsord. Johan likaså. Ronnie får kramp. Jag springer dit för att hjälpa honom. Jag får panik. Det är första gången jag hjälper nån med kramp. Jag tar tag i foten på honom och trycker lite på Måfå. Ronnie skriker.
Ut lite hjälpande visdomsord och tills slut får jag ändå till det. Till Ronnies sorg vill ingen av klendankarna Robban och Fredrik dock byta med honom. Till slut offrar sig ändå Fredrik. Menisken börjar spela riktigt segt. Ingen orkar riktigt springa och uppspelen stannar för det mesta vid mittcirkeln. Vi släpper in två mål till. Matchen tar slut och vi är lite tillbaka där vi började.
För nog är det så, att en av anledningarna att Majorna (med ett gäng hetlevrade ungtuppar) vinner över Meniskens rutinerade mannar att ung ändå är äldst.
Sep 08
mot AIF - Hvorfor er Åke syk?
MENISKEN IF - AIF GÖTEBORG 2-0
Dagen efter.
Idag mår jag lite illa. Jag skulle gärna säga att det beror på att jag hängde på Lidström till Chalmers (pubrunda), drack mig redlös, och somnade i vägochvattenfontänen med ansiktet neråt waterboarding-style.
Eller att det beror på att jag hängde med Calle P på en hamburgare och öl, drack mig redlös och somnade, tillsammans, tänkandes: det där FC Gothia kanske inte är en sån dum idé.
Nu beror mitt illamående snarare på att jag inte drack eller åt något på runt 18 timmar efter matchen förutom en kaffe en bulle, en brownie och ett knäckebröd, än på att jag firade vår vinst på något oansvarigt sätt. Därför går jag ut med en allmän uppmaning:
Fira! Sup och knarka! Men glöm inte att äta och dricka!
I mitt nuvarande tillstånd ska jag ändå ge er en matchrapport:
Där var han, Colina Jr., en skallig domare med örnblick, som kikade ut över heden. Hans isblick frös fast oss i backen och hans öga för oschysst spel gjorde oss knäsvaga; livrädda att han skulle komma att ta sig an vår match mot arbetarna och ge rött kort till Neil när Neil eventuellt skulle börja karatesparka på liggande motståndare.
Nu var det ju som tur var inte vår match Colina Jr bedömde, utan en match vi tvingades titta på, då Menisken nästan blivit så fina i kanten att man ens vägrar värma upp på grus, och då nu alla gräsplättar var upptagna.
När vi till slut ändå tvingade ut oss på grus började också Wallander genast gnälla om "kontraktsbrott".
Sedan var det dags för match. Match mot Arbetarnas IF som dagen till ära fick spela i Meniskens vita tröjor (grattis). Det var även den stora comebacken för Migas, Ronnie och Fredrik efter mer eller mindre långa sortier (Ronnie har t.ex. gått och gift sig).
"Nykomlingarna" samt Jockes kompis som var publik bjöds också sannerligen på arketypiskt div 7 spel:
Sparkar, knuffar, misstag i backlinjer, långa bollar på bengt och fula mål.
Det sistnämnda stod en av "nykomlingarna" själv för då Ronnie gjorde mål genom att först skjuta på målvakten och sedan forcera in returen med hela kroppen.
Det förstnämnda svarade Neil för då han under ett kort tag spårade ut och började agera aningen irrationellt. Spekulationerna haglade vid sidan av plan.
Full?, Englands missade EM-plats?, Brittiska imperiets fall? eller bara vanlig engelsk fotbollskultur?
I vilket fall gjorde Robban 2-0 och efter vad jag har hört var det ett fantastiskt mål. Själv stod jag som vanligt och tittade åt ett annat håll.
Robban tog enligt uppgift bollen vid halvplan, gjorde en Maradona, passade sig själv, gjorde tunnel på en arbetare och satte bollen i krysset.
[(Allt detta är enligt uppgift inte sant. (Robban gjorde dock utan tvekan 2-0 målet. (Enligt mina källor)))]
Sen var det typ halvtid och sen andra halvlek då Åke (som är ungefär lika gammal som Johan) fick en smäll på knät och låg och sprattlade som en fisk på torra land tills vi räddade honom med en begagnad ispåse som sedan passades vidare till en arbetare som fick ont strax efter. (Påsen hade tidigare lånats ut till en annan skadad arbetare.) Det var hemskt men såg också roligt ut, ungefär som videoklipp på internet. Jag hoppas att alla mår bra till nästa match.
Mickes knä, Åkes knä, Neils psyke, Fredriks fötter, Jockes kompis, Kartens hund, Ronnies fru och Walles hockeylag.
Är ni sjuka, krya på er! Är ni friska, stay friska!
September 2008
Dagen efter.
Idag mår jag lite illa. Jag skulle gärna säga att det beror på att jag hängde på Lidström till Chalmers (pubrunda), drack mig redlös, och somnade i vägochvattenfontänen med ansiktet neråt waterboarding-style.
Eller att det beror på att jag hängde med Calle P på en hamburgare och öl, drack mig redlös och somnade, tillsammans, tänkandes: det där FC Gothia kanske inte är en sån dum idé.
Nu beror mitt illamående snarare på att jag inte drack eller åt något på runt 18 timmar efter matchen förutom en kaffe en bulle, en brownie och ett knäckebröd, än på att jag firade vår vinst på något oansvarigt sätt. Därför går jag ut med en allmän uppmaning:
Fira! Sup och knarka! Men glöm inte att äta och dricka!
I mitt nuvarande tillstånd ska jag ändå ge er en matchrapport:
Där var han, Colina Jr., en skallig domare med örnblick, som kikade ut över heden. Hans isblick frös fast oss i backen och hans öga för oschysst spel gjorde oss knäsvaga; livrädda att han skulle komma att ta sig an vår match mot arbetarna och ge rött kort till Neil när Neil eventuellt skulle börja karatesparka på liggande motståndare.
Nu var det ju som tur var inte vår match Colina Jr bedömde, utan en match vi tvingades titta på, då Menisken nästan blivit så fina i kanten att man ens vägrar värma upp på grus, och då nu alla gräsplättar var upptagna.
När vi till slut ändå tvingade ut oss på grus började också Wallander genast gnälla om "kontraktsbrott".
Sedan var det dags för match. Match mot Arbetarnas IF som dagen till ära fick spela i Meniskens vita tröjor (grattis). Det var även den stora comebacken för Migas, Ronnie och Fredrik efter mer eller mindre långa sortier (Ronnie har t.ex. gått och gift sig).
"Nykomlingarna" samt Jockes kompis som var publik bjöds också sannerligen på arketypiskt div 7 spel:
Sparkar, knuffar, misstag i backlinjer, långa bollar på bengt och fula mål.
Det sistnämnda stod en av "nykomlingarna" själv för då Ronnie gjorde mål genom att först skjuta på målvakten och sedan forcera in returen med hela kroppen.
Det förstnämnda svarade Neil för då han under ett kort tag spårade ut och började agera aningen irrationellt. Spekulationerna haglade vid sidan av plan.
Full?, Englands missade EM-plats?, Brittiska imperiets fall? eller bara vanlig engelsk fotbollskultur?
I vilket fall gjorde Robban 2-0 och efter vad jag har hört var det ett fantastiskt mål. Själv stod jag som vanligt och tittade åt ett annat håll.
Robban tog enligt uppgift bollen vid halvplan, gjorde en Maradona, passade sig själv, gjorde tunnel på en arbetare och satte bollen i krysset.
[(Allt detta är enligt uppgift inte sant. (Robban gjorde dock utan tvekan 2-0 målet. (Enligt mina källor)))]
Sen var det typ halvtid och sen andra halvlek då Åke (som är ungefär lika gammal som Johan) fick en smäll på knät och låg och sprattlade som en fisk på torra land tills vi räddade honom med en begagnad ispåse som sedan passades vidare till en arbetare som fick ont strax efter. (Påsen hade tidigare lånats ut till en annan skadad arbetare.) Det var hemskt men såg också roligt ut, ungefär som videoklipp på internet. Jag hoppas att alla mår bra till nästa match.
Mickes knä, Åkes knä, Neils psyke, Fredriks fötter, Jockes kompis, Kartens hund, Ronnies fru och Walles hockeylag.
Är ni sjuka, krya på er! Är ni friska, stay friska!
September 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)